Att dö för kärleken och leva för den

Alma: Visst älskar du oss så här mycket: Om det kom en tjuv som ville döda oss, men han sa till dig "om jag får döda dig istället så får dina barn leva" - visst skulle du säga att han skulle döda dig då istället för oss? Ja? Men visst skulle du ändå inte låta honom döda dig - för du vill ju leva, så att du kan vara med oss?

Jag: ... Precis.

Vi snackar lite om kärlek och liv och död.

*

Ingen julångest idag

Änglar i min närhet gör hela december till julafton för mig och ungarna: bloggkompisar, grannar, vänner, familj. Jag kan inte säga hur rörd jag är.

Jag har tidigare skrivit om glitterpaket från Cajsas Faster och adventsljusstakar från barndomsbästisen. Igår fick jag av en kär, kär vän tre stora kassar proppfulla med coola kläder till Alfred. Det är inte första gången hon klär min pojke. Tack, du fantastiska kvinna.

Och häromdan la min svägerska ett stort paket i min famn med orden "du hade visst inte så mycket jul hemma?". Jag öppnar paketet och hittar en massa julgrejer, glöggmuggar, pepparkaksdeg, pepparkaksformar, julmust och brorsans hembakta - ännu varma - lussebullar. Ja, det är klart jag lipade en skvätt.

Och nu har kidsen och jag invigt formarna och degen:

Kavlar är så överreklamerade.

Stay focused, baby.

Skåden dessa perfekta figurer!

"Hur många sekunder är sju minuter, mamma?"

  
*

Kärleksförklaringar och dess orsaker

Alma: Tycker du om mig lika mycket som jag tycker om dig?

Jag: Ja. Men hur ska vi kunna jämföra det? Tycker du om mig lika mycket som jag tycker om dig?

Alma: Det beror på. Hur mycket tycker du om mig?

Jag: Jag tycker om dig mer än vad man kan säga.

Alma: Säger du så bara för att vara snäll?

Jag: Hahaha. Nej, verkligen inte.

Alma: Men säger du så för att inte polisen ska ta dig?

Jag: Hahaha. Eh... nej.

 *

Paket

Det kom ett paket. Det var den urgulliga Cajsas Faster som ville överraska ungarna samt ge mig lite mysigare vibbar kring julen. Och jag kan lova att mina ögon blev blanka och att ungarnas dito tindrade glatt och lite mer osentimentalt. Ett paket fyllt av glittriga saker, godis, leksaker och omtanke. Tusen tack, kära du!

Alma: Och vilket tur att det var så här krulliga snören också.

Alfred (om kortet med romantiska rosenblad i kupade händer): Så här ser man ut inne i magen. 

*

Tonåringar

Jag har inga tonårsbarn. Mina är ju småpluttar fortfarande. 

Jag läser på andras bloggar om tonåringarna, de störiga och ljuvliga. Det finns många träffsäkra skribenter som återger helt underbara samtal som de har med sina tonåringar: Singelmamman ("ministern blev riktigt ägd"), Lussan ("mamma tittar bara på fotboll för att se vilka som tar av sig tröjorna efter matchen"), Sus ("asså, det luktar fan skit") och många, många till. 

Hahaha. Jag skrattar så att jag gråter, och ser fram emot den tiden då mina kottar blir tonåringar. Jag njuter av nuet, men ser ändå fram emot det. 

Jag försöker föreställa mig hur ungarna ska se ut också - som nioåringar, trettonåringar, sjuttonåringar. Helt omöjligt. Man borde kunna gissa hur de ska utvecklas och förändras; samma grunddrag kommer ju att finnas kvar. Men det går ändå inte. Min fantasi sviker mig. Kvar finns bara en lycklig förväntan.

Alfred noll-ett-två-tre-fyra år gammal.

*

Vilken fräckhet!

Vid nattningen:

Alma (retsamt tonfall): Jag har gjort nåt i smyg, nana-nanana..!

Jag: Okej.

Alma: Du vet inte vad det är.

Jag: Nej.

Alma: Du märkte inte när jag gjorde det.

Jag: Nej, men det spelar inte så stor roll. Nu måste du försöka komma till ro och somna.

Alma: Ska jag berätta?

Jag: Ja, kläm fram med det då. Men sen måste du so...

Alma: Jag luktade på din kind i smyg när du kramade mig god natt.

