Americas Next Top Model

Okej. Jag blir både förbannad och äcklad av den så kallade skönhetsindustrin, dess falskhet och ytlighet, dess hets, dess brutalitet, dess besatthet vid att få vackra smala flickor att tro att de är feta och fula. Jag blir matt. Jag blir avtänd. Ändå sitter jag och glor på Americas Next Top Model på webben. Avsnitt efter avsnitt ser jag. Jag är så fascinerad. Jag kan inte sluta titta. Bland alla supermagra flickor finns det en som inte är supermager, utan bara smal - det är hon som är programmets plus size model. Jag tror jag skrattar på mig. Och samtidigt sitter jag och käkar på den här pizzan.

En mager flicka och en fet pizza.

*

Walk a mile in my shoes

De sjöng verkligen på sista versen. Jag vet inte hur många år jag har haft dem. Många! De har varit perfekta: sköna och med ett sånt stuk som jag tycker om. Men de senaste åren har de inte bara blivit fula, utan också trasiga. Man kan inte ha vinterkängor med hål överallt. De ville helt enkelt dö.

Jag har gjort ett antal besök på DinSko och en massa andra billiga skobutiker den här hösten, men har inte hittat några skor jag vill ha. Nej, så klart jag inte har, eftersom den stilen som jag letar efter inte finns på såna affärer. Ändå går jag dit igen och igen, eftersom prisklassen är den rätta. För att förtydliga: det finns självklart en massa snygga skor på DinSko, men inte just precis de där som jag ser framför mig, som jag tycker är så snygga och som jag vet passar mig med mina runda vader: kängor med riktigt tung attityd - men som också passar så bra till mjuka, kvinnliga plagg. Såna skor finns, det är bara det att de kostar fem gånger så mycket som jag är beredd att betala.

Han: Men nu får du skärpa dig. Du måste ju ha ordentliga skor. Kan jag inte få köpa skor åt dig som present? Nu genast?

Jag: Jo.

Om jag hade koll på mode (men det har jag inte) och om det här vore en modeblogg (men det är det inte), skulle jag göra reklam och säga varifrån de här sjukt snygga kängorna kommer. Men nu spelar det ingen roll. Jag tog emot en jättefin present utan omsvep och jag är glad utan omsvep.


*

Indiska

Vi kollar julpynt på Indiska av gud vet vilket anledning. Förresten vet jag också: 

Vid bodelningen för ett drygt ett år sen, strandade jag just vid julprylarna. Jag bara inte pallade att dela upp det också: en röd kula åt mig och julgransfoten åt dig, fina julduken åt mig och adventsstakarna åt dig... Nej, jag pallade inte. Orken var slut och nerverna också. Ta det, tänkte jag. Ta rubbet.

Men nu är det jul om en månad och jag äger inte en julpinal, inte en enda. Jag tänker inte beklaga mig ett enda vitten över detta, hör ni det. Vi ska köpa hela rasket på Myrorna. Det är billigt. Det är bra. Det är ta mig sjutton den perfekta ambitionsnivån för julen, vad mig anbelangar. Och det vi inte hittar där, stjäl tillverkar vi. Resten skiter vi i.

Och det var just det vi skulle göra igår: köpa julgrejer på Myrorna i Skäris. Men det var söndagsstängt där (vilket jag egentligen visste, men hade glömt).

Jag: Alltså... Vi skulle kunna gå på Indiska, nu när vi ändå är här. Vi kan inte köpa nånting där, för det är så dyrt. Men de har jättevackra grejer där. (vaknar till) Det är ju iochförsig helt meningslöst att gå dit, om vi ändå inte ska kö...

Alma (vänligt): Men mamma, vi kan ju bara titta.

Okej, vi går till Indiska. Guldelefanterna glittrar exotiskt, julgranskulorna strålar i lila och silver, julstjärnorna blänker som Orientens skatter. Jag får stålsätta mig mer mot min egen längtan efter vackra ting än ungarnas hänförda prat.

Alma (suckar): Mamma... Här skulle jag vilja bo..!

Ett vackert... hem.

*

Lika lent

Alma (har borstat håret tio minuter): Känn på mitt hår, Alfred. Visst är det lent? Visst är det lika lent som en häxas hår?

Alfred (andäkigt): Jaa...

Häxhår?

*

Både och

Alfred: Det här är ett jättesnyggt nagellack, mamma.

Jag: Amen tack, gubben.

Alfred (tankfullt): Men det är också lite.... fint.

*

Girls will be girls will be girls

Barnarbete är så underskattat. Själv har jag skaffat mig en egen liten sminkös.

Man har inte roligare än vad man gör sig, hörrni.


