Soppatorsk

Okej, varningslampan började lysa redan i morse. Det gjorde den. Men jag trodde att man kunde köra ett antal mil efter att den hade börjat lysa. Jag trodde nämligen att varningen skulle uttolkas "hjärtat, nu kan du börja fundera på vilken dag du ska tanka" - inte "du kommer att få soppatorsk i en snödriva snart, pucko". 

Men det fick jag alltså.  

Jag är på väg för att hämta ungarna på förskola och fritids. Varningslampan har lyst i högst två mil. Nu har den slocknat, och det tar jag dåraktigt nog som ett tecken på att det kanske inte var så lite bensin kvar trots allt. Helt fel slutsats, mina damer och herrar. I en kraftig uppförsbacke slutar plötsligt treans växel att fungera. Sen tappar jag tvåan. Tack gode gud att jag är på gångavstånd från ungarna. Jag hinner precis i slow motion sladda in bilen på ettans växel i snösörjan längs vägkanten innan den säger god natt.

Det är inte första gången jag orsakar bensinstopp, men det är första gången jag sitter ensam i bilen när det händer. I en lånad bil också, nota bene!

Jag hör mig själv tänka: "Inte bryta ihop nu, first things first. Ungarna." Jag går och hämtar Alfred, för han är närmast. Sen går jag så metodiskt till väga som jag förmår. I min värld ser det ut så här:

- Tvinga mig själv att inte ringa pojkvännen, pappa, brorsan eller nån annan karl och pipa.
- Öppna bagageluckan och brista ut i en lovsång till min mor (tillika bilägaren) när jag hittar en fylld reservdunk.
- Leta i panik efter en tratt eller dylikt.
- Förklara för Alfred vad "soppatorsk" betyder.
- Frysa händerna av mig.
- Fråga Alfred om han inte kan tänkas hålla sig.
- Ringa mamma och fråga om det finns en tratt nånstans.
- Gå iväg och kissa med Alfred.
- Göra ett överslag om huruvida vi ska gå till fots och hämta Alma eller fortsätta bråka med dunken.
- Fortsätta bråka med dunken.
- Svära.
- Hitta en slang, skruva på den på dunken, bryta en nagel.
- Inte hinna vara trevlig mot tre (3) bekanta som ringer.
- Hoppa undan för alla bilar som hela tiden sladdar förbi.
- Hälla i bensinen.
- Få en del på kläderna.
- Andas in bensinångor och tänka på cancer.
- Inte hitta tanklock, som borde ligga på biltaket (väl?).
- Leta länge efter tanklock, svära ganska lång ramsa.
- Ringa mamma och fråga om det verkligen fanns ett tanklock, kanske jag letar i onödan?
- Tjafsa med förbipasserande människor med mycket åsikter.
- Leta tanklock bland snödrivorna i mörkret.
- Ge upp.
- Starta bilen, heureka, åka och hämta nästa unge.
- Inte lyssna på en översocial pappa på fritids. 
- Åka till macken och tanka.
- Fylla reservdunken med bensin.
- Missbedöma trycket och spruta ner kläder, ansikte och hela macken med bensin.
- Köpa nytt tanklock.
- Göra annat kul på kvällen.
- Åka hem, parkera, hitta gamla tanklocket i bilen.

*

NOTE TO SELF
Aldrig mer igga varningslampan, för den lyser inte för att det ska se mysigt ut!!!!   


*

"Din mammas..."

Vi drar till lekparken. Jag kryper in i kojan under rutschkanorna och betraktar intresserat de lokala konstnärernas tankeväckande alster. Jag försöker verkligen bli provocerad och upprörd, men det vill inte riktigt lyckas. Jag ser de små snoriga och finniga vandalerna så tydligt framför mig; jag ser hur de kämpar och markerar och jävlas och håller på. "Se mig, se mig!" Jag känner mer ömhet än indignation. 

*

Mäns behov

Det är nånting med män och deras behov av att upplysa om Hur Det Är. Detta behov är så stort att det till varje pris måste tillfredsställas - även om tajmingen är fel och även den som ska upplysas inte är intresserad. (Ja, det är klart jag generaliserar! Annars blir det ju inget kul.) 