*

Kärleksliknelse

Alma: Mamma, älskar du mig lika mycket som en krokodil bits?


*

Nyduschad doft

Jag kliver rätt ur duschen in i armarna på lilla dottern.

Alma: Åh mamma, vad gott du luktar.

Jag: Ja? Tack... 

Alma: Du luktar som rostad lök! 


*

För man vill ju inte överdriva

Alma: Jag vill alltid vara med dig... för du är så mjuk, mamma. Du har de mjukaste musklerna i hela världen! Eller i alla fall i våran världsdel.

Vår världsdels mjukaste muskler.

*

Lika lent

Alma (har borstat håret tio minuter): Känn på mitt hår, Alfred. Visst är det lent? Visst är det lika lent som en häxas hår?

Alfred (andäkigt): Jaa...

Häxhår?

*

Jag längtar till Paris

Jag såg Paris-bilder hos Synnøve och började längta dit.

Jag var där med pojkvännen i somras. Det var min första tripp dit, och det var kärlek vid första ögonkastet: staden var så levande, fransyskorna så vackra, fransoserna så franska, ostarna så goda, vinet så rött. Fyra dagar i Paris och inte en enda fransk gök var snorkig. De kan möjligen ha flinat lite åt mitt "une bouteille vin du rouge bitte", men alla profetior om arroganta fransmän kom på skam. Det var bara att le och stamma fram några bakvända artigheter på deras vanvettigt vackert språk, så löste sig allt. Vi bodde på toppen av Montmatre, åt och drack gott, gled bara runt och kollade på folk och på konst. En ljuvlig resa på alla sätt.

Och så finns det liksom ett alldeles särskilt skäl att jag i skrivande stund längtar till Paris. Det är just där pojkvännen är nu...


Sacré-Cœur.

I Paris får hundarna också gå på restaurang.

Louvren.

Där är hon...

Notre Dame.

  

Les jardins des Tuileries.
Kolla in det rutinerade greppet om ungen!  



Ordlöst.

*

Sockerchock

Trots att det kanske inte verkar så på den här bloggen, har jag ganska normala ungar; de brakar ihop då och då och slungar både verbala och fysiska smockor mot varandra. Men ibland är det så rart att jag dånar. Det här pjollret vaknade jag till imorse. Sockervarning utfärdas.

Alma: I natt när du låg och sov så hade du tappat din nalle, men då la jag tillbaka den i din famn igen.

Alfred: Vad snällt! Då måste jag göra nåt snällt mot dig med.

Alma: Men du gör redan det, för du brukar städa mina saker och jag städar inte dina.

Alfred: Men om vi leker nåt som båda vill så är det lättare för båda att städa sen.

Och fåglarna kvittrade och lammen skuttade.


*

Girls will be girls will be girls

Barnarbete är så underskattat. Själv har jag skaffat mig en egen liten sminkös.

Man har inte roligare än vad man gör sig, hörrni.


*

Vardagsrealism

Det känns helt rätt att på kvällen planka in på områdets förskola med två små pluttar. Det är liiite för sent och egentligen hög tid för pyjamas och lilla tandborsten. Det är lerigt, det är mörkt och det är kallt. Det är höst och vardag och förort, och jag är en ensamstående småbarnsmorsa som står och huttrar i för tunna kläder (varför går man ut i regnet i klänning och strumpbyxor?). Jag fotar mina glada barn med en nerstänkt mobil. Det känns som om jag är med i en film. Leran och hela tillvarons totala brist på lyx känns mer än uthärdlig. Den känns helt klockren.

För att säga det rätt ut: jag har det ganska bra.

*

Tröst

Det blir en sån kväll, en sån natt.

Matkassarna är så extra tunga, bussarna så extra försenade, maten så extra tråkig, ovissheten kring boende-ekonomi-jobb så extra påtaglig, hemmet så extra kallt, precis allt så extra motigt. Mycket viktiga samarbeten håller på att haverera, och ikväll tryter min kraft. Ångesten ligger bakom en krök och lurar, och jag fulgrinar i smyg. Jag är frestad att ta ett glas vin för att göra kvällen lite mjukare. Avstår. Barnen är lugna och glada, och det är verkligen inte min förtjänst att det går så fint att få dem i säng. Jag är ledsen och ful och fel. Jag försöker kliva ur det jag geggar runt i och säger: "Det är bara en sån kväll, du vet att det känns bättre i morgon". Tveksam framgång. Jag ger fingret åt den bleka, supertråkiga, fula kvinnan i spegeln med skitigt hår och utan självdistans, sveper den otäckaste gamla trasan jag hittar omkring mig. Då hör jag en liten kär röst vid höfthöjd, som påminner mig om varför jag älskar att leva.

