måndag 29 november 2010

Julångest

Det börjar dra ihop sig.

Den här gången ska jag försöka hålla förväntningarna så låga att de kryper längs marken. Jag ska andas djupt och bara foka på det som är viktigt. Ungarna. Att de får en mysig jul är det enda riktigt viktiga. Och jag fattar att de inte får det mysigt om jag mår skit. Jag ska foka på dem, på att umgås med andra nära och kära. Lite värme. Musik. Kanske en lussebulle.

Jag är inte ensam om att känna julångest. 

En kär, kär vän satt i min soffa igår kväll och bet ihop om sina tårar: "Jag vill bara hoppa över julen. Jag ska försöka få ett jobbpass på julafton."

En annan vän sa nyligen: "Helst vill jag bara supa mig redlös kvällen före julafton, och sen sova bort hela julen."

Jag tjuvlyssnade på en dam i affären, som uppgivet sa till sin väninna: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."


Med detta sagt -

Jag unnar verkligen alla som ser fram emot julen en riktigt fin och mysig jul. Ni ska inte bry er om mitt deprimerande prat om julångest.

Men till alla er som ungefär vid den här tiden börjar bita ihop och längta till januari. Hej. Vi är ganska många som känner så här. Kramar till er.  
 


*

söndag 28 november 2010

Have faith

Jaha, hörrni. Nu är det bara sex månader kvar.


Sommar.
*

En lycklig fattiglapp

Jag är helt fascinerad över hur billigt det går att leva. 

Här är det inga pengar in, men det är sannerligen knappt några ut heller. Jag köper helt enkelt inte en pryl som jag inte behöver. Jag har skurit bort varenda månadsavgift jag kan avvara. Och så hänger vi en del på second hand-affärerna här omkring. 

Och för att förekomma både de med pekpinnar och de som lägger huvudet på sned: jag ligger inte samhället till last med en enda krona. Och det är inte ett dugg synd om mig; det här är mitt medvetna val. 

Medan jag bygger upp firman, lever jag på sparade tillgångar och trollar med knäna. Det kommer inte att vara mysigt att leva så här snålt i längden, men under en period är det så här det kommer att vara.

Och kolla in det senaste fyndet: en Spidermandräkt från Myrorna med såna där insydda muskler - för bara några tior. Helt trasig såklart, annars hade den ju kostat mer. Men jag har en jättesnäll mamma som är Queen of Sewing, som trollade så att den blev som ny. Tack! 

Senaste fynden från Myrorna.

*

Venus från Förorten

Det här är Venus från Willendorf.




Och det här, mina vänner, är Venus från Förorten. Hon är också en liten stengudinna, om än inte lika mysig. Men hon har istället en hel del välbehövlig attityd. 



Venus från Förorten, Elin Damberg ©.

Och så finns det en skön bloggerska som heter Fru Venus. Henne kan ni gott kolla in.


*

lördag 27 november 2010

Konsten att sova ut

Jag har varit vaken de senaste nätterna. Den här morgonen/dagen skulle jag verkligen sova ut. 

När jag vaknar - utan väckarklocka, en lördag, utan tider att passa och utan ungar hemma -  raglar jag ut i köket, kollar klockan och inser att jag har sovit elva timmar. Elva timmar, det är ju perverst. Så länge har jag aldrig sovit. Jag sover sällan mer än fem timmar. Lätt chockad tänker jag att jag nu alltså borde vara norra Europas mest utsövda människa. Varför känns det inte så? Varför känns det mer som om jag har blivit överkörd av en lastbil? Jag har kanske sovit för länge. Man kanske når en gräns vad gäller utsövdhet; sen går det bakåt igen. Idiottankar.

