Jag håller en lättsam ton på den här bloggen, och jag gör det med flit. Det finns massor av omständigheter i mitt liv som är på gränsen till katastofala. Det finns en massa knas som jag skulle kunna hänge mig åt. Men den här bloggen ska inte vara en självterapeutisk frizon; den ska vara en hyllning till det underbara äventyr som är livet.
Så här skrev jag när jag dödade min förra blogg:
Visst. Jag har varit sugen på att fortsätta skriva i den här bloggen. Men det går inte. Den har handlat så himla mycket om min tillvaro med ungarna och Mannen - som då var Mannen i mitt liv. Nu har vi separerat. Visst skulle jag kunna fortsätta skriva ändå, trots att mitt liv nu ser helt annorlunda ut. Jag skulle kunde skriva om hur det känns att få svindel av att varje vecka ställa om från ensamstående mamma med matdagar, barnkramar, tvätt, mys, kladd, stress, eviga varför-frågor, gos och pengabrist - till ett liv där jag har oceaner av tid att lägga på mig själv, där jag vänder på dygnet fullständigt, reser iväg utan planering, träffar och i praktiken bor med en viss konstnär som jag har förälskat mig i. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att försöka hitta ett sätt att kommunicera med exmannen, om framgångarna och bakslagen i detta, om det tokroliga och det smärtsamma. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att skapa ett hem där jag bestämmer precis allting själv, där de enda kompromisserna handlar om hur många dinosaurier vi ska hänga upp i taket och hur mycket glitterfärg vi ska hälla över köksmöblerna. Jag skulle kunna skriva om andra människors reaktioner på skilsmässan, om hur hela min sociala tillvaro ser annorlunda ut nu. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att hitta rätt i en ny tvåsamhet, om sårbarheten och lyckan i detta. Jag skulle kunna skriva om sånt. Men mitt sätt att skriva är personligt. Känslorna på utsidan, hjärtat i handen. På nåt annat sätt varken kan eller vill jag skriva. Och jag vill inte lämna ut människor. Därför kan jag inte skriva mer i den här bloggen. (...)
Jag tänker skriva i en annan blogg som ska handla om alla pinsamheter och ljuvligheter som ungarna kläcker ur sig. Ingen ska inbilla sig att den bloggen kommer att vara befriad från personliga tillkortakommanden, ohämmat skryt och självutlämnande känslor. Men tyngdpunkten kommer att ligga på alla dråpligheter som kommer ur barnamun. Det blir kärleksord och bajshumor om vartannat.
Och så var det med det. Jag kommer att fortsätta skriva i en slängig och glad ton. Men nu när jag har haft den här bloggen ett par månader och börjat lära känna en massa härliga människor (de som känner mig sen förut har blivit lurade att läsa ett inlägg i onödan) ville jag för en liten stund rycka undan ridån och visa en glimt av vad som finns bakom.
*
Så gör även jag på min blogg. Livet och tunga stunder finns där bak, men syns inte så mycket utåt. Ha en fin torsdag!
SvaraRaderaDet är så skönt att se vad du skriver för du skriver rakt fram och som det faller sig.
SvaraRaderaFortsätt så här du tycker jag.
Jadu, en hel pall! Med whiskypinnar! Jag skulle ha de livet ut tror jag.
De var nästan lite oförskämda i sitt svar till mig i mailerna. De sänder med DHL och jag bor i ett land som inte är EU! Hört nått så sjukt. Jag skrev att man kan sända voror tullfritt till Norge för upp till 200 kr. Som brev! Men det gick fan inte.
http://www.polkapojkarna.se/shop/
De håller till i Gränna. Så det är en bit även från ditt håll!
Jag trodde i min enfald att de ville sälja sina produkter. Men tog gruvligt fel verkar det som.
Så det ser ut som de där whiskeypinnarna får bli kvar där de är.
Men nog är det sjukt.
Säg till om du ser dem någonstans, för då får du gärna köpa ut och sända åt mig.
Klems på morgonkvisten.
Synnöve.
