Pungkungen

Och så tar vi en tur till sjukhuset igen.

Den här gången ska vi till nån himla testikelexpert. Eftersom Alfred för en månad sen kom in med en misstänkt blindtarmsinflammation (som visade sig vara lunginflammation) blev han den gången ordentligt genomknådad. Nån av läkarna tog ett ordentligt punggrepp på honom och tyckte att kulorna var på vift. Nån dag senare var de tillbaka, men det där kulskojandet var tillräckligt för att han skulle bli kallad till testikelexperten - vilket alltså är dagens äventyr.

Jag: Nu, Affe, åker vi in till pungkungen!

Det tar en timme att låta bli att åka vilse till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det tar en halvtimme att hitta parkering. Det tar femton sekunder för testikelexperten att skoja kläderna av Alfred, klämma honom på pungen och konstatera: allt är som det ska!

Alfred (med hög röst när vi går ut från rummet): Mamma, den där pungkungen var verkligen snabb..!

Snabb blick över axeln. Pungkungen bara skrattar.


*

Att ringa

Varför blir det alltid så här? Jag måste ha tag på min mor och ringer på hennes jobbnummer.

Mors röst: (ohörbart mummel)

Jag: Men hur svarar du egentligen?

Mors röst (surt): Som jag alltid svarar.

Jag: Ja, eller hur. Hahaha... Våga vägra artikulera...

Mors röst: Jaha??

Jag: Du låter... jättekonstig. Hur är det?

Mors röst: Ursäkta?

Jag (börjar ana oråd): Det är väl Kajsa?

Mors röst: Nej, det är det inte.

Jag: Men gud, ursäkta, jag trodde att det var Kajsa, min mamma.

Mors röst: Det här är Kajsas chef.

*

Startkablar, någon?

Vad är det man inte inte inte vill orsaka när man får låna en bil? Svar: ett urladdat batteri och därefter soppatorsk och därefter stereohaveri med fastnad skiva. Bilägaren - tillika pojkvännen - log och sa: "Det verkar som om du är på ett sluttande plan när det gäller min bil". Och vi kan nog utgå ifrån att han inte menade detta bokstavligt.

Förlåt.

Och tusen tack till klippan som hjälpte till med kablarna! Och vem var det? Ringde jag på hos närmaste granne som en normal, vuxen person hade gjort? Nä, jag ringde mammas kille och pep. Jävla barnunge.

*

Dejt

Jag var på dejt igår. Med min pojkvän. Det är såklart fånigt att kalla det för "dejt" när vi har varit tillsammans i snart ett år och jag i praktiken bor hos honom de veckor jag inte har barnen. Och det kan ju verka fånigt att lägga ner timmar på att välja ut klänning och måla naglar och fixa håret och spola ner böcker i toan - när jag ska träffa en man som delar min vardag och har sett mig synnerligen sunkig oglammig? Varför gör jag det? För att det är lustfyllt. För att vi inte hade setts på tre dagar. För att det är omöjligt att gå lugnt, när den man längtar efter säger "kom".

Det roligaste var dejtens oväntade slut. Vi åt gott (billig hämtmat) och drack gott (ett alldeles för dyrt vin) och dansade. Det vill säga: jag dansade. Inte han. Han satt med Spotify och klickade exalterat fram den ena gamla slagdängan efter den andra. Han är så att säga lite äldre än jag, och Spotify är en nyhet för honom. Men det var en fulländad dejt på alla sätt: mat, vin, musik... med mera. Och i finalen fick vi oväntat sällskap, när hans vuxne son plötsligt kliver in genom dörren.

"Tjena..."

Om jag blev generad är det ingenting mot vad han blev.

Men ändå. Mina egna små barn hade sen några timmar tillbaka påbörjat sin pappavecka, och saknaden efter barnen ligger alltid och värker strax under ytan. Då kändes det poetiskt på nåt sätt (försökte jag tänka) att ett annat barn dök upp. Även om det barnet var en ung man på två meter, som aldrig kommer att säga "mamma" till mig. När jag skriver detta ligger både han och hans far och sover några meter härifrån.

*

Tyst min mun

Jag sitter på gården och njuter av en latte. Ut kommer en för mig okänd grannkvinna, som visar sig vara både trevlig och sällskapssjuk. Vi pratar om ditten och datten, och stämningen är mer avslappnat flabbig än artig. En annan granne joggar förbi på håll: en blek och halvnaken karl med kalsongerna (gode gud, låt det vara badbyxor - men det ser verkligen ut som kalsonger) uppdragna till armhålorna, med järnhård blick som om han skulle vara på väg att vinna 10 000 meter häck. Han ser helt enkelt jätterolig ut. Men vem är jag att göra mig rolig över folk som motionerar när jag själv inte gör det, och förresten snackar jag inte skit om folk. Men det är svårt att inte kommentera underhållningen framför våra ögon.

Jag: Hej vad det går. Snygga kalsonger.

Grannkvinnan: Det ska jag hälsa min man.

*

Panschis

Jag stannar vid macken för att köpa nödmjölk. Klockan är åtta på morgonen och jag har ruschat runt sen klockan sex. Nu är båda ungarna skjutsade till sina respektive ställen, och jag kan börja ta hand om mig själv. Om jag inte får kaffe extremt snart, så dör jag. Och till kaffet måste jag ha mjölk; annars dör jag också. (Jag storhandlade igår men glömde mjölken - hur orutinerad får en småbarnsmamma vara??)