Jag fumlar fram en latte, skriver ett blogginlägg, funderar på att köra upp pojkvännen. Han har också sovit i elva timmar. Så här kan vi ju inte ha det. Jag kastar en blick på klockan igen. Vänta nu. Tiden har... backat? Vad är klockan egentligen (och vad heter jag)? Det går långsamt upp för mig att jag i mitt dimmiga tillstånd måste ha förväxlat den långa och korta visaren. Jag börjar förtvivlat räkna på fingrarna, och inser att jag inte alls har sovit elva timmar, utan fyra.

Min sömn är verkligen på ett sluttande plan. 

*

Tinnitus

Jag ligger vaken på natten och lyssnar på susandet. Det liknar mest ljudet av en kraftigt vinande vind - som oftast tjuter, men ibland bara susar lite försynt. Det är inga skärande ljud, inga elaka pip. Det gör inte ont. Det är visserligen tråkigt att jag aldrig mer kommer att få uppleva absolut tystnad, men det är ingen katastrof. Det värsta är nog att det var så himla onödigt.

Dåvarande maken tjatade jämt om att jag skulle vara rädd om mina öron. Han hade i sin ungdom pajat sina, genom att springa på konserter och oskyddat låta alla diskanttoner och basgångar välla in. Därför ville han stoppa in hörselpluppar och papperstussar i mina (och alla andras) öron så fort vi var på bio eller konsert.

En kväll var vi på libanesisk restaurang. Jag älskar libanesiskt mat. Det var livemusik också. Maten var ljuvlig, människorna glada, musiken... hög. Den var väldigt hög.

Jag noterade på natten att det susade i öronen. På morgonen var ljudet fortfarande kvar. Nu har det gått många år, men ljudet upphör aldrig. Alltid denna vinande, tjutande vind. 

Ett enda tillfälle. Tinnitus big time.


Lyssna.

*

torsdag 25 november 2010

Att göra-lista

Dammsuga upp ett guldsmycke - check.

Hälla ut en latte på golvet - check.

Packa väskan - check.

Bli osams med en vän - check.

Fixa boende (kvarstår)

Få igång firman (kvarstår)

Styra upp livet (kvarstår)


*

Vilken fräckhet!

Vid nattningen:

Alma (retsamt tonfall): Jag har gjort nåt i smyg, nana-nanana..!

Jag: Okej.

Alma: Du vet inte vad det är.

Jag: Nej.

Alma: Du märkte inte när jag gjorde det.

Jag: Nej, men det spelar inte så stor roll. Nu måste du försöka komma till ro och somna.

Alma: Ska jag berätta?

Jag: Ja, kläm fram med det då. Men sen måste du so...

Alma: Jag luktade på din kind i smyg när du kramade mig god natt.




*

Kärleksliknelse

Alma: Mamma, älskar du mig lika mycket som en krokodil bits?


*

Nyduschad doft

Jag kliver rätt ur duschen in i armarna på lilla dottern.

Alma: Åh mamma, vad gott du luktar.

Jag: Ja? Tack... 

Alma: Du luktar som rostad lök! 


*

onsdag 24 november 2010

Bådar gott inför natten

Alma: Vet du hur trött jag är?

Jag: Nej..?

Alma: Så trött att jag nästan är pigg!

Jag: På det viset...

Alma: Bra, va?


*

Plättar gjorda på smet med kakao

Fördel: Gott.

Nackdel: Liknar nyttiga rågplättar. Men man kan ju blunda.





*

tisdag 23 november 2010

Vad är det för modernt skit?

Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker. Det är lite skönt att nångång slippa spetsa öronen efter ett litet ovilligt "nej" mitt i någons "ja".

Jag ska fixa iordning lite käk åt mig och pojkvännen (gubben) på nattkröken. Det är jag faktiskt riktigt fin på. Jag kan inte baka, men jag kan laga mat. (Mitt trick är följande: öppna kylskåpet och ta ut vad som helst, fräs det i svindyr god olivolja, en himmelens massa vitlök och sambal oelek. Servera till vilka kolhydrater som helst samt strö över något som är snyggt.)

