torsdag 30 september 2010

Till vem är förningen?

Farmor: På lördag tar jag med mig ost och såna där crackers, du vet.

Jag: Vad mysigt, hörru.

Farmor: Och vin.

Jag: Vad smarrigt då. Vart ska du på lördag då?

Farmor (lite förnärmat): Till dig!

Jag: Ja visst ja. Det hade jag glömt.

Välkommen på lördag, farmor!
*

Barens Berlin

"Ska vi åka till Berlin?" frågar pojkvännen, och det är lätt att säga ja. 

(Inte minst för att han talar den roligaste fusktyskan norr om Ystad - nån slags skorrande svenska med lite påhittade tyska ord här och där. Jag har hört honom tala franska i Paris och danska i Köpenhamn, men vet redan att tyska i Berlin kommer att toppa allt. Förlåt, jag kommer från ämnet.) Det ska sannerligen bli skönt att komma bort från turbulensen här hemma. Vi åker om ett par veckor.
 
Jag chockar mig själv med att nappa med mig en bok om Berlin från biblioteket. Det är inte likt mig att läsa på och planera, men hey - man kan ju ändra sig. Jag bläddrar lite bland historik och arkitektur. Naturligtvis egentligen rasande intressant, men jag dör av tristess ändå, eftersom texten är så vanvettigt torr. Jag letar efter nåt mer livfullt och hittar följande:

BARENS BERLIN.  

(Låter bra. Ett av mina mål med den här resan är att sitta i en Bierstube och dricka Lammsbräu, insupa atmosfären, titta på folk, slå mig i slang med tyska ölgubbar och bara vara. Jag läser vidare.) 

När det gäller nöjen har Berlin möjlighet att tillgodose människor i alla åldrar (ingen åldersdiskriminering här inte) och barn utger inget undantag (men vänta nu). Mycket unga barn får ofta komma in gratis (ursäkta?). För flickor erbjuds en särskild flickdagbok som kallas Berta och som har mycket information och tips om pågående evenemang. (Va?)

Vad är det här för bok egentligen och varför handlar hela bar-kapitlet om barn?? Jag kastar en blick på rubriken igen. Och skakar sen på huvudet åt mig själv.


Den ena kan inte tala tyska och den andra kan inte läsa svenska. Jag ser mycket fram emot denna tripp.


*

In i dimman

Okej. Jag har fattat att det har blivit höst, men det här är ju löjligt. Jag hade svårt att hitta vägen till ungarnas (för)skola redan som det var.



*

Tillfälligt ridåryck

Jag håller en lättsam ton på den här bloggen, och jag gör det med flit. Det finns massor av omständigheter i mitt liv som är på gränsen till katastofala. Det finns en massa knas som jag skulle kunna hänge mig åt. Men den här bloggen ska inte vara en självterapeutisk frizon; den ska vara en hyllning till det underbara äventyr som är livet.

Så här skrev jag när jag dödade min förra blogg:

Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen. (...)
Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.

Och så var det med det. Jag kommer att fortsätta skriva i en slängig och glad ton. Men nu när jag har haft den här bloggen ett par månader och börjat lära känna en massa härliga människor (de som känner mig sen förut har blivit lurade att läsa ett inlägg i onödan) ville jag för en liten stund rycka undan ridån och visa en glimt av vad som finns bakom. 


 *

onsdag 29 september 2010

Le, flicka!

Finns det nån gemensam nämnare här eller är det bara jag som inbillar mig?








*

Bebisen på 37 år kör bil och bjuder på öl

Jag vet inte om man nånsin blir vuxen i sina föräldrars ögon. Mamma tror fortfarande att jag är "ungdom", fastän jag har fyllt trettiosju. Det här är mer gulligt än irriterande, men ibland känns det som om de tror att jag är fullständigt utan koll.

Jag (bakom ratten, med mamma bredvid): Vilket håll ska jag köra?

Mamma: Ta vänster här i rondellen. Ja, inte vänster direkt, det är ju en rondell, du måste ju ta höger och sen köra runt!

*

Jag (räcker pappa en folköl): Hur länge håller sig öl egentligen? Den här har jag haft i kylen sen juli - inte har den blivit för gammal?

Pappa: Det är absolut ingen fara; öl håller sig länge. Men du kan inte spara en öppnad burk så länge. Då blir ölen avslagen, förstår du.


*

tisdag 28 september 2010

Sex år

Så smeksamt mjuk och så förbluffande stark.
Så tillgivet följsam och så sällsamt egensinnig.
Min kloka, roliga, knasiga, älskvärda lilla flicka.
Grattis på din sexårsdag idag.





*

måndag 27 september 2010

Lycka

Lycka för sonen är att få en döskalle på gröten ritad med chokladsås.





Lycka för dottern är att hitta en groda i skogen.

(Jag såg den först och skrek (det här är rubbat men alldeles sant): "Kolla, en Rana temporaria!!" Jag har visserligen giltiga skäl att så blixtsnabbt känna till och droppa det latinska namnet, men det var länge sen jag kände mig så otroligt skitnördig.) 




Lycka för mig är att titta på dem.




*

söndag 26 september 2010

Gråtmilt om målade pinnar

Ungarna släpar hem pinnar och stenar och vill måla dem, och vem är jag att säga nej till självklarheter? Jag lyssnar förstrött på prat om vapen och skjutare och magiska skatter.

Alfred: Det blir så bra att jag nästan gråter. Det blir... skitbra.




Skitbra pinnar och stenar.

*

Mitt livs modell

"Vem är det som alltid har funnits där, från allra första början, varje dag och natt, under alla semestrar och vardagar och helger, från mina allra första barnsliga försök att avbilda, genom hela barndomen och uppväxten - och som dessutom varit begåvad med en ängels tålamod och suttit modell, igen och igen och igen. Vem är han?"

Svaret finns såklart här.


*

lördag 25 september 2010

Sen drog han en lina långkalsonger?

Alfred: Varför snortar inte pappa?

Jag: Eh?

Alfred: Varför snortar inte pappa - som du?

Jag: Men vad menar du?

Alfred: Varför snortar inte pappa ihop strumporna så här som du gör??

Snortade strumpor.

*

fredag 24 september 2010

Det finns orsaker

Alfred: Mamma, varför blev pappa kär i dig?

Jag (backar bandet nitton år): Hm... Han tyckte väl att jag var så fin...

Alfred: Nä. Pappa blev kär i dig för han ville att du skulle bli vår mamma. Han ville verkligen, verkligen det. (tittar till) Men mamma, varför är du alldeles grinig i ögonen?

*

onsdag 22 september 2010

Tyst min mun

Jag sitter på gården och njuter av en latte. Ut kommer en för mig okänd grannkvinna, som visar sig vara både trevlig och sällskapssjuk. Vi pratar om ditten och datten, och stämningen är mer avslappnat flabbig än artig. En annan granne joggar förbi på håll: en blek och halvnaken karl med kalsongerna (gode gud, låt det vara badbyxor - men det ser verkligen ut som kalsonger) uppdragna till armhålorna, med järnhård blick som om han skulle vara på väg att vinna 10 000 meter häck. Han ser helt enkelt jätterolig ut. Men vem är jag att göra mig rolig över folk som motionerar när jag själv inte gör det, och förresten snackar jag inte skit om folk. Men det är svårt att inte kommentera underhållningen framför våra ögon.

Jag: Hej vad det går. Snygga kalsonger.

Grannkvinnan: Det ska jag hälsa min man.


*

tisdag 21 september 2010

Att komponera en middag

Ungarna får bestämma menyn. De gör middagen nästan helt själva. Sen bjuder de på blodpudding med jordgubbssylt, mozzarella, lax och grönt potatismos.

Alfred (strålande): Mamma, visst matchade vi maten bra?




*

måndag 20 september 2010

Sista chansen som levande

Jag träffar ofta min farmor. Ibland har vi tjejkväll med el vino och skum mat (när jag lagar) eller husmanskost (när hon lagar). Hon är gammal, men ungdomlig i sinnet. Hon frågar mig om artister och musikstilar och mode, eftersom hon vill hänga med sin tid. Tyvärr hänger inte jag med min, så jag kan inte svara på hälften.

Nå. Vi har det skoj, käkar tårta och annat gott för att inte falla ur, och bara hänger. Nu senast berättade hon om ett av sina många barnbarnsbarn, en något rättfram ung herre. Hon frågade honom om hon inte kunde få en kram, vilket hon aldrig brukar få av honom. Det lilla barnbarnsbarnet synade henne långsamt uppifrån och ner, sa sen ödesmättat:

"Den här gången ska du få en stor kram, för nästa gång du kommer är du nog död."

*

söndag 19 september 2010

Politisk häcklare faller på eget grepp

En kär vän sa nyligen att den här bloggen luktade intensivt rött, och det kan man ju förstå att hon tyckte. 

Jag har ett antal gånger ironiserat över moderaterna. Jag kan ha kängat till kristdemokraterna också. En bloggpolare som jobbar ideellt för Centerpartiet kanske jag i all välmening råkade tjafsa lite med.

Om det nu inte går fram, vill jag en gång för alla säga att jag gör detta med glimten i ögat. Jag har mycket nära vänner mycket långt ut på högerkanten. Jag kallar dem "kapitalistiska borgarsvin" och "högerspöken" med lika mycket kärlek som jag kallar mig själv "vänstervriden rödvinsflummare" och "vänsterflankad alternativare". 

Jag är vänster, har alltid varit vänster. Jag behöver inte tänka efter; jag identifierar mig solklart med den ideologin. Hjärtat till vänster och låt de starka hjälpa de svaga.

Men! Men! Men! Av djupt personliga skäl har jag blivit så fruktansvärt besviken på Lars Ohly och hans byråkrater. Jag kan bara inte rösta på Vänsterpartiet i år. Och sosse är jag icke. Men snälla, inte kan jag lägga min röst på Alliansen..? Jag gjorde DN:s valtest och blev... vänsterpartist. Men vad ända in i andra sidan av blekfeta helvete, jag har ju gjort slut med Ohly - sa jag ju. Arghhh. Jag har aldrig varit så kluven som i år. Häromdan fick jag nästan panik när jag insåg att jag fann alla alternativ dåliga. Så jag gick och förtidsröstade för att ha det överstökat.

Och nu får jag äta upp alla häcklande ord om äckliga borgare. Vad är det för mening med att mussla? Den verklighetsflummande rödstrumpan är i år en ljusblå liberalslyna.

 *

lördag 18 september 2010

Evolutionsteori

Vi läser en bok om dinosaurier. Vi talar länge och väl om när de levde, varför de dog ut och hur andra djur tog över herreväldet på jorden. Alfred (fyra år) lyssnar noga medan jag brer ut mig om evolutionsteori så begåvat jag kan. På kvällen ger han luft åt sina ännu obesvarade frågor. Han spänner ögonen i mig.

Alfred: Men mamma! Var var du när dinosaurierna dog - och när blev du en apa??

*

fredag 17 september 2010

Den lilla uppviglaren

Alma (fem år) har på allvar inlett kampanjen "Ge mig en bebis nu". Jag berättar att det knappast står på dagordningen. Det vore ogenomtänkt och otajmat av flera anledningar. (Det är möjligt att min egen själviska och oförnuftiga längtan efter ännu ett litet liv lyser igenom.) 

Jag: Att ta hand om en liten bebis är underbart, men det är också jättejättejobbigt.

Alma: Men jag kan göra det.

