Kärleksliknelse

Alma: Mamma, älskar du mig lika mycket som en krokodil bits?


*

Nyduschad doft

Jag kliver rätt ur duschen in i armarna på lilla dottern.

Alma: Åh mamma, vad gott du luktar.

Jag: Ja? Tack... 

Alma: Du luktar som rostad lök! 


*

Givetvis

Alfred: Det har börjat en ny pojke på mitt dagis.

Jag: Vad kul! Hur är han då?

Alfred (tankfull): Han är väldigt... knasig. Han säger "pipen, piiiipen".

Jag: Jaha. Är han knasig på ett roligt sätt eller på ett jobbigt sätt?

Alfred: Han är så klart knasig på ett knasigt sätt!




Affe visar det rätta sättet att säga "pipen, piiipen."

*

Ungefär så

Jag har tidigare skrivit om Kvarteret Muffen, som de håller på och bygger i Fru(!)ängen. Jag kommer inte över hur otroligt bra namn det där är. Varje gång vi passerar skylten blir jag på gott humör.

Jag: Nu, ungar, passerar vi Kvarteret Muffen.

Alfred: "Muffen"! Det låter precis som... en muff?

Kvarteret Muffen.

*

Lika lent

Alma (har borstat håret tio minuter): Känn på mitt hår, Alfred. Visst är det lent? Visst är det lika lent som en häxas hår?

Alfred (andäkigt): Jaa...

Häxhår?

*

Pungkungen

Och så tar vi en tur till sjukhuset igen.

Den här gången ska vi till nån himla testikelexpert. Eftersom Alfred för en månad sen kom in med en misstänkt blindtarmsinflammation (som visade sig vara lunginflammation) blev han den gången ordentligt genomknådad. Nån av läkarna tog ett ordentligt punggrepp på honom och tyckte att kulorna var på vift. Nån dag senare var de tillbaka, men det där kulskojandet var tillräckligt för att han skulle bli kallad till testikelexperten - vilket alltså är dagens äventyr.

Jag: Nu, Affe, åker vi in till pungkungen!

Det tar en timme att låta bli att åka vilse till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det tar en halvtimme att hitta parkering. Det tar femton sekunder för testikelexperten att skoja kläderna av Alfred, klämma honom på pungen och konstatera: allt är som det ska!

Alfred (med hög röst när vi går ut från rummet): Mamma, den där pungkungen var verkligen snabb..!

Snabb blick över axeln. Pungkungen bara skrattar.


*

As

Det här med as måste tydligen redas ut.

Alfred (glatt): Man ska inte säga "as".

Jag: Har de sagt på förskolan att "as" är ett fult ord?

Alfred: Ja.

Jag: Men vet du vad "as" betyder egentligen?

Alfred: Nää..?

Jag: Ett as är ett dött djur som andra djur käkar! Asgamar, vet du. Och det är ju inte så snällt att säga "du ditt as" då.

Alfred: För man ska ju inte äta varandra.

Jag (anar att samtalet har kantrat): Precis...


*

Samtal om etik

Alfred: Jag har tjuvat en sak.

Jag: Va? Vadå?

Alfred (sorglöst): Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.

Jag: Men... Hur tänker du då?

Alfred: Jag tänker inte på det alls.


*

Helt oförklarligt

Jo, jag vet. Det har varit ett fantastiskt tjat om hull och runda bakar här på sistone. Och trots det bara måste jag dra en till.

Igår var vi på kalas. Vi fick skjuts hem efteråt, och jag tryckte ner mig i baksätet mellan två barn som satt i varsitt åbäke till bilstol. Det var... rätt trångt. Alma titttade imponerat på medan jag pressade in mig mellan dem.

Alma (lite tagen): Men mamma, att du fick plats där är ett... mysterium!


*

Plötsligt så händer det

Jag har en pissdag, men tar mig iväg för att köpa födelsedagspresenter till min svägerska och min brorson. Jag har inte nerver för att stångas med folkmassor i stan, så jag åker till lilla Tumba. Jaha, då ska vi se. Bokaffären, Leksaksaffären, H&M, KappAhl, Lindex.

Sen vet jag inte vad som händer. Plötsligt har jag plockat med mig en röd klänning till provrummet. Jag känner mig mer blekfet, fel och ledsen än på länge, har en dunkande huvudvärk och tårar som bränner bakom ögonlocken. Och just då väljer jag att prova kläder i det mest obarmhärtiga ljus som finns, i en trång hytt med elaka speglar. Jag borde verkligen få huvudet undersökt. Och dessutom en röd klänning; jag som alltid bara går i svart, alltid.

Men jag kränger på mig klänningen och den är bara... min. Den sitter som en smäck. Jag har för länge sen gjort slut med Jante och ser hur skitsnygg jag är. - Ja ja ja. Snygg? Det putar ut både här och där och jag liknar inte på minsta sätt modellerna med sin överjordiska skönhet; jag är i själva verket deras motsats. Jag skiter i det. Jag har grinat hela morgonen, men står plötsligt blekfet i en provhytt med en röd klänning och är otippat vacker. Livet slår mig i bakhuvudet med sin brutalt poetiska känsla för tajming. 

Den är för dyr för mig, men jag köper den ändå.

Och jag är i alla fall så pass gammal att det räcker väldigt långt om det bara finns en enda människa på jorden som tycker så: jag själv.


*

Vardagsrealism

Det känns helt rätt att på kvällen planka in på områdets förskola med två små pluttar. Det är liiite för sent och egentligen hög tid för pyjamas och lilla tandborsten. Det är lerigt, det är mörkt och det är kallt. Det är höst och vardag och förort, och jag är en ensamstående småbarnsmorsa som står och huttrar i för tunna kläder (varför går man ut i regnet i klänning och strumpbyxor?). Jag fotar mina glada barn med en nerstänkt mobil. Det känns som om jag är med i en film. Leran och hela tillvarons totala brist på lyx känns mer än uthärdlig. Den känns helt klockren.

För att säga det rätt ut: jag har det ganska bra.

*

Muffen

Flera gånger i veckan passerar jag den här skylten.

Jag vet inte... Kan kommungubbarna eller stadsdelsnämnden eller porrgänget (eller vilka det nu är som namnger nya kvarter) ha varit fulla? Stolt skanderar de:

Här bygger vi Kvarteret Muffen.

Jag har sett den där skylten hundra gånger, men det hjälps inte. Precis varje gång flinar jag till. Muffen!? För de galningar som gillar ordvitsar (själv hatar jag såna) kan jag bjussa på den här också: Kvarteret Muffen ligger dessutom mitt i - håll i er - Fruängen. Helt sant.

Nu väntar vi bara på att de ska bygga Kvarteret Snorren i Herrängen, en kilometer därifrån.

*

Ryk

Min pojkvän röker. Eller ryker, som barnen säger. Han blir lätt besvärad de få gånger barnen ser honom puffa på de där kära gamla cigarillerna. Men Alfred muntrar så gärna upp honom.

Alfred: Varför ryker du? Ju mer man ryker, desto mer dör man.

   

Han ryker.

*

Mer moderater

Jag vet inte om det är moderaterna som trakasserar mig eller tvärtom.

Mellan mitt bostadsområde och resten av världen finns en tunnel. Oavsett om jag ska köpa en banan eller ta tåget till stan, måste jag igenom den. Alla måste det. Och det är naturligtvis där de står, röstfiskarna. Jag vet inte varför, men hittills har jag bara sett hjorder av moderater där.

Det otroligt märkliga är att varje gång jag försöker glida förbi, vill de fånga in mig. Jag fattar inte varför. Ser de inte att jag har svart hår och svarta kläder? Ser de inte att jag har två ungar i begagnade kläder? Ser de inte att jag har billiga kängor och trasig väska? Ser de inte att jag flinar på ett misstänkt väntervridet sätt? Kort sagt: ser de inte att det lyser flummig vänsterflankad alternativare om mig lång väg? Jag säger inte att jag är det. Jag säger bara att jag ser ut så. Men moderaterna är alltid lika glada och fulla av hoppfull infångarlusta. 

Och nu kommer det. Jag säger aldrig nånting till dem. Jag flinar och pressar mig förbi. Men ungarna snackar desto mer. Jag fattar inte vad de får allt ifrån. Sist kallade Alfred - av misstag, jag försäkrar - moderaterna för mördarsniglar. Och igår, när en gammal moderatfarbror stoppade Alfred och gav honom en folder, ställde sig Alfred sig en halv meter från honom och pekade på honom. Sen sa han mycket tydligt och långsamt: "Den farbrorn har för mycket pengar." 