En nära väninna berättade om hur hon en särskilt jobbig kväll bad sin man att få slippa höra hans föreläsning om hur hon borde leva sitt liv. Han fortsatte eftersom hon uppenbarligen inte visste sitt eget bästa - att genast och i detalj bli upplyst om detta. Hon försökte förklara att just den här kvällen var det inte läge. Hon förklarade detta många gånger, mer förtvivlat för varje gång och med en tilltagande känsla av att tala med en vägg. Men han föreläste vidare tills hon föll i gråt, och sen satt de i varsitt hörn och tyckte att den andra var störd.

När min väninna berättade om det här, tänkte jag att det är ju självklart att lama böner om att få slippa få en föreläsning uppkörd i fejan (när man bara vill ha en kopp te och en kram) inte hjälper. Lama böner är så ineffektiva.

Efter ganska många års träning har jag lärt mig vara mycket tydlig i lägen som dessa. Jag har det visserligen inte naturligt i mig, men jag har utvecklat en så effektiv teknik att jag i hemlighet står och applåderar mig själv. Men - och nu kommer poängen - vad hjälper tydlighet när man har att göra med Mäns Behov Av Att Upplysa? Inte ett skit, kan jag i förtroende berätta. Inte ens om denna tydlighet är intill handfast våld tydlig.

Bakgrund:

Pojkvännen vet att jag fullständigt saknar lokalsinne. Jag svär; jag kör fel när jag ska hämta ungarna på dagis, när jag ska handla i min egen affär, när jag ska hälsa på vänner som jag har varit hemma hos hundra gånger. Jag kör alltid fel. 

Det handlar inte om att jag tror att det verkar charmigt bohemiskt eller gulligt kvinnovåpigt att köra vilse. Det handlar inte om att jag tycker att det är så roligt att fråga grannarna efter vägen hem. Det handlar inte om att jag tycker att det är en så bra idé att bränna soppa i onödan. Det handlar inte om att jag tycker att det är så fantastiskt kul att hela tiden ta fel avfart och därför hamna i stressig stadstrafik och med kallsvettig skrämselhicka försöka snurra ut ur stan - igen.

Det är inte med flit, jag försöker verkligen köra rätt. Men jag känner inte igen mig. Ansikten däremot glömmer jag aldrig. En del människor är ansiktsblinda. Jag tror jag är vägblind. "Här har jag aldrig varit förut" tänker jag och vet att det är en lögn.

Och: Jag är helt oförmögen att ta emot instruktioner som innehåller ord som "höger" eller "efter andra korsningen". Jag säger bara "ja ja" men hör ingenting. Det är en spärr, en låsning, en störning. Min enda chans är att i tio minuter stirra på en karta och memorera själva bilden ovanifrån som en jädra björktrast. (Det är därfär jag aldrig kör fel den när jag ska till min kompis Hansolo, trots alla filbyten och korsningar och roddiga rondeller. Han har gjort en jättefin karta åt mig.)

Detta vet min pojkvän. Ändå är hans Behov Av Att Upplysa så gigantiskt att han bara måste ge mig muntliga vägbeskrivningar trots att det är både meningslöst och taskigt. Och trots min genom åren uppövade talang att vara snortydlig - misslyckas jag med att stoppa honom.

Pojkvännen: Du kan inte åka vilse. Kör bara rakt fra...

Jag: Hahaha, lägg av.

Pojkvännen: Men lyssna nu, det är oerhört enkelt att hitta. Du kör bara...

Jag: Nu tänker jag vara tydlig: Sluta prata genast!

Pojkvännen: Ja, det var ju tydligt. (mummel mummel) Jag tycker ändå att det är märkligt att du inte bara kan ta de här enkla instruktionerna...

Jag: Jag står lätt ut med att du tycker att det är märkligt.

Pojkvännen (kan inte hålla sig): Det är ju så enkelt. Kör bara...

Jag: Tyst.

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag: Tyst...

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag (hotfullt): Tyst..! 

