Naturkraften Alfred

Han har alltid varit en intensiv person. Redan från början stod det klart att den här lilla temperamentsfulla ungen var av en helt annan kaliber än sin mjuka, smeksamma storasyster. Han har alltid varit full av kraft, full av lust att invadera rummet med sin lilla kralliga kropp. Men nu på sistone har hans eldfängda humör svingat sig upp till nya höjder. Han blir så arg så att han hoppar; han blir så förbannad så att kroppen skakar. Jag kan riktigt se hur snett han tänder, hur slint det slår. Jag står bredvid och förundras över denna naturkraft. Det är så uppenbart att han inte kan göra annat än att rasa på i den - att han blir själv drabbad av den. Vid middagsbordet:

Jag: Kom, vi drar upp dina ärmar så att det inte kommer mat...

Alfred (rycker åt sig armen): Nej!!!! Kan själv!!

Jag: Bra där, gubben.

Alfred (kämpar): Det gååååår inte...

Jag: Men då hjälper jag dig...

Alfred (jättearg): Nej!!! Jag kan själv!!

Jag: Visst, gör det.

Alfred (kämpar förgäves): Jag kaaan inte, mamma hjälpa mig...

Jag: Kom med armen då...

Alfred (blir helt vansinnig): Nej, min tur!! Kan själv!!! Dumma, dumma mamma!!!

*