Jag får en beställning på spagetti och "sånt där gott som du brukar göra". Det är bara det att jag är småbarnsmor och äter spagetti jämt. Plötsligt ser jag en chans till förnyelse.

Jag: Inte för att vara näbbig... men är du för gammal för quinoa?

Pojkvännen (skeptisk): Ki-noa, vad är det?

Jag: Det är nånslags frö eller sädesslag. Tänk bulgur, fast mycket godare.

Pojkvännen (flackar till med blicken): Äh - vi tar spagetti, va?


Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker.


Och påsen är ännu oöppnad, som ni ser.
Vem vill komma och käka quinoa med mig?

*

Givetvis

Alfred: Det har börjat en ny pojke på mitt dagis.

Jag: Vad kul! Hur är han då?

Alfred (tankfull): Han är väldigt... knasig. Han säger "pipen, piiiipen".

Jag: Jaha. Är han knasig på ett roligt sätt eller på ett jobbigt sätt?

Alfred: Han är så klart knasig på ett knasigt sätt!



Affe visar det rätta sättet att säga "pipen, piiipen."

*

måndag 22 november 2010

Indiska

Vi kollar julpynt på Indiska av gud vet vilket anledning. Förresten vet jag också: 

Vid bodelningen för ett drygt ett år sen, strandade jag just vid julprylarna. Jag bara inte pallade att dela upp det också: en röd kula åt mig och julgransfoten åt dig, fina julduken åt mig och adventsstakarna åt dig... Nej, jag pallade inte. Orken var slut och nerverna också. Ta det, tänkte jag. Ta rubbet.

Men nu är det jul om en månad och jag äger inte en julpinal, inte en enda. Jag tänker inte beklaga mig ett enda vitten över detta, hör ni det. Vi ska köpa hela rasket på Myrorna. Det är billigt. Det är bra. Det är ta mig sjutton den perfekta ambitionsnivån för julen, vad mig anbelangar. Och det vi inte hittar där, stjäl tillverkar vi. Resten skiter vi i.

Och det var just det vi skulle göra igår: köpa julgrejer på Myrorna i Skäris. Men det var söndagsstängt där (vilket jag egentligen visste, men hade glömt).

Jag: Alltså... Vi skulle kunna gå på Indiska, nu när vi ändå är här. Vi kan inte köpa nånting där, för det är så dyrt. Men de har jättevackra grejer där. (vaknar till) Det är ju iochförsig helt meningslöst att gå dit, om vi ändå inte ska kö...

Alma (vänligt): Men mamma, vi kan ju bara titta.

Okej, vi går till Indiska. Guldelefanterna glittrar exotiskt, julgranskulorna strålar i lila och silver, julstjärnorna blänker som Orientens skatter. Jag får stålsätta mig mer mot min egen längtan efter vackra ting än ungarnas hänförda prat.

Alma (suckar): Mamma... Här skulle jag vilja bo..!


Ett vackert... hem.

*

"Din mammas..."

Vi drar till lekparken. Jag kryper in i kojan under rutschkanorna och betraktar intresserat de lokala konstnärernas tankeväckande alster. Jag försöker verkligen bli provocerad och upprörd, men det vill inte riktigt lyckas. Jag ser de små snoriga och finniga vandalerna så tydligt framför mig; jag ser hur de kämpar och markerar och jävlas och håller på. "Se mig, se mig!" Jag känner mer ömhet än indignation. 






*

söndag 21 november 2010

Färgbokstäver

Alma: Ser du vad det här är?

Jag: Bokstäver..?

Alma (otålig): Ja, så klart. Men vilka bokstäver..?

Jag: Eh, dina favoritbokstäver?

Alma: Men mamma. Det är ju färgbokstäverna!

Jag: Färgbokstäver? Vad är det? Börjar färgerna på de här bokstäverna..?

Alma: Men mamma, fattar du inte. Det är ju alla bokstäver man kan färglägga!


Färgbokstäver.

Jag tror att jag har legat av mig.