Pojkvännen (skriker): Kör bara rakt fram och sen höger!!

Jag (lappar till honom lite hårdare än ni tror): Sepeunge!!!!


Och jag riktigt ser på honom hur fysiskt lättad han är över att han fick häva denna upplysning ur sig. Behovet är tillfredsställt. 

*

Kontentan av detta är inte att män är djur eller så. :-) Kontentan är att vissa behov är så starka att man underkastar sig dem trots att man vet att de är helt meningslösa och att de får till följd att ens partner i värsta fall börjar gråta eller i bästa fall lappar till en. "Men ahhh, det var det värt."  

 *

Snodd sladd

Häromdan försvann den där lilla sladden som jag behöver för att föra över bilder från mobilen till datorn (läs: till bloggen). 

Jag har letat överallt, men den är bara tvärborta. Jag har dammsugit hela lägenheten (endast bildligt talat, naturligtvis) i min jakt på sladden. Jag pallade tillochmed upp mina idiottunga soffor med böcker för att kunna kolla under dem, så då förstår ni desperationen. Det är ett mysterium. Min lägenhet är inte stor, och så många saker har jag inte heller. Ungarna är rätt snälla och brukar inte gömma mina prylar. Inga kleptomaner har varit här de senaste dagarna. Och jag har inte varit särskilt full på sistone heller. Så att sladden helt plötsligt är borta är helt enkelt en gåta.

Jag har inte bloggat sen den försvann, så läget var helt klart kritiskt. (Okej, det kanske finns lite andra orsaker också, men nu ska vi inte förstöra en bra story med det.) Idag tvingade jag mig själv min pojkvän mig att gå in på både Clas Ohlsson och på Kjell & Company. Det kändes inte naturligt alls att gå in där, men resultatet blev bra. Sladdfan är inköpt.

På plats.



Och vips: ett inlägg med mobilfoto.

Alla fattar att den första lilla sladden kommer att komma fram nu.



*

Gyllene måsen

Gud vad jag hatar McDonalds. Det är inte för att vara präktig eller så; jag bara råkar hata blöta pommes frites och lukten av gamla grillade kadaver. En irriterad vegetarian göre sig där helt enkelt icke besvär. Ursäkta att jag rimmar.

Men... man är ju inte mer än människa. Och timmen är sen och hungern påtaglig. Vi är ute och kör och passerar ju ändå stället. Vi kör fram till luckan och jag beställer vegoburgaren McBean.

En kvart senare sitter jag hemma och packar upp paketet och får i min hand... ett stycke kryddat kosslik. Jag orkar inte ens bli upprörd. Pojkvännen ryar om det en stund, men jag ids verkligen inte. Jag har varit med om ungefär samma grej tusen gånger förr. Hela situationen känns så självklar: vad annars, liksom. Alla vegetarianer vet vad jag talar om.

Lite onödigt dock att slösa den här icke-servicen på mig. Jag hatade ju McDonalds redan innan.

Inte vegoburgare, jag försäkrar.

*

Plötsligt så händer det

Jag har en pissdag, men tar mig iväg för att köpa födelsedagspresenter till min svägerska och min brorson. Jag har inte nerver för att stångas med folkmassor i stan, så jag åker till lilla Tumba. Jaha, då ska vi se. Bokaffären, Leksaksaffären, H&M, KappAhl, Lindex.

Sen vet jag inte vad som händer. Plötsligt har jag plockat med mig en röd klänning till provrummet. Jag känner mig mer blekfet, fel och ledsen än på länge, har en dunkande huvudvärk och tårar som bränner bakom ögonlocken. Och just då väljer jag att prova kläder i det mest obarmhärtiga ljus som finns, i en trång hytt med elaka speglar. Jag borde verkligen få huvudet undersökt. Och dessutom en röd klänning; jag som alltid bara går i svart, alltid.