Jag: Man får aldrig sova på nätterna, en bebis bara kräks och bajsar och skriker, man måste passa den jämt, man är aldrig ledig.

Alma: Men mamma, allt det där tar jag hand om.

Jaha ja, där ser man. Nu har hon dessutom börjat uppvigla Alfred, som hittills har haft ett något svalare intresse för frågan.

Alma: Vill inte du ha en bebis?

Alfred: Näe...

Alma: Men Alfred! Om vi får en bebis, vet du vad du blir då? Då blir du... (spänningen stiger) Då blir du... storebror!

Alfred (skiner upp): Ja visst ja. Jag vill ha en bebis förresten.


Storasyster och lillebror för fyra år sen.


*

Mer moderater

Jag vet inte om det är moderaterna som trakasserar mig eller tvärtom.

Mellan mitt bostadsområde och resten av världen finns en tunnel. Oavsett om jag ska köpa en banan eller ta tåget till stan, måste jag igenom den. Alla måste det. Och det är naturligtvis där de står, röstfiskarna. Jag vet inte varför, men hittills har jag bara sett hjorder av moderater där.

Det otroligt märkliga är att varje gång jag försöker glida förbi, vill de fånga in mig. Jag fattar inte varför. Ser de inte att jag har svart hår och svarta kläder? Ser de inte att jag har två ungar i begagnade kläder? Ser de inte att jag har billiga kängor och trasig väska? Ser de inte att jag flinar på ett misstänkt väntervridet sätt? Kort sagt: ser de inte att det lyser flummig vänsterflankad alternativare om mig lång väg? Jag säger inte att jag är det. Jag säger bara att jag ser ut så. Men moderaterna är alltid lika glada och fulla av hoppfull infångarlusta. 

Och nu kommer det. Jag säger aldrig nånting till dem. Jag flinar och pressar mig förbi. Men ungarna snackar desto mer. Jag fattar inte vad de får allt ifrån. Sist kallade Alfred - av misstag, jag försäkrar - moderaterna för mördarsniglar. Och igår, när en gammal moderatfarbror stoppade Alfred och gav honom en folder, ställde sig Alfred sig en halv meter från honom och pekade på honom. Sen sa han mycket tydligt och långsamt: "Den farbrorn har för mycket pengar." 


Moderaternas valmanifest.


*

torsdag 16 september 2010

Eller i... en namnbok?

Alfred (sitter och ritar): Det här är Skavåker.

Jag: Vem?

Alfred: Skaaaavåååker. Han är kompis med Darsväjder.

Jag: Jaha..! Skywalker. Och Darth Vader, självklart. (Verkligen jättebra kompisar.)

Alfred: Jag tycker det är så himla coolt namn, Skavåker.

Jag: Mycket coolt. Och det betyder... eh, Himmelsgångare. Han som går i himlen. Vi måste kolla vad Alfred betyder sen, jag har glömt bort det. Vi kan titta i en bok sen.

Alfred: Ja. Vi kan titta i en Starvårs-bok.

*

onsdag 15 september 2010

Galleri Elin Damberg

Precis nu sjösätter jag mitt galleri. Där utlovas:

"Mjuka linjer och djärva kurvor. Skimrande blekhet och färgdramatik. Ett galleri som inte vet hut."

Det är ett galleri i bloggformat. Det blir en plats att visa upp mina skisser och målningar, och på sikt även andras. Inläggen kommer att handla om konst i en mycket vid bemärkelse. Men ni känner ju mig; det blir mer lätt än tungt. Välkomna!



Var med mig, tuschskiss, Elin Damberg ©.

Griper tag, tuschskiss, Elin Damberg ©.

Man och kvinna, tuschskiss, Elin Damberg ©.