*

lördag 20 november 2010

Typ

Lördagkväll. Vi har festmiddag, bara vi tre. Jag frågar kidsen vad de allra helst vill ha till middag: "Ni får önska er precis vad ni vill." De vill ha vatten, makaroner och köttbullar. Jag kompletterar med vin, stekt halloumi och broccoli med riven parmesan.

Jag: Skål världens sötaste Alfred, skål världens sötaste Alma, skål världens sötaste mamma.

Alfred: Jag tycker inte att du är så söt, mamma.

Jag: Va, tycker du inte?

Alma: Är det för att hon är så himla stor?

Jag (varnande tonfall): Å ja.

Alfred: Ja, det är därför. För du är ju inte liten som en bebis, mamma.

Alma: Nä, för mamma är ju... typ vuxen.

Jag: Jaja. Skål era rumptroll.




*

Käka näsa

Ungarna kämpar på med en snögubbe. De rullar snöbollar genom det tunna lagret med kramsnö. Det blir lika mycket gräs och blad som snö i den snögubben.

Ungarna: Mammaaaa. Kan vi får en morot?

Jag: Absolut. Här.

(en minut senare)

Jag: Vad käkar ni på? Och var är snögubbens näsa?

Ungarna: Men mamma. Vi var ju så hungriga.




*

fredag 19 november 2010

Mäns behov

Det är nånting med män och deras behov av att upplysa om Hur Det Är. Detta behov är så stort att det till varje pris måste tillfredsställas - även om tajmingen är fel och även den som ska upplysas inte är intresserad. (Ja, det är klart jag generaliserar! Annars blir det ju inget kul.) 

En nära väninna berättade om hur hon en särskilt jobbig kväll bad sin man att få slippa höra hans föreläsning om hur hon borde leva sitt liv. Han fortsatte eftersom hon uppenbarligen inte visste sitt eget bästa - att genast och i detalj bli upplyst om detta. Hon försökte förklara att just den här kvällen var det inte läge. Hon förklarade detta många gånger, mer förtvivlat för varje gång och med en tilltagande känsla av att tala med en vägg. Men han föreläste vidare tills hon föll i gråt, och sen satt de i varsitt hörn och tyckte att den andra var störd.

När min väninna berättade om det här, tänkte jag att det är ju självklart att lama böner om att få slippa få en föreläsning uppkörd i fejan (när man bara vill ha en kopp te och en kram) inte hjälper. Lama böner är så ineffektiva.

Efter ganska många års träning har jag lärt mig vara mycket tydlig i lägen som dessa. Jag har det visserligen inte naturligt i mig, men jag har utvecklat en så effektiv teknik att jag i hemlighet står och applåderar mig själv. Men - och nu kommer poängen - vad hjälper tydlighet när man har att göra med Mäns Behov Av Att Upplysa? Inte ett skit, kan jag i förtroende berätta. Inte ens om denna tydlighet är intill handfast våld tydlig.

Bakgrund:

Pojkvännen vet att jag fullständigt saknar lokalsinne. Jag svär; jag kör fel när jag ska hämta ungarna på dagis, när jag ska handla i min egen affär, när jag ska hälsa på vänner som jag har varit hemma hos hundra gånger. Jag kör alltid fel. 


Det handlar inte om att jag tror att det verkar charmigt bohemiskt eller gulligt kvinnovåpigt att köra vilse. Det handlar inte om att jag tycker att det är så roligt att fråga grannarna efter vägen hem. Det handlar inte om att jag tycker att det är en så bra idé att bränna soppa i onödan. Det handlar inte om att jag tycker att det är så fantastiskt kul att hela tiden ta fel avfart och därför hamna i stressig stadstrafik och med kallsvettig skrämselhicka försöka snurra ut ur stan - igen.

Det är inte med flit, jag försöker verkligen köra rätt. Men jag känner inte igen mig. Ansikten däremot glömmer jag aldrig. En del människor är ansiktsblinda. Jag tror jag är vägblind. "Här har jag aldrig varit förut" tänker jag och vet att det är en lögn.