Men jag kränger på mig klänningen och den är bara... min. Den sitter som en smäck. Jag har för länge sen gjort slut med Jante och ser hur skitsnygg jag är. - Ja ja ja. Snygg? Det putar ut både här och där och jag liknar inte på minsta sätt modellerna med sin överjordiska skönhet; jag är i själva verket deras motsats. Jag skiter i det. Jag har grinat hela morgonen, men står plötsligt blekfet i en provhytt med en röd klänning och är otippat vacker. Livet slår mig i bakhuvudet med sin brutalt poetiska känsla för tajming. 

Den är för dyr för mig, men jag köper den ändå.

Och jag är i alla fall så pass gammal att det räcker väldigt långt om det bara finns en enda människa på jorden som tycker så: jag själv.


*

Tröst

Det blir en sån kväll, en sån natt.

Matkassarna är så extra tunga, bussarna så extra försenade, maten så extra tråkig, ovissheten kring boende-ekonomi-jobb så extra påtaglig, hemmet så extra kallt, precis allt så extra motigt. Mycket viktiga samarbeten håller på att haverera, och ikväll tryter min kraft. Ångesten ligger bakom en krök och lurar, och jag fulgrinar i smyg. Jag är frestad att ta ett glas vin för att göra kvällen lite mjukare. Avstår. Barnen är lugna och glada, och det är verkligen inte min förtjänst att det går så fint att få dem i säng. Jag är ledsen och ful och fel. Jag försöker kliva ur det jag geggar runt i och säger: "Det är bara en sån kväll, du vet att det känns bättre i morgon". Tveksam framgång. Jag ger fingret åt den bleka, supertråkiga, fula kvinnan i spegeln med skitigt hår och utan självdistans, sveper den otäckaste gamla trasan jag hittar omkring mig. Då hör jag en liten kär röst vid höfthöjd, som påminner mig om varför jag älskar att leva.

Alfred (nyper i den jättefula trasan): Mamma, jag tycker du är så snygg i den här lena klänningen.

Tröst och mening.

*

Kvinnor kan

Jag köper lampor på IKEA. Det är billigt. Det är billigt för att man ska göra jobbet själv. Vi talar om sladdar som ska förkortas och kopplas och upphängningar som ska ordnas. Jag tvivlar starkt på att jag ska ro det här i land. Men nu ska jag vara en god förebild och bara fixa det här. Jag får inte ge upp, trots att jag redan känner svordomarna kittla gommen.

Första gången jag försöker montera ihop eländet, står jag ut en hel minut innan jag slänger allt ifrån mig. Det är självklart otroligt patetiskt, men jag blir omedelbart gråtfärdig av ilska. Det slår slint i huvudet på mig när jag ska göra nåt sånt här; det bara låser sig. Varför ska det vara så omöjligt? Är jag så dum i huvudet så att jag inte kan följa ens de enklaste anvisningar? 

Jag tar en paus, andas djupt. Vill jag att mina ungar ska se att mamma klarar biffen eller vill jag det inte? Kvinnor kan, damn it. Jag skrider till verket en andra gång. Lägger upp alla prylarna. Jaha, en sladd. Jaha, en till och en till. Jaha, här är socklarna eller vad det nu heter. Och de här ska kopplas om och de här ska förkortas och de här grejerna ska monteras på rätt sätt inne i de här grejerna. Lugn och fin, ingen panik. Nu tar vi det här i tur och ordning, bara läsa lugnt i lilla IKEA-boken utan att känna efter.

Den här gången står jag ut i hela två minuter innan jag får ett utbrott som innehåller svordomar och tårar och en hatkampanj mot Kamprad. Jag hatar allt tekniskt skit, jag hatar att känna mig så här vulgärt våpig, jag hatar sannerligen att vara den enda vuxna i det här hushållet. Med en enorm självövervinnelse låter jag bli att ha sönder nåt eller slänga det i soporna.

Jag är verkligen ett otekniskt känslospektakel utan vare sig tålamod eller värdighet. Jag är en pissig förebild.  

Nu sitter i alla fall lamporna uppe. Alma och jag roade oss en hel kväll med att måla glitter på dem, klistra fast små pärlor och paljetter och måla glödlamporna röda. Det här hemmet börjar få en överdos av mys och kitsch, men det är precis så det ska vara.

