Jag vaknar av att den där lilla människan tar sats och slänger sig på mig. Han har en angelägen fråga, och ger luft åt sin stora förvirring:
"Mamma, mamma! Vem är jag? Vem är jag??"
Jag vägrar tala om Descartes med krossade revben och utan kaffe i kroppen, så jag håller bara fast honom och mumlar mot hans hår:
"Du är Alfred."
*
Gud vad gulligt ! Kram jenny
SvaraRadera