Pressat läge

Vid åttarycket däckar jag mellan ungarna, i deras säng. Jag är helt färdig och somnar medan jag nattar dem. Efter nån timme vaknar jag av att jag är totalt manglad i nån slags gosig tvåfrontsattack: den ena har kravlat upp på mig och den andra klänger sig fast i sömnen. Jag lirkar mig ur deras grepp, trycker ner en kudde mellan dem och raglar över till min säng.

Efter en stund kommer först den ena och sen den andra lilla squeezaren efter. Press och mangling, en från varje håll. Jättemysigt, men helt omöjligt att sova. När de sover som djupast smyger jag därifrån och lägger mig i deras säng igen. Jag brer ur mig och njuter av att ingen pressar ihop mina lungor eller ligger på mina ben eller lägger en arm över mitt ansikte - en liten stund.

Sen kommer de små envetna trädkramarna efter mig och gosar in sig och tränger sig på. Vi är tillbaka där vi började. Jag inser att jag kan ge upp tanken på nån törnrosasömn den här natten. Och jag tänker att jag har det allra, allra käraste av besvär.

*

Konsten att sova ut

Jag har varit vaken de senaste nätterna. Den här morgonen/dagen skulle jag verkligen sova ut. 

När jag vaknar - utan väckarklocka, en lördag, utan tider att passa och utan ungar hemma -  raglar jag ut i köket, kollar klockan och inser att jag har sovit elva timmar. Elva timmar, det är ju perverst. Så länge har jag aldrig sovit. Jag sover sällan mer än fem timmar. Lätt chockad tänker jag att jag nu alltså borde vara norra Europas mest utsövda människa. Varför känns det inte så? Varför känns det mer som om jag har blivit överkörd av en lastbil? Jag har kanske sovit för länge. Man kanske når en gräns vad gäller utsövdhet; sen går det bakåt igen. Idiottankar.

Jag fumlar fram en latte, skriver ett blogginlägg, funderar på att köra upp pojkvännen. Han har också sovit i elva timmar. Så här kan vi ju inte ha det. Jag kastar en blick på klockan igen. Vänta nu. Tiden har... backat? Vad är klockan egentligen (och vad heter jag)? Det går långsamt upp för mig att jag i mitt dimmiga tillstånd måste ha förväxlat den långa och korta visaren. Jag börjar förtvivlat räkna på fingrarna, och inser att jag inte alls har sovit elva timmar, utan fyra.

Min sömn är verkligen på ett sluttande plan. 

*

Vilken fräckhet!

Vid nattningen:

Alma (retsamt tonfall): Jag har gjort nåt i smyg, nana-nanana..!

Jag: Okej.

Alma: Du vet inte vad det är.

Jag: Nej.

Alma: Du märkte inte när jag gjorde det.

Jag: Nej, men det spelar inte så stor roll. Nu måste du försöka komma till ro och somna.

Alma: Ska jag berätta?

Jag: Ja, kläm fram med det då. Men sen måste du so...

Alma: Jag luktade på din kind i smyg när du kramade mig god natt.

*

Bådar gott inför natten

Alma: Vet du hur trött jag är?

Jag: Nej..?

Alma: Så trött att jag nästan är pigg!

Jag: På det viset...

Alma: Bra, va?


*

Ja tack

*

Sockerchock

Trots att det kanske inte verkar så på den här bloggen, har jag ganska normala ungar; de brakar ihop då och då och slungar både verbala och fysiska smockor mot varandra. Men ibland är det så rart att jag dånar. Det här pjollret vaknade jag till imorse. Sockervarning utfärdas.

Alma: I natt när du låg och sov så hade du tappat din nalle, men då la jag tillbaka den i din famn igen.

Alfred: Vad snällt! Då måste jag göra nåt snällt mot dig med.

Alma: Men du gör redan det, för du brukar städa mina saker och jag städar inte dina.

Alfred: Men om vi leker nåt som båda vill så är det lättare för båda att städa sen.

Och fåglarna kvittrade och lammen skuttade.


*

Javisst ja

Det är lustigt vad man glömmer på en vecka.

Kl 23.30.
Alfred: Mamma, mera täcke..!

Kl. 1.
Alfred: Jag saknar efter min pappa...

Kl. 2.
Alfred: Ska du gå och lägga dig nu, mamma? Jag vill sova hos dig.

Kl. 2.30.
Alfred: Jag är törstig.

Kl. 3.
Alfred: Mamma, är du vaken?

Kl. 4.
Alfred: Jag drömde om ett får...