Moderaternas valmanifest.

*

Ännu en lillgammal unge

Jag bjuder på en klassiker i genren "Ur Barnamun", det vill säga sånt som den här bloggen handlar om. Den är saxad ur den fabulösa bloggen Jensens tankar. Tack, Anna!

POÄNG I NUTIDSKUNSKAP

Normalt sett äter både Loppan och Lillebror frukost på förskolan. För att de är sjusovare. På vardagarna.

Imorse kröp Lillebror upp på sin stol, åmade sig en aning i sin fisiga pyjamas och sa sen:

– Ja' vill ha P'o Viva! Å så vill ja' ha fil å kanel!

Visst, ungen får som han vill. Sen kommer knorren:

– Å så vill jag ha ti'ningen!

Politiska glåpord

Ibland är det svårt att få småfolket att fatta att vi har bråttom till tåget. Då får man vara fiffig. Nu senast utlyste jag en mördarsnigelspaning medan vi skyndade ner till stationen. Så fort vi hade sett en liten äcklig vän ("mamma, här är en") sprang vi vidare till nästa ("en till, en superslemmig") och nästa ("här är snigelkungen") och nästa ("den här är trasig, räknas den?") tills vi kom ner till stationen. Mycket smidigt.

Det är bara det att nere vid stationen står ungefär tio kapitalistiska borgarbrackor moderater som vill berätta om hur de ska öka klyftorna i samhället dela ut sitt valmanifest. (Nej, jag kommer inte att rösta på dem. Jag vill dock bedyra att jag har flera mycket nära vänner som är högerspöken moderater. Men eftersom jag är en vänstervriden rödvinsflummare mer vänster, tycker jag att det som kommer nu är så kul.)

Vi är alltså framme vid stationen. Ungarna tittar fortfarande mest på marken. Medan vi tränger oss igenom skocken med moderater, utbrister Alfred högt:

"Åh, vad mycket äckliga mördarsniglar det var här!!"

Så var den dagen räddad.

*

Berättigad fråga

Alma: Mamma, vad tänker du med egentligen? Är det hjärnan?


*

Mjukt

Kvällsstrul med Alma. Igen. Ingenting är bra, ingenting duger, allt ska det krånglas om. Jag blir själv alltmer irriterad, vilket naturligtvis inte hjälper henne att backa ut ur sin kvällsilska. Alfred tittar förundrat på medan hans mor och syster bollar känslor och vädjanden och diffusa hot mellan varandra.

Jag (med ett nödrop): Men snälla! Kan vi båda två försöka säga god natt lite mjukt nu..!

Alfred (snällt): Då kanske ni kan lägga fjädrar på varandra?


*

When mama ain't happy

En förvisso sedan länge känd sanning.

*

Perfekt tempererat vin

Mysmiddag med ungarna. Nånting extra gott åt alla. Tända ljus. Den nyinköpta dockan (hiskeligt ful, femton spänn på loppis, ännu namnlös, redan älskad) sitter med vid bordet, på fyra kuddar. Mamma ska få vin. Så gott det doftar från faten, så fint ungarna har gjort, nu får vi hugga in...

Innan jag hinner smaka vinet. Innan jag hinner ta den allra minsta klunk. Så. Välter jag ut. Det bräddfyllda glaset rödvin. Över Alfred. Det är inte med flit; uppenbarligen har jag drabbats av plötsliga och grava tics. Jag fattar faktiskt inte hur ett normalstort vinglas kan rymma så mycket. Hela ungen blir totalt blöt och börjar störtgråta. Vinet rinner ut i en stor sjö på bordet och ner på golvet. Vinstänk långt upp på väggen. Medan jag bär ut den vinindränkta och gråtande ungen till badrummet och börjar dra av honom de blöta kläderna, tänker jag tvångsmässigt "plastmatta, rödvin, det blir fläckar". Det får vänta, ungen först.

Jag: Men lilla hjärtat, gud vad mamma är klantig, förlåt..!

Alma (från köket): Mamma, det ser ut som blod...

Alfred (snyftande): Det är ii-hinte skönt...

Jag: Älskling, det blir snart bra, herre gud, det är ju vin överallt, du blev rädd förstås? Det blev plötsligt så blött och kallt?

Alfred (snyftande): Nä. Det var inte kallt; det var lagom varmt. Men det var ändå inte skönt.

*