Jag springer in på macken. Tretton spänn för en mjölk, det är ju rena rånet, men vem bryr sig, jag nappar mjölken och hetsar bort till kassan. Jag vet inte varför jag stressar så. Kanske för att det spöregnar ute, kanske för att kaffeabstinensen river i min kropp, kanske för att jag så enfaldigt omhuldar synen på mig själv som en snabb person.

Men när jag ska betala börjar jag fumla med mynten. Jag tror att jag har jämna pengar, och så har jag inte det, och så har jag det ändå. Och så ska man lägga ner mynten själv i den där lådan de har, och så blir det nåt knas. Till slut har jag betalat för min svindyra mjölk. Jag vill släta över min egen omständlighet och låta snubben i kassan förstå att så här långsam är jag verkligen inte i vanliga fall (som om han skulle bry sig).

"Som värsta panschisen!" säger jag högt och fyrar av ett självironiskt leende till honom.

Då händer två pinsamma saker samtidigt. Jag inser att kassakillen är högst tjugo år och knappast ser på mig som en puma. Han tycker verkligen att jag är en panschis. Och så vänder jag mig om och går rätt in i armarna på en alldeles riktig panschis.


*

Schhhhh

När vi går ut från affären bara står han där: gubben med kista, med kalaskula, med isterbuk. Vi snackar inte om en vanlig, härligt maffig manskagge. Nej, nej. Den här ölmagen är modell Enorm. Den är iögonfallande och jag bara vet att det ska komma. Alfred har redan stannat framför gubben och pekar (men gud, pekar han verkligen) på gubbens mage.

Alfred: Woooaaah!

Jag (tar tag i ungen): Precis, och nu går vi.

Alfred: Den gubben har verkligen en tjock mage.

Jag (släpar iväg honom): Och nu gick vi.

Alfred (imponerad): Den gubben hade verkligen, verkligen en tjock mage.

Jag: Men hey, det räcker!

Alfred: Vad är det? Den gubben hade verkligen...

Jag: Men kan du sluta säga så.

Alfred: Varför det?

Jag: Arghhh, du behöver ju inte prata så högt, kan du inte vara lite diskret, gubben kan bli ledsen, du kan ju möjligtvis viska det till mig...

Alfred (lika högt): Varför det? Visste inte den gubben att han hade en verkligen, verkligen tjock mage?

*

Politiska glåpord

Ibland är det svårt att få småfolket att fatta att vi har bråttom till tåget. Då får man vara fiffig. Nu senast utlyste jag en mördarsnigelspaning medan vi skyndade ner till stationen. Så fort vi hade sett en liten äcklig vän ("mamma, här är en") sprang vi vidare till nästa ("en till, en superslemmig") och nästa ("här är snigelkungen") och nästa ("den här är trasig, räknas den?") tills vi kom ner till stationen. Mycket smidigt.

Det är bara det att nere vid stationen står ungefär tio kapitalistiska borgarbrackor moderater som vill berätta om hur de ska öka klyftorna i samhället dela ut sitt valmanifest. (Nej, jag kommer inte att rösta på dem. Jag vill dock bedyra att jag har flera mycket nära vänner som är högerspöken moderater. Men eftersom jag är en vänstervriden rödvinsflummare mer vänster, tycker jag att det som kommer nu är så kul.)

Vi är alltså framme vid stationen. Ungarna tittar fortfarande mest på marken. Medan vi tränger oss igenom skocken med moderater, utbrister Alfred högt:

"Åh, vad mycket äckliga mördarsniglar det var här!!"

Så var den dagen räddad.

*

Mohawk

Alfred vill se ut som en indian. Jag snaggar sidorna på honom och ger honom en fin mohawk. 

Alfred: Miooo-håk?

Vi googlar på "mohawk" och hittar en massa coola bilder. Dagarna därpå pekar han ut varenda punkare på stan och varenda osnuten tonåring på tåget med rakade sidor. 

.... Till det roliga plötsligt tar slut. Vi möter en gubbe med en blank, rund flint och små tossar runt öronen.

Alfred (i extas): Titta på den gubben, mamma! Det är ju mo-håk!! Han har håret kvar på sidorna men har rakat i mitten!! Han har mo-håk precis som jag - fast helt tvärtom.

Jag (inte i extas): Indianer är bra på att viska...

*

Pinsamt på tunnelbanan

Alfred (två år) och jag åker tunnelbana. Han är överlycklig och spiller sin flirtiga glädje på alla runt omkring i vagnen. Mittemot oss sitter två svarta killar, varav den enda skojar med oss. Alfred stirrar förtjust på honom, på hans kompis, tillbaka till honom. Sen utbrister han glädjestrålande:

"Mamma! Titta-kolla på dem! Samma likadan, samma likadan!!"

Jag är ändå nöjd med att jag inte högg honom över munnen och sa:

"Grabbar, grabbar! Ungen är bara två år och jag ser skillnad på er. Är ni förresten tvillingar?"

*

Anatomisk sensation

Nackdelen med att ens lilla dotter har en välartikulerad och klar liten stämma är följande:

Elegant och möjligen något livstrött herre med sydländskt utseende sitter på en parkbänk. I närheten finns en liten snart treårig flicka och dennas mor. Plötsligt utbrister flickan högt och överlyckligt:

"Men mamma, den där farbrorn har SKÄGG PÅ HÄNDERNA!!"

*