Va? Hur jag fick upp dem? Min pojkvän monterade upp dem åt mig.


*

When mama ain't happy

En förvisso sedan länge känd sanning.

*

Krångelkväll

Alma (arg): Jag tänker inte sova i natt.

Jag: Eh... jo. Vi ska sova alla tre.

Alma (superarg): Jag tänker inte gå och lägga mig om... om inte du köper tre presenter till mig!

Jag: Inga ultimatum, tack så mycket. Snälla Alma, krångla inte nu. Vi blir bara osams och så blir du ledsen.

Alma: Om vi blir osams så blir du ledsen.

Jag: Ja, det är alldeles riktigt. (slår äntligen om) Ska jag hålla om min lilla arga flicka som jag älskar så mycket?

Alma (börjar gråta): Ja.

*

Vi hjälps åt

Jag: Ungar, lyssna. Nu är det så här. Jag är helt slut ikväll, jag är verkligen supersupertrött. Jag ska försöka att inte tjata och jag ska försöka att inte bli arg. Men kan ni också försöka att lyssna ordentligt ikväll? Kan vi alla försöka vara snälla mot varandra och bara göra den här kvällen lite smidig? Va? Förstår ni? 

Alma: Jag ska hjälpa dig och sätta tandkräm på din tandborste ikväll.

*

De är så läraktiga, tyvärr

Jag blir alltid vansinnig när jag ska spänna fast Alfred i bilstolen. Ungen är en rätt stadig bit - och med underställ och overaller och fanskap blir han ännu stadigare - stolen är urvuxen, bilbältet är för kort, själva spännet muppigt och den här kvinnan minst sagt av en otålig sort. Varje gång jag kryper upp i hans knä och och börjar dra och rycka i bältet, tänder jag snett. Numer hinner jag inte öppna munnen förrän han gör det. Glatt rabblar han:

”Fuck, fuck, fuck, fuck...”

Borde jag tänka igenom mitt språkbruk på nåt sätt?

*

Naturkraften Alfred

Han har alltid varit en intensiv person. Redan från början stod det klart att den här lilla temperamentsfulla ungen var av en helt annan kaliber än sin mjuka, smeksamma storasyster. Han har alltid varit full av kraft, full av lust att invadera rummet med sin lilla kralliga kropp. Men nu på sistone har hans eldfängda humör svingat sig upp till nya höjder. Han blir så arg så att han hoppar; han blir så förbannad så att kroppen skakar. Jag kan riktigt se hur snett han tänder, hur slint det slår. Jag står bredvid och förundras över denna naturkraft. Det är så uppenbart att han inte kan göra annat än att rasa på i den - att han blir själv drabbad av den. Vid middagsbordet:

Jag: Kom, vi drar upp dina ärmar så att det inte kommer mat...

Alfred (rycker åt sig armen): Nej!!!! Kan själv!!

Jag: Bra där, gubben.

Alfred (kämpar): Det gååååår inte...

Jag: Men då hjälper jag dig...

Alfred (jättearg): Nej!!! Jag kan själv!!

Jag: Visst, gör det.

Alfred (kämpar förgäves): Jag kaaan inte, mamma hjälpa mig...

Jag: Kom med armen då...

Alfred (blir helt vansinnig): Nej, min tur!! Kan själv!!! Dumma, dumma mamma!!!

*

Goddag yxskaft-dialog

Alma: Det är min tur nu.

Alfred (är två år och bryr sig föga om turtagning): Nej, det är din tur!

Alma: Men jag sa ju det.

Alfred: Jag med.

Alma: Vill du att jag ska bli arg på dig?

Alfred: Jag ska knuffa dig. Oj, det var inte mening. Felåt.

Alma: Du är så tokig, du. Jag orkar inte bli arg på dig.

*

Inget fel på självförtroendet

Klockan halv sex vaknar jag av att Alfred står i sängen och vrålar:

"Mamma, maaaamma!!! Kom, mamma! Kom! Kom nu..! Du ääääskar mig, mamma, du ha längtat etter mig!!"

Jag får hartnär skrämselhicka av att vakna så. Men det han skriker är ju sant.

*