Kl. 5.30
Alfred: Jag vill gå upp nu.

Kl. 5.45
Alfred och Alma: Vakna mamma, vi har gjort frukost!!

Oförskämt pigga pluttar.

*

Lätt att säga ja

Ibland blir jag fullständigt vansinnig på dessa evinnerliga frågor från små barn som ska sova. "Kan du läsa en saga till? Kan jag få en macka? Får jag se på Bolibompa nu fast det är natt? Kan du hämta lagom kallt vatten? Kan du hämta en docka till? Kan du torka mig? Måste jag sova i natt?" Arghh. Men ibland kommer det små önskemål som jag gärna tillgodoser. 


Alma: Snälla söta mamma.

Jag: Yes?

Alma: Kan jag få lägga mitt hår på ditt hår när du kramar mig god natt?

Sen somnade de. Faktiskt.

*

Krångelkväll

Alma (arg): Jag tänker inte sova i natt.

Jag: Eh... jo. Vi ska sova alla tre.

Alma (superarg): Jag tänker inte gå och lägga mig om... om inte du köper tre presenter till mig!

Jag: Inga ultimatum, tack så mycket. Snälla Alma, krångla inte nu. Vi blir bara osams och så blir du ledsen.

Alma: Om vi blir osams så blir du ledsen.

Jag: Ja, det är alldeles riktigt. (slår äntligen om) Ska jag hålla om min lilla arga flicka som jag älskar så mycket?

Alma (börjar gråta): Ja.

*

God natt?

Jag beklagar mig inte, jag svär. Jag bara konstaterar hur muppiga våra nätter är. Först ligger jag vaken i soffan till halv fyra, på grund av egna hjärnspöken och allsköns dumheter. I dubbelsängen sover mannen jag ligger i skilsmässa med. Jag lägger mig hos Alfred. När sömnen äntligen tar mig, klättrar han upp på min rygg. Han lägger sig raklång på mig, med ansiktet mot min nacke. Sjutton kilo är sjutton kilo.

Jag: Mfh..! Jag sover!

Alfred: Ja, och jag ska sova på dig.

Vid fem ger jag upp och raglar in till Alma istället. Under hennes täcke ligger ett berg av mjukdjur.

Alma: Det finns plats för dig här, mamma.

Jag (skeptisk): Gör det? Men varför ligger det tio tusen mjukdjur i sängen?

Alma: För två saker. Det är så mjukt och skönt på mina fötter. Och så ser det så roligt ut.

Jag (känner mig berusad av sömnlöshet): Hahaha!

Alma: Ska vi gå upp nu?

*

Prat med liten gosse

Jag kommer hem vid åtta på kvällen. Flickan sover, men pojken ligger och pratar med sina nallar och dinosaurier. Jag vet att det är ett olistigt drag, men kan inte motstå frestelsen. Jag smyger in för att träffa honom innan han somnar.

Alfred (själaglad): Heeeej mamma, jag är vaken.

Jag (viskar): Jag vet. Jag ville bara säga hej.

Alfred: Hej. Vad ska vi säga mer då?

Jag (viskar): Vad mysigt för mig att hinna träffa dig.

Alfred: Får jag pussa din klänning?

Jag: Ja, såklart.

Alfred: Vill du pussa min tröja och mina byxor?

Jag (försöker att inte garva på mig): Absolut vill jag det.

Alfred: Du är vacker.

Jag (blir rörd): Tycker du det...? Vad glad jag blir när du säger så.

Alfred: Ja. Du blir inte arg.

Jag: Nej...

Alfred: Och du blir inte sur.

Jag: Nej...

Alfred: Och du blir inte heller... irroterad.

Jag: Nej...

Alfred: Och du blir inte heller dum.

Jag: Nej... Vet du, du är vacker och söt och jättefin.

Alfred: Men nu sover vi. Oj, jag pruttade.

Jag: Ja, nu sover vi.

Alfred: Vi är bara tysta.

Jag: Mmm.

Alfred (glatt): Vi säger ingenting.

Jag: Just.

Alfred (börjar bli uppspelt): Vi ska inte prata nu! Och inte nu. Och inte nu. Men nu då?

Jag: God natt nu, gubben.

Som alla fattar blev det pannkaka av allting efter det. När jag smög ut, sprang han efter och sen blev det ett herrans liv med lock och pock och hot och mer mys och hans pappas stillsamt höjda ögonbryn. Det var en puckad idé att smyga in till en unge som håller på att somna. Men det var det värt. Han sa att jag var vacker.

*