*

Panschis

Jag stannar vid macken för att köpa nödmjölk. Klockan är åtta på morgonen och jag har ruschat runt sen klockan sex. Nu är båda ungarna skjutsade till sina respektive ställen, och jag kan börja ta hand om mig själv. Om jag inte får kaffe extremt snart, så dör jag. Och till kaffet måste jag ha mjölk; annars dör jag också. (Jag storhandlade igår men glömde mjölken - hur orutinerad får en småbarnsmamma vara??)

Jag springer in på macken. Tretton spänn för en mjölk, det är ju rena rånet, men vem bryr sig, jag nappar mjölken och hetsar bort till kassan. Jag vet inte varför jag stressar så. Kanske för att det spöregnar ute, kanske för att kaffeabstinensen river i min kropp, kanske för att jag så enfaldigt omhuldar synen på mig själv som en snabb person.

Men när jag ska betala börjar jag fumla med mynten. Jag tror att jag har jämna pengar, och så har jag inte det, och så har jag det ändå. Och så ska man lägga ner mynten själv i den där lådan de har, och så blir det nåt knas. Till slut har jag betalat för min svindyra mjölk. Jag vill släta över min egen omständlighet och låta snubben i kassan förstå att så här långsam är jag verkligen inte i vanliga fall (som om han skulle bry sig).

"Som värsta panschisen!" säger jag högt och fyrar av ett självironiskt leende till honom.

Då händer två pinsamma saker samtidigt. Jag inser att kassakillen är högst tjugo år och knappast ser på mig som en puma. Han tycker verkligen att jag är en panschis. Och så vänder jag mig om och går rätt in i armarna på en alldeles riktig panschis.


*

tisdag 14 september 2010

Ursäkta, har du en överstrykningspenna?

Det kändes inte helt avslappnat att gå hem genom centrum idag.




*

Ge mig en bebis, mamma

Den där jädra Lennart Nilsson. När Alma har slagit ihop boken efter att ha suttit och läst en lång stund, spänner hon ögonen i mig.

Alma: Jag tycker du ska göra så att du får en bebis i magen.

Jag: Jaha.

Alma: Du måste gifta dig med en ny farbror och pussa den och krama den jättelänge. Då blir det en bebis i magen.

Jag: Jaha.

Alma: Så gift dig med en ny farbror, du.

Jag: Så..? Vad tycker du att jag ska ta för farbror? Några idéer?

Alma (tänker jättelänge, får sen en snilleblixt): Jag vet! Din pojkvän kanske?

Jag: Säger du det. Men älskling, det kommer nog inte att bli så. (Sa jag "nog"?) 

Alma: Vilket datum ska vi säga?


Alfred, Alma och jag för fyra år sedan.

Och jag vet in i minsta lilla mjuka hudveck och lena bebisdoft och lyckliga känslopiruett hur ljuvligt det är med en liten bebis. Ljuvligt att bära den under sitt hjärta, ljuvligt att hålla den i sina armar. Gode gud, hjälp mig att minnas också hur fruktansvärt jobbigt det är. Mina hormoner samarbetar inte med min hjärna i det här fallet. Inte ett dugg.

*

Apropå partiska programledare

Vi har ingen teve, men kollar på valduellen mellan Sahlin och Reinfeldt på SVT Play. När programledaren Karin Hübinette frågar ut Sahlin ser Alfred allvarsamt på, och sen nickar han för sig själv.

Alfred: De där två tanterna är nog väldigt kära i varandra.


*

söndag 12 september 2010

Schhhhh

När vi går ut från affären bara står han där: gubben med kista, med kalaskula, med isterbuk. Vi snackar inte om en vanlig, härligt maffig manskagge. Nej, nej. Den här ölmagen är modell Enorm. Den är iögonfallande och jag bara vet att det ska komma. Alfred har redan stannat framför gubben och pekar (men gud, pekar han verkligen) på gubbens mage.

Alfred: Woooaaah!

Jag (tar tag i ungen): Precis, och nu går vi.

Alfred: Den gubben har verkligen en tjock mage.

Jag (släpar iväg honom): Och nu gick vi.