Och: Jag är helt oförmögen att ta emot instruktioner som innehåller ord som "höger" eller "efter andra korsningen". Jag säger bara "ja ja" men hör ingenting. Det är en spärr, en låsning, en störning. Min enda chans är att i tio minuter stirra på en karta och memorera själva bilden ovanifrån som en jädra björktrast. (Det är därfär jag aldrig kör fel den när jag ska till min kompis Hansolo, trots alla filbyten och korsningar och roddiga rondeller. Han har gjort en jättefin karta åt mig.)

Detta vet min pojkvän. Ändå är hans Behov Av Att Upplysa så gigantiskt att han bara måste ge mig muntliga vägbeskrivningar trots att det är både meningslöst och taskigt. Och trots min genom åren uppövade talang att vara snortydlig - misslyckas jag med att stoppa honom.

Pojkvännen: Du kan inte åka vilse. Kör bara rakt fra...


Jag: Hahaha, lägg av.

Pojkvännen: Men lyssna nu, det är oerhört enkelt att hitta. Du kör bara...

Jag: Nu tänker jag vara tydlig: Sluta prata genast!

Pojkvännen: Ja, det var ju tydligt. (mummel mummel) Jag tycker ändå att det är märkligt att du inte bara kan ta de här enkla instruktionerna...

Jag: Jag står lätt ut med att du tycker att det är märkligt.

Pojkvännen (kan inte hålla sig): Det är ju så enkelt. Kör bara...

Jag: Tyst.

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag: Tyst...

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag (hotfullt): Tyst..! 

Pojkvännen (skriker): Kör bara rakt fram och sen höger!!

Jag (lappar till honom lite hårdare än ni tror): Sepeunge!!!!


Och jag riktigt ser på honom hur fysiskt lättad han är över att han fick häva denna upplysning ur sig. Behovet är tillfredsställt. 

*

Kontentan av detta är inte att män är djur eller så. :-) Kontentan är att vissa behov är så starka att man underkastar sig dem trots att man vet att de är helt meningslösa och att de får till följd att ens partner i värsta fall börjar gråta eller i bästa fall lappar till en. "Men ahhh, det var det värt."  

 *

torsdag 18 november 2010

Åttiofem

Farmor fyllde åttiofem år idag. Med ålderns rätt deklarerade hon att hon inte hade lust att stanna hemma och baka tårta åt släkten. Istället bjöd hon ut ett av sina barnbarn på galej. Hon frågade en gång extra om jag verkligen hade lust att spendera kvällen med en gammal kärring, och jag sa att det hade jag verkligen. Jag menade egentligen att jag älskade henne och att jag blev glad, rörd och stolt över att hon - av alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn - ville fira sin dag just med mig.

Det blev en skön kväll i stan med många skratt och några tårar, mumsigt käk och gott vin. Min farmor och äldsta väninna. Tack.





 
*

Ungefär så

Jag har tidigare skrivit om Kvarteret Muffen, som de håller på och bygger i Fru(!)ängen. Jag kommer inte över hur otroligt bra namn det där är. Varje gång vi passerar skylten blir jag på gott humör.

Jag: Nu, ungar, passerar vi Kvarteret Muffen.

Alfred: "Muffen"! Det låter precis som... en muff?


Kvarteret Muffen.
*

Snodd sladd

Häromdan försvann den där lilla sladden som jag behöver för att föra över bilder från mobilen till datorn (läs: till bloggen). 

Jag har letat överallt, men den är bara tvärborta. Jag har dammsugit hela lägenheten (endast bildligt talat, naturligtvis) i min jakt på sladden. Jag pallade tillochmed upp mina idiottunga soffor med böcker för att kunna kolla under dem, så då förstår ni desperationen. Det är ett mysterium. Min lägenhet är inte stor, och så många saker har jag inte heller. Ungarna är rätt snälla och brukar inte gömma mina prylar. Inga kleptomaner har varit här de senaste dagarna. Och jag har inte varit särskilt full på sistone heller. Så att sladden helt plötsligt är borta är helt enkelt en gåta.