Alfred (nyper i den jättefula trasan): Mamma, jag tycker du är så snygg i den här lena klänningen.

Tröst och mening.

*

Utnötningsmetoden

Alma: Snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla söta mamma, kan du inte föda ut en bebis?

Alma och dockan Adam.

*

Berlin

Nun fahren wir. Verhalten Sie sich jetzt und küssen einander oft. Wir sehen uns bald wieder.

*

Dejt

Jag var på dejt igår. Med min pojkvän. Det är såklart fånigt att kalla det för "dejt" när vi har varit tillsammans i snart ett år och jag i praktiken bor hos honom de veckor jag inte har barnen. Och det kan ju verka fånigt att lägga ner timmar på att välja ut klänning och måla naglar och fixa håret och spola ner böcker i toan - när jag ska träffa en man som delar min vardag och har sett mig synnerligen sunkig oglammig? Varför gör jag det? För att det är lustfyllt. För att vi inte hade setts på tre dagar. För att det är omöjligt att gå lugnt, när den man längtar efter säger "kom".

Det roligaste var dejtens oväntade slut. Vi åt gott (billig hämtmat) och drack gott (ett alldeles för dyrt vin) och dansade. Det vill säga: jag dansade. Inte han. Han satt med Spotify och klickade exalterat fram den ena gamla slagdängan efter den andra. Han är så att säga lite äldre än jag, och Spotify är en nyhet för honom. Men det var en fulländad dejt på alla sätt: mat, vin, musik... med mera. Och i finalen fick vi oväntat sällskap, när hans vuxne son plötsligt kliver in genom dörren.

"Tjena..."

Om jag blev generad är det ingenting mot vad han blev.

Men ändå. Mina egna små barn hade sen några timmar tillbaka påbörjat sin pappavecka, och saknaden efter barnen ligger alltid och värker strax under ytan. Då kändes det poetiskt på nåt sätt (försökte jag tänka) att ett annat barn dök upp. Även om det barnet var en ung man på två meter, som aldrig kommer att säga "mamma" till mig. När jag skriver detta ligger både han och hans far och sover några meter härifrån.

*

En riktig skitbok

Hur fumlig får man vara?

Jag har lite bråttom iväg. Eller - egentligen inte bråttom: jag ska iväg på en efterlängtad dejt och är därför ivrig och taggad och allmänt schvungig. Man skulle möjligtvis kunna säga: övertänd. Jag hoppar in och ut ur duschen, springer lite ostrukturerat runt och fixar håret och byter kläder och målar tånaglar och sveper kaffe. En sista snabbis i badrummet innan jag drar: på med sista puderdutten, i med sista mousseklutten och på med ett armband till. Och här ligger en bok också, har man sett. Men gud vilken röra - snabbt ska jag bara slänga in alla burkar och flaskor och skit i skåpet innan jag drar. Ivrigt och schvungigt vevar jag loss, och nånstans i den vevan ramlar boken ner i toan.

Hur prioriterar man? Fiskar man upp boken och (önske)tänker att toan var kliniskt ren och påbörjar Projekt Boktorkning? Nej, det gör man inte. Man slänger boken i soporna och tänkar att väninnor som glömmer skitböcker i ens badrum får skylla sig själva, och så rusar man iväg på sin dejt. Ivrig, taggad och med schvung.

Skitböcker hamnar i toan.

(Ta det lugnt, systrar. Jag kan det här. Jag coolar ner mig på vägen dit. När jag kommer fram kommer min barnsliga iver att vara skickligt dold under en yta av avmätt nonchalans. Not.)

*

Till vem är förningen?

Farmor: På lördag tar jag med mig ost och såna där crackers, du vet.

Jag: Vad mysigt, hörru.

Farmor: Och vin.

Jag: Vad smarrigt då. Vart ska du på lördag då?

Farmor (lite förnärmat): Till dig!

Jag: Ja visst ja. Det hade jag glömt.

Välkommen på lördag, farmor!

*