*

Plötsligt så händer det

Jag har en pissdag, men tar mig iväg för att köpa födelsedagspresenter till min svägerska och min brorson. Jag har inte nerver för att stångas med folkmassor i stan, så jag åker till lilla Tumba. Jaha, då ska vi se. Bokaffären, Leksaksaffären, H&M, KappAhl, Lindex.

Sen vet jag inte vad som händer. Plötsligt har jag plockat med mig en röd klänning till provrummet. Jag känner mig mer blekfet, fel och ledsen än på länge, har en dunkande huvudvärk och tårar som bränner bakom ögonlocken. Och just då väljer jag att prova kläder i det mest obarmhärtiga ljus som finns, i en trång hytt med elaka speglar. Jag borde verkligen få huvudet undersökt. Och dessutom en röd klänning; jag som alltid bara går i svart, alltid.

Men jag kränger på mig klänningen och den är bara... min. Den sitter som en smäck. Jag har för länge sen gjort slut med Jante och ser hur skitsnygg jag är. - Ja ja ja. Snygg? Det putar ut både här och där och jag liknar inte på minsta sätt modellerna med sin överjordiska skönhet; jag är i själva verket deras motsats. Jag skiter i det. Jag har grinat hela morgonen, men står plötsligt blekfet i en provhytt med en röd klänning och är otippat vacker. Livet slår mig i bakhuvudet med sin brutalt poetiska känsla för tajming. 

Den är för dyr för mig, men jag köper den ändå.

Och jag är i alla fall så pass gammal att det räcker väldigt långt om det bara finns en enda människa på jorden som tycker så: jag själv.


*

Haben Sie Bier hier in Deutschland?

Hemma från Berlin. Det blev inte så mycket turistande, men desto mer nattligt flanerande på måfå, ölsmuttande och idiotsvammel på tyska - vilket var målet med hela vistelsen.

Jag (på varje restaurang och pub): Ich hätte gern ein Bier. Haben Sie ein dunkles Bier? 

Knäckt kypare: Was glauben Sie, dumme schwedische Gans? Eh, aber natürlich. 


Fri översättning:

Jag (på varje restaurang och pub): Jag är sugen på öl faktiskt. Har ni nåt mörkt öl?

Knäckt kypare: Amen vad tror du, svenska pucko? Eh, visst har vi det.




Tänk att de hade öl i Tyskland..!



Nattspaning.



Det är lite oklart hur det här gick till.

 

Köpte nästan.

 

Köttdisken är lite traumatisk för en vegetarian.

*

Dejt

Jag var på dejt igår. Med min pojkvän. Det är såklart fånigt att kalla det för "dejt" när vi har varit tillsammans i snart ett år och jag i praktiken bor hos honom de veckor jag inte har barnen. Och det kan ju verka fånigt att lägga ner timmar på att välja ut klänning och måla naglar och fixa håret och spola ner böcker i toan - när jag ska träffa en man som delar min vardag och har sett mig synnerligen sunkig oglammig? Varför gör jag det? För att det är lustfyllt. För att vi inte hade setts på tre dagar. För att det är omöjligt att gå lugnt, när den man längtar efter säger "kom".

Det roligaste var dejtens oväntade slut. Vi åt gott (billig hämtmat) och drack gott (ett alldeles för dyrt vin) och dansade. Det vill säga: jag dansade. Inte han. Han satt med Spotify och klickade exalterat fram den ena gamla slagdängan efter den andra. Han är så att säga lite äldre än jag, och Spotify är en nyhet för honom. Men det var en fulländad dejt på alla sätt: mat, vin, musik... med mera. Och i finalen fick vi oväntat sällskap, när hans vuxne son plötsligt kliver in genom dörren.

"Tjena..."

Om jag blev generad är det ingenting mot vad han blev.

Men ändå. Mina egna små barn hade sen några timmar tillbaka påbörjat sin pappavecka, och saknaden efter barnen ligger alltid och värker strax under ytan. Då kändes det poetiskt på nåt sätt (försökte jag tänka) att ett annat barn dök upp. Även om det barnet var en ung man på två meter, som aldrig kommer att säga "mamma" till mig. När jag skriver detta ligger både han och hans far och sover några meter härifrån.

*

En riktig skitbok

Hur fumlig får man vara?

Jag har lite bråttom iväg. Eller - egentligen inte bråttom: jag ska iväg på en efterlängtad dejt och är därför ivrig och taggad och allmänt schvungig. Man skulle möjligtvis kunna säga: övertänd. Jag hoppar in och ut ur duschen, springer lite ostrukturerat runt och fixar håret och byter kläder och målar tånaglar och sveper kaffe. En sista snabbis i badrummet innan jag drar: på med sista puderdutten, i med sista mousseklutten och på med ett armband till. Och här ligger en bok också, har man sett. Men gud vilken röra - snabbt ska jag bara slänga in alla burkar och flaskor och skit i skåpet innan jag drar. Ivrigt och schvungigt vevar jag loss, och nånstans i den vevan ramlar boken ner i toan.