Jag har inte bloggat sen den försvann, så läget var helt klart kritiskt. (Okej, det kanske finns lite andra orsaker också, men nu ska vi inte förstöra en bra story med det.) Idag tvingade jag mig själv min pojkvän mig att gå in på både Clas Ohlsson och på Kjell & Company. Det kändes inte naturligt alls att gå in där, men resultatet blev bra. Sladdfan är inköpt.


På plats.

Och vips: ett inlägg med mobilfoto.


Alla fattar att den första lilla sladden kommer att komma fram nu.



*

måndag 15 november 2010

Vems?

Jag hittar en önskelista i ungarnas rum:

RÄSEBIL
ROBOT
MONSTER
SPINDEL

Och så på baksidan:

SVÄRD
PUMPA
STAVÅRS (Starwars)

Hm, jag undrar vems det är. Flickans eller pojkens?




*

Viskurs

Jag har varit på viskurs den här helgen. Svensk folkmusik. Jag trodde att jag skulle få skråla loss och sjunga med lite härligt opretentiöst i roliga, burleska låtar och ge mig hän i smäktande visor om bortsprungna getter och jungfrur som saknade vännen sin.

Men den där kursen var ingen lek; det kan jag försäkra er. Det var märkliga dialektala fraser och otroligt invecklade melodier och borduner och kvartstoner och stämsång och upphämtstoner och knepiga drillar. Här var det inte fråga om att gasta med lite på känn.

Kära vänner. Jag har varit så koncentrerad att jag är alldeles borta i skallen. Och inte en enda låt kommer jag ihåg nu efteråt.





*

lördag 13 november 2010

För man vill ju inte överdriva

Alma: Jag vill alltid vara med dig... för du är så mjuk, mamma. Du har de mjukaste musklerna i hela världen! Eller i alla fall i våran världsdel.

Vår världsdels mjukaste muskler.

*

fredag 12 november 2010

Bärare - kom tillbaka!

Och ta lådan med dig.





*

Lika lent

Alma (har borstat håret tio minuter): Känn på mitt hår, Alfred. Visst är det lent? Visst är det lika lent som en häxas hår?

Alfred (andäkigt): Jaa...


Häxhår?

*

torsdag 11 november 2010

På begäran

Alma: Mamma, du måste ta en bild på den här lilla ostormen och visa på din blogg!

Jag: Ja, absolut. Allt annat vore så fel.


*

Pungkungen

Och så tar vi en tur till sjukhuset igen.

Den här gången ska vi till nån himla testikelexpert. Eftersom Alfred för en månad sen kom in med en misstänkt blindtarmsinflammation (som visade sig vara lunginflammation) blev han den gången ordentligt genomknådad. Nån av läkarna tog ett ordentligt punggrepp på honom och tyckte att kulorna var på vift. Nån dag senare var de tillbaka, men det där kulskojandet var tillräckligt för att han skulle bli kallad till testikelexperten - vilket alltså är dagens äventyr.

Jag: Nu, Affe, åker vi in till pungkungen!

Det tar en timme att låta bli att åka vilse till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det tar en halvtimme att hitta parkering. Det tar femton sekunder för testikelexperten att skoja kläderna av Alfred, klämma honom på pungen och konstatera: allt är som det ska!

Alfred (med hög röst när vi går ut från rummet): Mamma, den där pungkungen var verkligen snabb..!

Snabb blick över axeln. Pungkungen bara skrattar.


*

onsdag 10 november 2010

Jag längtar till Paris

Jag såg Paris-bilder hos Synnøve och började längta dit.

Jag var där med pojkvännen i somras. Det var min första tripp dit, och det var kärlek vid första ögonkastet: staden var så levande, fransyskorna så vackra, fransoserna så franska, ostarna så goda, vinet så rött. Fyra dagar i Paris och inte en enda fransk gök var snorkig. De kan möjligen ha flinat lite åt mitt "une bouteille vin du rouge bitte", men alla profetior om arroganta fransmän kom på skam. Det var bara att le och stamma fram några bakvända artigheter på deras vanvettigt vackert språk, så löste sig allt. Vi bodde på toppen av Montmatre, åt och drack gott, gled bara runt och kollade på folk och på konst. En ljuvlig resa på alla sätt.

Och så finns det liksom ett alldeles särskilt skäl att jag i skrivande stund längtar till Paris. Det är just där pojkvännen är nu...


Sacré-Cœur.

I Paris får hundarna också gå på restaurang.

Louvren.

Där är hon...

Notre Dame.
  
Les jardins des Tuileries.
Kolla in det rutinerade greppet om ungen!  

Ordlöst.

*

Sockerchock

Trots att det kanske inte verkar så på den här bloggen, har jag ganska normala ungar; de brakar ihop då och då och slungar både verbala och fysiska smockor mot varandra. Men ibland är det så rart att jag dånar. Det här pjollret vaknade jag till imorse. Sockervarning utfärdas.

Alma: I natt när du låg och sov så hade du tappat din nalle, men då la jag tillbaka den i din famn igen.

Alfred: Vad snällt! Då måste jag göra nåt snällt mot dig med.

Alma: Men du gör redan det, för du brukar städa mina saker och jag städar inte dina.

Alfred: Men om vi leker nåt som båda vill så är det lättare för båda att städa sen.



Och fåglarna kvittrade och lammen skuttade.


*

tisdag 9 november 2010

Både och

Alfred: Det här är ett jättesnyggt nagellack, mamma.

Jag: Amen tack, gubben.

Alfred (tankfullt): Men det är också lite.... fint.





*

Girls will be girls will be girls

Barnarbete är så underskattat. Själv har jag skaffat mig en egen liten sminkös.



Man har inte roligare än vad man gör sig, hörrni.


*

måndag 8 november 2010

Modell sökes

Jaa - nakenmodell, vad trodde ni. Jag blir galen; jag kan inte teckna på känn hur mycket som helst. Jag måste vässa mig i att iaktta och teckna det jag ser, inte bara teckna fritt ur minnet eller efter ett hyfsat anatomiskt kunnande. Jag behöver en modell. Och ungarna ser inte tjusningen i att vara stilla.

Kvalifikationer: Ju mer hull desto bättre.
Var: Stockholm, söderförort.
Arvode: Otäcka banankakor, kaffe och vin.


Typiska på känn-skisser,
Elin Damberg ©
*

Konvalescentkaka

Alfred är hemma med feber. Han är bedrägligt pigg så länge alvedonet verkar, men dippar däremellan. Vi gör vårt bästa för att hålla oss på gott humör.

Alfred: Ska vi baka?

Jag (hatar att baka): ... okej då.

Alfred: Va? Du kan ju inte det?

Jag: Står du och är uppkäftig? Kom nu så bakar vi.

Som vanligt har vi varken ägg eller smör hemma, men vi rör ihop olivolja, socker, mjöl och kakao. Hej vad det går och bananer på toppen.

Alfred: Mamma, det här ser ut som en bajskorv med en massa små fina ljus ovanpå.

Jag (lätt uppgivet): Visst gör det. Vad gott det ska bli.





Jag skulle ljuga om jag sa att det blev gott, men vad gör man inte för en liten konvalescent? Men nu är Den Goda Modern trött på att spela Bolibompa-spelet, läsa saga, leka monster och baka äckliga banankakor som ser ut som bajskorvar med små fina ljus ovanpå. Nu ska Den Goda Modern ta en vulgo-latte och bara vara tråkig.

