Alfred: Woooaaah!
Jag (tar tag i ungen): Precis, och nu går vi.
Alfred: Den gubben har verkligen en tjock mage.
Jag (släpar iväg honom): Och nu gick vi.
Alfred (imponerad): Den gubben hade verkligen, verkligen en tjock mage.
Jag: Men hey, det räcker!
Alfred: Vad är det? Den gubben hade verkligen...
Jag: Men kan du sluta säga så.
Alfred: Varför det?
Jag: Arghhh, du behöver ju inte prata så högt, kan du inte vara lite diskret, gubben kan bli ledsen, du kan ju möjligtvis viska det till mig...
Alfred (lika högt): Varför det? Visste inte den gubben att han hade en verkligen, verkligen tjock mage?
*
Åh det blir så jobbigt ibland. Men roligt!
SvaraRaderaHAHAHAHAHAHAHA!!!! Jag dööör!!! (oops, nu kissade jag på mej lite också, jävlar)
SvaraRaderaSingelmamman: Kids are kids... :-)
SvaraRaderaOsloskånskan: Vill du låna honom? :-)
Värderingarna är våra, barnen berättar bara vad de ser. Hey...mr Förnumstig är i farten igen :-)
SvaraRaderaWaaaoooh....Underbart!
SvaraRaderaTänk att barn är de enda som vågar säga högt vad vi alla tänker!! *ler*
SvaraRaderaIdag berättar jag om varför min man använder skruvar när han lagar mat....nyfiken?
Mmmmm......visst är det härligt med barn ;)
SvaraRaderaAv barn och fyllhundar får man höra sanningen du hihi.
SvaraRaderaNiklas: Absolut våra värderingar. Ändå skitpinsamt! :-)
SvaraRaderaJörgen: Härligt när det känns att man lever.
Elle: Japp och japp!
Karin: Hahaha. Yes.
Synnöve: Ja, och av dårar. :-D
Flaggan...es ist immer in die Topf. Mailar en bild. Och det är inget som fladdrar i vinden :-)
SvaraRadera