Alfred (imponerad): Den gubben hade verkligen, verkligen en tjock mage.

Jag: Men hey, det räcker!

Alfred: Vad är det? Den gubben hade verkligen...

Jag: Men kan du sluta säga så.

Alfred: Varför det?

Jag: Arghhh, du behöver ju inte prata så högt, kan du inte vara lite diskret, gubben kan bli ledsen, du kan ju möjligtvis viska det till mig...

Alfred (lika högt): Varför det? Visste inte den gubben att han hade en verkligen, verkligen tjock mage?



*

lördag 11 september 2010

Katastrofkaka

Efter middagen drabbas vi av akut sockerbegär. Attans att jag inte har köpt nån glass eller kaka eller nåt.

Ungarna: Mamma, kan vi inte baka en kaka?

Jag: Förlåt?

Jag har inte bakat på flera år. Jag har knappt använt ugnen sen jag flyttade in i mars. Men varför inte? Jag konstaterar att vi varken har ägg eller smör hemma, och säger till ungarna att vi ska baka en katastofkaka. De är med på allt. Det är ingen mening att mäta upp nånting; vi öser ner på känn: socker, olja, bakpulver, mjöl, vaniljsocker, kakao, apelsinmarmelad.




Ungarna: Det ser ut som bajs.

Jag har svårt att säga emot dem utan att ljuga. Jag skickar in det i ugnen, säger att vi ska ta ut det när det känns bra. Efter tio minuter börjar de små bakfanatikerna skrika att det är klart. Ut med eländet.

Och ta mig tusan. Jag hade nöjt mig med ätligt. Men det blev... gott?




*

Plocka svamp (och en del annat)

Jag och ungarna åker till svampskogen. "Det här är första gången du plockar svamp med oss sen du skilde dig från pappa" konstaterar de sakligt. Det stämmer så klart.

Dagens fångst:

- Tjugo små kantarellbarn, en karljohan och några trattisar.
- En svamp som ser ut som en rumpa.
- Femton blåbär.
- En skalbagge "med jätteblanka ben".
- Äggskal från okänd pippi.
- Sju pinnar.
- Rödmyror som inte är på partyhumör.

Liten skogsnymf och rumpsvamp.

*

fredag 10 september 2010

Kvinnor kan

Jag köper lampor på IKEA. Det är billigt. Det är billigt för att man ska göra jobbet själv. Vi talar om sladdar som ska förkortas och kopplas och upphängningar som ska ordnas. Jag tvivlar starkt på att jag ska ro det här i land. Men nu ska jag vara en god förebild och bara fixa det här. Jag får inte ge upp, trots att jag redan känner svordomarna kittla gommen.

Första gången jag försöker montera ihop eländet, står jag ut en hel minut innan jag slänger allt ifrån mig. Det är självklart otroligt patetiskt, men jag blir omedelbart gråtfärdig av ilska. Det slår slint i huvudet på mig när jag ska göra nåt sånt här; det bara låser sig. Varför ska det vara så omöjligt? Är jag så dum i huvudet så att jag inte kan följa ens de enklaste anvisningar? 

Jag tar en paus, andas djupt. Vill jag att mina ungar ska se att mamma klarar biffen eller vill jag det inte? Kvinnor kan, damn it. Jag skrider till verket en andra gång. Lägger upp alla prylarna. Jaha, en sladd. Jaha, en till och en till. Jaha, här är socklarna eller vad det nu heter. Och de här ska kopplas om och de här ska förkortas och de här grejerna ska monteras på rätt sätt inne i de här grejerna. Lugn och fin, ingen panik. Nu tar vi det här i tur och ordning, bara läsa lugnt i lilla IKEA-boken utan att känna efter.

Den här gången står jag ut i hela två minuter innan jag får ett utbrott som innehåller svordomar och tårar och en hatkampanj mot Kamprad. Jag hatar allt tekniskt skit, jag hatar att känna mig så här vulgärt våpig, jag hatar sannerligen att vara den enda vuxna i det här hushållet. Med en enorm självövervinnelse låter jag bli att ha sönder nåt eller slänga det i soporna.

Jag är verkligen ett otekniskt känslospektakel utan vare sig tålamod eller värdighet. Jag är en pissig förebild.  



Nu sitter i alla fall lamporna uppe. Alma och jag roade oss en hel kväll med att måla glitter på dem, klistra fast små pärlor och paljetter och måla glödlamporna röda. Det här hemmet börjar få en överdos av mys och kitsch, men det är precis så det ska vara.

Va? Hur jag fick upp dem? Min pojkvän monterade upp dem åt mig.


*

Självklart

Alma (andäktigt): Är det här riktiga tatueringar som du har gjort på mig?



*

torsdag 9 september 2010

Sammanträffande

Alfred: Du är ju mamma...

Jag: Japp.

Alfred: Men... du är ju också kvinna?


Freja dansar, akryl, Elin Damberg ©.

*

onsdag 8 september 2010

Bättre opp

Det är nåt fascinerande med en unge som är lillgammal: allvarsamma vuxenfraser som framsägs med ljus, barnslig röst men med klockrent vuxentonfall. Alma verkade otroligt lillgammal när hon var mindre. Jag ser framför mig den treåringa flickan som med händerna i sidan teatersuckar: "Vilket liv man lever..!" och "Mamma, min lilla gumma. Vad ska vi göra med dig?". Jag drar mig också till minnes lille Axel, en väninnas son:

Axel (surmulet): Hejdå. 

Jag: Ingen kram idag?

Axel: Du får ingen kram.

Jag: Okej, jag får stå ut.

Axel: Du får ingen kram... för... (exalterat) för här finns det bara pussar på lager!!
 
*

tisdag 7 september 2010

Förtjust i ord

"Lär mig svåra ord!" ber Alma. Jag börjar entusiastiskt passa över roliga och krångliga ord till henne. Jag förklarar vad skickelsediger, oförblommerad och idiosynkrasi betyder. Och några till. 

På kvällen glider hon nonchalant upp vid min sida. Jag ser att hon bubblar av invärtes stolthetsglädje, men hon är cool på ytan:

Alma: Säg nåt som är sant.

Jag: Jaha, nåt sant? Tre plus tre är sex?

Alma: Tre plus tre är sex... Mamma, förvisso! (i extas) Förvisso!!


*

måndag 6 september 2010

Ännu en lillgammal unge

Jag bjuder på en klassiker i genren "Ur Barnamun", det vill säga sånt som den här bloggen handlar om. Den är saxad ur den fabulösa bloggen Jensens tankar. Tack, Anna!

POÄNG I NUTIDSKUNSKAP

Normalt sett äter både Loppan och Lillebror frukost på förskolan. För att de är sjusovare. På vardagarna.

Imorse kröp Lillebror upp på sin stol, åmade sig en aning i sin fisiga pyjamas och sa sen:

– Ja' vill ha P'o Viva! Å så vill ja' ha fil å kanel!

Visst, ungen får som han vill. Sen kommer knorren:

– Å så vill jag ha ti'ningen!

söndag 5 september 2010

Politiska glåpord

Ibland är det svårt att få småfolket att fatta att vi har bråttom till tåget. Då får man vara fiffig. Nu senast utlyste jag en mördarsnigelspaning medan vi skyndade ner till stationen. Så fort vi hade sett en liten äcklig vän ("mamma, här är en") sprang vi vidare till nästa ("en till, en superslemmig") och nästa ("här är snigelkungen") och nästa ("den här är trasig, räknas den?") tills vi kom ner till stationen. Mycket smidigt.

