Bästa väckningen

Tidig, tidig morgon. Jag är fortfarande kvar i drömmen. Kroppen vill inte vakna. Hela sängen gungar när Alfred, snart två år, häver sig upp i den och klättrar upp på mig. Hans lilla kropp känns som ett enda litet levande jubel. Jag är mör och dödstrött. Jag mer känner än ser hans lilla ansikte tätt intill mitt. När jag tittar upp är hela mitt synfällt fyllt av hans glada ögon. Han gör en tunnel med händerna och kikar in i mina ögon och säger långsamt men glädjestrålande:

"Hej på deeej, mammaaa..!"

 

*