Alfred tar sats, börjar rusa som en galning och slänger sig som en berusad älg i (den dynlösa) hammocken, där jag sitter och pillar bort gammal målarfärg. Hans lilla fot fastnar i hoppet, och han dyker med huvudet rätt in i ryggstödet; resten av kroppen som ett trassel.
Jag: Men hur gick det, hjärtat?
Alfred (andfådd och lite blodig, redan på väg att hoppa igen): Bra! Det gjorde ont, men jag gjorde inte illa mig.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar