Nakenfis

Varför har jag inte kommit på det här tidigare? Man lockar med hjälp av mumsig mat och intelligent svammel ut en frimodig människa till förorten och låter henne sitta modell en stund.

Tack kära nakenfis för att du näckade för mig. En coolare modell har jag aldrig sett. Och tack för vinet. Och tack för en glad kväll och natt med mycket skratt och inga tårar.

Elin Damberg ©

Elin Damberg ©

*

Dejt med en modell

Ikväll har jag en dejt med en bloggpuma som jag inte har träffat tidigare. Jag ser fram emot detta med barnslig förtjusning. 

Varje gång jag har träffat bloggvänner i verkligheten, har jag blivit överraskad och fått alla mina förutfattade meningar omkullvälta. Den Trevliga visade sig vara skärpt, kul och apcool. Den Präktiga visade sig vara frigjord, skön och existentiellt generös. Den Svåra visade sig vara varm, mysig och superrolig. Jag har träffat en handfull bloggerskor till, och precis varenda gång har jag stått där med öppen mun och häpet skratt. Varenda gång har jag fått revidera min bild fullständigt. 

Frågan är på vilket sätt min bild av kvällens Blonda Yrhätta till bloggdejt kommer att förändras. Hon kanske visar sig vara en moralistisk dysterkvist, men nånting säger mig att det inte blir så. Men hon blir förlåten oavsett, för hon ska modella för mig.

Kroki 90:1, blyertsskiss,Elin Damberg ©

 

*

"Din mammas..."

Vi drar till lekparken. Jag kryper in i kojan under rutschkanorna och betraktar intresserat de lokala konstnärernas tankeväckande alster. Jag försöker verkligen bli provocerad och upprörd, men det vill inte riktigt lyckas. Jag ser de små snoriga och finniga vandalerna så tydligt framför mig; jag ser hur de kämpar och markerar och jävlas och håller på. "Se mig, se mig!" Jag känner mer ömhet än indignation. 

*

Modell sökes

Jaa - nakenmodell, vad trodde ni. Jag blir galen; jag kan inte teckna på känn hur mycket som helst. Jag måste vässa mig i att iaktta och teckna det jag ser, inte bara teckna fritt ur minnet eller efter ett hyfsat anatomiskt kunnande. Jag behöver en modell. Och ungarna ser inte tjusningen i att vara stilla.

Kvalifikationer: Ju mer hull desto bättre.
Var: Stockholm, söderförort.
Arvode: Otäcka banankakor, kaffe och vin.

Typiska på känn-skisser,
Elin Damberg ©

*

Ett undermåligt på pricken-porträtt

Jag jobbar på en porträtt och känner mig schizofren.

Det är en beställning och jag vill att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli likt. Jag vill att mottagaren ska kunna skymta personens själ i de där strecken jag har dragit.

Schizofren känner jag mig eftersom jag ideligen pendlar mellan hur dåligt jag finner porträttet och hur på pricken-bra jag tycker att det är.

Det är inte ens likt.

Det är verkligen han.


Till Malin, blyertsskiss, Elin Damberg ©.

 *

Knack-knack-knack

Det här är så löjligt. Så himla jättelöjligt. Jag vet precis hur löjligt det är. Hjälper inte.

*harkel*

Jo hörrni. Det är ruskigt vad det blåser ute i natten. Så långt är allt fint; jag älskar när det blåser. Vad jag inte älskar är att det störande ofta knackar och klonkar till i väggarna av allsköns bråte som blåser emot dem. Jag sitter ta mig sjutton och blir självskrämd, precis som en ko.

Gud, vad jag hatar att vara den enda vuxna i detta hushåll! Var finns det en man att hålla hårt i handen när man som allra mest behöver en?? (Jo, han finns för tillfället i Småland. Idiotiskt.)

Nyss knackade det verkligen till. Knack-knack-knack. Det där kan inte vara blåsten! Vem kommer nu, och utan att ringa först? Knack-knack! Vad gör jag? Det är klart att det är en våldtäktsman eller mördare eller psyko, vem skulle det annars vara? Men jag kan ju inte låta bli att öppna, som en annan förskrämd mupp. Vad göra? Knack-knack-knack. Hjärtat dunkar och händerna darrar, men jag greppar mobilen och slår 112 utan att klicka på själva ring-knappen - men är ruggigt beredd att göra just det - och öppnar dörren med en kallsvettig hand. Vem är det? Svar: det är Alfreds pinnar som ligger och blåser fram och tillbaka på trappan.

Jag har inte nerver för det här.

Förskräckt troll, Elin Damberg ©.

*

Tillfälligt ridåryck

Jag håller en lättsam ton på den här bloggen, och jag gör det med flit. Det finns massor av omständigheter i mitt liv som är på gränsen till katastofala. Det finns en massa knas som jag skulle kunna hänge mig åt. Men den här bloggen ska inte vara en självterapeutisk frizon; den ska vara en hyllning till det underbara äventyr som är livet.

Så här skrev jag när jag dödade min förra blogg:

Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen. (...)

Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.

Och så var det med det. Jag kommer att fortsätta skriva i en slängig och glad ton. Men nu när jag har haft den här bloggen ett par månader och börjat lära känna en massa härliga människor (de som känner mig sen förut har blivit lurade att läsa ett inlägg i onödan) ville jag för en liten stund rycka undan ridån och visa en glimt av vad som finns bakom. 

 *

Mitt livs modell

"Vem är det som alltid har funnits där, från allra första början, varje dag och natt, under alla semestrar och vardagar och helger, från mina allra första barnsliga försök att avbilda, genom hela barndomen och uppväxten - och som dessutom varit begåvad med en ängels tålamod och suttit modell, igen och igen och igen. Vem är han?"

Svaret finns såklart här.


*

Galleri Elin Damberg

Precis nu sjösätter jag mitt galleri. Där utlovas:

"Mjuka linjer och djärva kurvor. Skimrande blekhet och färgdramatik. Ett galleri som inte vet hut."

Det är ett galleri i bloggformat. Det blir en plats att visa upp mina skisser och målningar, och på sikt även andras. Inläggen kommer att handla om konst i en mycket vid bemärkelse. Men ni känner ju mig; det blir mer lätt än tungt. Välkomna!

Galleri Elin Damberg



Var med mig, tuschskiss, Elin Damberg ©.



Griper tag, tuschskiss, Elin Damberg ©.



Man och kvinna, tuschskiss, Elin Damberg ©.

*

Sammanträffande

Alfred: Du är ju mamma...

Jag: Japp.

Alfred: Men... du är ju också kvinna?

Freja dansar, akryl, Elin Damberg ©.

*