Prat med liten gosse

Jag kommer hem vid åtta på kvällen. Flickan sover, men pojken ligger och pratar med sina nallar och dinosaurier. Jag vet att det är ett olistigt drag, men kan inte motstå frestelsen. Jag smyger in för att träffa honom innan han somnar.

Alfred (själaglad): Heeeej mamma, jag är vaken.

Jag (viskar): Jag vet. Jag ville bara säga hej.

Alfred: Hej. Vad ska vi säga mer då?

Jag (viskar): Vad mysigt för mig att hinna träffa dig.

Alfred: Får jag pussa din klänning?

Jag: Ja, såklart.

Alfred: Vill du pussa min tröja och mina byxor?

Jag (försöker att inte garva på mig): Absolut vill jag det.

Alfred: Du är vacker.

Jag (blir rörd): Tycker du det...? Vad glad jag blir när du säger så.

Alfred: Ja. Du blir inte arg.

Jag: Nej...

Alfred: Och du blir inte sur.

Jag: Nej...

Alfred: Och du blir inte heller... irroterad.

Jag: Nej...

Alfred: Och du blir inte heller dum.

Jag: Nej... Vet du, du är vacker och söt och jättefin.

Alfred: Men nu sover vi. Oj, jag pruttade.

Jag: Ja, nu sover vi.

Alfred: Vi är bara tysta.

Jag: Mmm.

Alfred (glatt): Vi säger ingenting.

Jag: Just.

Alfred (börjar bli uppspelt): Vi ska inte prata nu! Och inte nu. Och inte nu. Men nu då?

Jag: God natt nu, gubben.

Som alla fattar blev det pannkaka av allting efter det. När jag smög ut, sprang han efter och sen blev det ett herrans liv med lock och pock och hot och mer mys och hans pappas stillsamt höjda ögonbryn. Det var en puckad idé att smyga in till en unge som håller på att somna. Men det var det värt. Han sa att jag var vacker.

*