Det är nåt fascinerande med en unge som är lillgammal: allvarsamma vuxenfraser som framsägs med ljus, barnslig röst men med klockrent vuxentonfall. Alma verkade otroligt lillgammal när hon var mindre. Jag ser framför mig den treåringa flickan som med händerna i sidan teatersuckar: "Vilket liv man lever..!" och "Mamma, min lilla gumma. Vad ska vi göra med dig?". Jag drar mig också till minnes lille Axel, en väninnas son:
Axel (surmulet): Hejdå.
Jag: Ingen kram idag?
Axel: Du får ingen kram.
Jag: Okej, jag får stå ut.
Axel: Du får ingen kram... för... (exalterat) för här finns det bara pussar på lager!!
Axel (surmulet): Hejdå.
Jag: Ingen kram idag?
Axel: Du får ingen kram.
Jag: Okej, jag får stå ut.
Axel: Du får ingen kram... för... (exalterat) för här finns det bara pussar på lager!!
*