Det är bara det att nere vid stationen står ungefär tio kapitalistiska borgarbrackor moderater som vill berätta om hur de ska öka klyftorna i samhället dela ut sitt valmanifest. (Nej, jag kommer inte att rösta på dem. Jag vill dock bedyra att jag har flera mycket nära vänner som är högerspöken moderater. Men eftersom jag är en vänstervriden rödvinsflummare mer vänster, tycker jag att det som kommer nu är så kul.)

Vi är alltså framme vid stationen. Ungarna tittar fortfarande mest på marken. Medan vi tränger oss igenom skocken med moderater, utbrister Alfred högt:

"Åh, vad mycket äckliga mördarsniglar det var här!!"

Så var den dagen räddad.

*

Berättigad fråga

Alma: Mamma, vad tänker du med egentligen? Är det hjärnan?


*

lördag 4 september 2010

Lätt att säga ja

Ibland blir jag fullständigt vansinnig på dessa evinnerliga frågor från små barn som ska sova. "Kan du läsa en saga till? Kan jag få en macka? Får jag se på Bolibompa nu fast det är natt? Kan du hämta lagom kallt vatten? Kan du hämta en docka till? Kan du torka mig? Måste jag sova i natt?" Arghh. Men ibland kommer det små önskemål som jag gärna tillgodoser. 


Alma: Snälla söta mamma.

Jag: Yes?

Alma: Kan jag få lägga mitt hår på ditt hår när du kramar mig god natt?

Sen somnade de. Faktiskt.

*

fredag 3 september 2010

Frågor med olika svårighetsgrad

Min pojkvän (lidande): Dina barn ställer så svåra frågor.

Jag: Gör de?

Jag drar mig till minnes det allra, allra första Alfred sa till min pojkvän. Det var inte "Hej". Det var inte "Vem fan är du, gubbe?". Nej, Alfred skärskådade den där långa, svartklädda farbrorn, kisade med ögonen och sa allvarligt: "Kan du stå på ett ben?"

Men den här gången hade Alfred en annan fråga till honom. De var ensamma i bilen, jag och Alma var inne och snabbhandlade, och Alfred ställde då sin fråga - den som han inte fick nåt riktigt svar på.

Alfred: Finns döda?




*

torsdag 2 september 2010

"Det var en gång en tjusig bajskorv..."

Plötsligt har den tiden kommit, då ungarna läser god natt-saga för mig istället för tvärtom. Jag ligger i raklång i sängen, blundar och lyssnar på hur de broderar ut sagan till en komplicerad berättelse med fördjupningar om snor och parallellhistorier om pruttar. Jag bara njuter.




*

En alltför framgångsrik prutning

Jag tar med mig ungarna på ett stort bakluckeloppis. Min plan är att fynda snorbilliga regnkläder och stövlar till dem, vilket jag lyckas med. Jag ger ungarna tjugo spänn var att handla trasiga leksaker för. Jag försöker lära dem hur de ska pruta - vilket är ett skämt, med tanke på hur fullständigt värdelös jag själv är på det. Det visar sig att ungarna är lite för bra på det.

Alfred: Wooaaahh. Kolla, ett svärd. Vad kostar det?

Jag: Fråga tanten.

Alfred: Jag vågar inte. (repar mod, viskar) Vad kostar svärdet?

Jag: Var beredd att pruta nu.

Tanten: Åh, det kostar... Nej, du ska få det av mig, bara för att du är så himla, himla söt.

Alfred: Va?

Tanten (som en sol): Ta det bara!

Alfred (besviken): Mamma, varför fick jag inte ge den tanten pengar? Varför fick jag inte pruta...   

Pris: 0 kronor.


*

onsdag 1 september 2010

Rund om baken

Alma (tränger sig ner bredvid mig i fåtöljen): Mamma, du är så tjock..!

Jag (slår bort): Äh, det tycker jag inte är så farligt. Lite rund om baken kanske.

Alfred (några timmar senare): Mamma är en tjockis...

Alma: Äh, det är inte så farligt. Mamma är lite rund om baken bara.


Freja funderar, bläckskiss, Elin Damberg ©.

*