*

Att ringa

Varför blir det alltid så här? Jag måste ha tag på min mor och ringer på hennes jobbnummer.

Mors röst: (ohörbart mummel)

Jag: Men hur svarar du egentligen?

Mors röst (surt): Som jag alltid svarar.

Jag: Ja, eller hur. Hahaha... Våga vägra artikulera...

Mors röst: Jaha??

Jag: Du låter... jättekonstig. Hur är det?

Mors röst: Ursäkta?

Jag (börjar ana oråd): Det är väl Kajsa?

Mors röst: Nej, det är det inte.

Jag: Men gud, ursäkta, jag trodde att det var Kajsa, min mamma.

Mors röst: Det här är Kajsas chef.

*

söndag 7 november 2010

Sitter Danmark uppe i träden?

Alfred har feber, men jag stoppar alvedon i honom och vill visa honom något vackert. Vi följer med min mor på en kort utflykt till kyrkogården. Hundratals ljus fladdrar i mörkret.  

Alfred (vid minneslunden): Sitter Danmark uppe i träden nu?

Frågan kan ju verka en aning surrealistisk. Men om man just har svarat på en fyraårings högst konkreta frågor om vad "spridd för vinden" betyder - är frågan naturlig. Det är vad hans mormorsmor Dagmar blev.  




*

lördag 6 november 2010

Klippkort på akuten

Klockan nio springer ungarna runt på gården och härjar.

Klockan tio ropar jag in dem, för vi ska gå på kalas. Jag tänker kanske lite flyktigt att Alfred är lite väl varm - men vem reagerar på att en unge som klättrar i berg och jagar sjörövare och hoppar från gungor och gör jujutsu med en buske och klänger på staket är svettig och varm när han kommer in? Avtvättning, klädbyte, presentinslagning.

Klockan elva noterar jag att Alfred är gnällig, och det är ta mig sjutton ovanligt. Nu ska vi åka om en kvart. Men herre gud vad varm han är. Och när han plötsligt börjar klaga på att han har ont i bröstet och magen vaknar jag till. Det är ju samma symtom som när han hade lunginflammation för exakt en månad sen.

Klockan halv tolv ligger han i en hög och kvider. Jag må vara en slarvig mamma, men lunginflammation skojar jag inte med. Några pilsnabba samtal till kalasfolket (vi kommer inte, men får Alma sova hos er i natt utifall att), vårdupplysningen (hur många minuter ska jag avvakta), barnens far (vilken avdelning låg han sist på nu igen), barnens mormor (kan du ta Alma imorgon utifall att) samt pojkvännen (kvällens aktiviteter är kanske avblåsta).

Under tiden har Alfred somnat på golvet. Det här känns inte bra. Jag slänger ner det nödvändigaste i en väska, bär ut tjugo kilo feberbylte till den lånade bilen, manar samtidigt på Alma. Jag kör över henne till min brorsa med familj, åker sen till akuten med Alfred.

Sjuksystern: Har han fått alvedon?

Jag: Nä, jag lät bli att ge det. Jag visste inte om han skulle få antibiotika här, jag menar om det skulle visa sig vara lunginflammation igen... alltså, ifall det skulle krocka. Jag tänkte att... Jag menar...

Sjuksystern: Pojken har 39,4. Här är alvedon. (vänd till Alfred) Gapa.

Och - tack och lov. Det var inte lunginflammation. Sänkan var finfin och lungorna lät som friskaste fjällluft. Det var bara en kraftig feberförkylning. Med alvedon i kroppen är han riktigt käck. Det onda i magen och bröstet är lite mystiskt. Kanske var det febervärk. Kanske har jag frågat så många gånger om det gjorde ont att andas, att han till slut själv började tala om det. Jag vet inte. Det är i alla fall borta nu, säger han. Jag har ungen under uppsikt, och är trots dagens cirkus mycket nöjd med att jag tog det säkra före det osäkra.


Feberpojke.
   *