Hur prioriterar man? Fiskar man upp boken och (önske)tänker att toan var kliniskt ren och påbörjar Projekt Boktorkning? Nej, det gör man inte. Man slänger boken i soporna och tänkar att väninnor som glömmer skitböcker i ens badrum får skylla sig själva, och så rusar man iväg på sin dejt. Ivrig, taggad och med schvung.

Skitböcker hamnar i toan.

(Ta det lugnt, systrar. Jag kan det här. Jag coolar ner mig på vägen dit. När jag kommer fram kommer min barnsliga iver att vara skickligt dold under en yta av avmätt nonchalans. Not.)

*

Pärlsnoddar

Jag känner en pärlbesatt kvinna som gör konst av sitt pärltrillande. Hon har gjort en pärlmuff till mig som jag bara älskar (den ska jag visa en annan gång) och massor av fina saker till ungarna. Nu beställde jag hårsnoddar till Alma: lika ljusblå som flickebarnets ögon och med pärlor som rasslar kring öronen. Jag försökte såklart betala, men den pärlbesatta vägrade och ville istället ge det som en födelsedagspresent. Vad gör man åt sånt? Man skickar väl pärlpussar och säger tack tack tack. 

Alma med pärlsnoddar.

*

Mer mohawk

Plötsligt kom jag på att Alfred är för långhårig. Plötsligt kom jag på att jag har lovat honom att fixa en mohawk till honom.

Spontanitet är en härlig sak, men nån gång skulle man kunna tänka efter före. Det är läggningstid för länge sen, men bara ena sidan av ungen är skalad. Det blir allt svårare att få honom att sitta still. Han får inte bli så speedad att han får en sax i örat - så jag måste hela tiden hålla honom lugn. Men han får inte bli så trött att han somnar i handfatet - så jag måste hela tiden smålaja med honom. Denna balansakt ska dessutom utföras under tidspress, eftersom jag är puckad nog att dra igång detta projekt så här dags. Det är ett totalt hair disaster i hela badrummet; det ser ut som om nån har sprängt en perukaffär i bitar. Och samtidigt kommer en viss insikt krypande: jag hade gissningsvis inte uppskattat om gossens far utan mitt samtycke plötsligt hade spontanklippt ungen till indian.

Men visst blev han apcool?

Badrummet tar jag imorgon...

*

Tyst min mun

Jag sitter på gården och njuter av en latte. Ut kommer en för mig okänd grannkvinna, som visar sig vara både trevlig och sällskapssjuk. Vi pratar om ditten och datten, och stämningen är mer avslappnat flabbig än artig. En annan granne joggar förbi på håll: en blek och halvnaken karl med kalsongerna (gode gud, låt det vara badbyxor - men det ser verkligen ut som kalsonger) uppdragna till armhålorna, med järnhård blick som om han skulle vara på väg att vinna 10 000 meter häck. Han ser helt enkelt jätterolig ut. Men vem är jag att göra mig rolig över folk som motionerar när jag själv inte gör det, och förresten snackar jag inte skit om folk. Men det är svårt att inte kommentera underhållningen framför våra ögon.

Jag: Hej vad det går. Snygga kalsonger.

Grannkvinnan: Det ska jag hälsa min man.

*

Självklart

Alma (andäktigt): Är det här riktiga tatueringar som du har gjort på mig?

*

Mohawk

Alfred vill se ut som en indian. Jag snaggar sidorna på honom och ger honom en fin mohawk. 

Alfred: Miooo-håk?

Vi googlar på "mohawk" och hittar en massa coola bilder. Dagarna därpå pekar han ut varenda punkare på stan och varenda osnuten tonåring på tåget med rakade sidor. 

.... Till det roliga plötsligt tar slut. Vi möter en gubbe med en blank, rund flint och små tossar runt öronen.

Alfred (i extas): Titta på den gubben, mamma! Det är ju mo-håk!! Han har håret kvar på sidorna men har rakat i mitten!! Han har mo-håk precis som jag - fast helt tvärtom.

Jag (inte i extas): Indianer är bra på att viska...

*

En anledning så god som någon

Alma: Mamma, jag tänkte så här... att vi nog måste köpa en ny tröja till dig.

Jag: Jaså, varför det?

Alma: Jag vill kunna kalla dina andra tröjor gamla, förstår du.

*