JA jösses..jag är glättig i min blogg (oftast) Så klart har jag svackor, men orka skriva om dem? Det ska vara roligt att läsa min blogg. Ju.
SvaraRaderaVem har inte en massa skit att dras med...? Jag skriver också inlägg där humorn har stor plats. Men ofta är det även ironi. En ventil där jag kan släppa ut den roliga och lättsamma sidan i mig, med stänk av saker som är jobbiga.
SvaraRaderaDet gäller nog att hitta en balans i det hela mellan roligt och jobbigt.
Jag tycker att din blogg är en glädjekälla med alla roliga händelser mitt i det jobbiga och trista vardagslivet. Lite personlig får man gärna vara ibland, ingen är perfekt och alla har problem.
Kul att höra vad som finns "bakom" bloggen!
Ha en finfin dag!
Kram Elle
Osloskånskan: Jag vet att du gör så. Kram.
SvaraRaderaSynnöve: De vill helt enkelt inte sälja sina pinnar! Givetvis håller de till i Gränna. Jag måste ha varit helt galen som ens frågade. Om jag passerar ska jag leta upp dem och skälla ut dem... Nej, föråt - köpa whiskeypinnar till dig, menar jag!
Sus: Och roligt ÄR det att läsa din blogg. :-D
Elle: Jag är ju inte så puckad att jag inte fattar att alla har sin ryggsäck att släpa på. Jag ville ändå hålla brandtalet Min Blogg Är Glättig Av Medvetna Skäl. :-) Jag är glad att det har framkommit att jag vurmar för det operfekta. Liksom du! Krampårej!
Bra så Elin. Livet har många ansikten, och det gäller att ta vara på de fina stunderna. För mig är det en glädje att du överhuvudtaget skriver nåt, som jag kan ta del av. Skriv precis som du känner för. I understand! Kram. Vänta lite...en kram till. :-)
SvaraRaderaDu gör vad du "känner för" och därmed gör du enligt mig alldeles rätt.
SvaraRaderaSer din blogg som ett trevligt och inspirerande forum, samt som en välbehövlig kontrast (och "vilopaus") till min egen - där det kan bli aningen väl mycket av allvar och djup. Samtidigt "känner" jag att jag inte behärskar att framföra det "fyndigt och finurligt glada" på ett konstruktivt vis (utan att det blir platt eller klichéartat)som du och många andra gör. Drivs av och trivs mest med att i bästa mån försöka "klä av" självklarheter och förgivettagna uppfattningar och föreställningar - för att nämna något självklart...
Keep the faith, kära och respekterade tossemor och sprallkonstnärinna! =)
Kram!
Conny: Vad fint skrivet. Tack för de orden!
SvaraRaderaRoSt: Just så. Man skriver som man vill, eller som man behöver. Är man dessutom sann mot sig själv kan man inte önska mycket mer. Och alla behöver vi både djup och en smula nonsens. Som jag skrev hos dig: "Utan svärta och tyngd finns det ingen fond för det lätta och ljusa: utan allvar i livet blir allt meningslöst och utan glädje blir livet outhärdligt."
Och glad blir jag! Och när ska vi ses? Kram
SvaraRaderaDen som inte förstår att bakom det glättiga bor det både sorg och ilska, hopp och förtvivlan får söka sig någon annanstans och läsa i så fall. Och ens egna blogg är just, ens egen där vi skriver vad vi vill!
Tack! Det är alltid trevligt att bli inbjuden till att lära känna en bloggare lite mer! Väldigt ofta är det ju så att man presenterar en viss aspekt av sitt liv på en blogg, dvs sanningen men inte all sanning. Så är det för oss också. Blev lite inspirerad nu att kanske också berätta om lite andra aspekter av vårt liv, vid tillfälle ;)
SvaraRaderaJag har kommentardiarre´ikväll ;)
SvaraRaderaFör ett tag sen gick jag in och läste på din gamla blogg. Det var efter jag hamnat här.
Det här är vad du väljer att skriva om nu, och jag tror att de flesta förstår att det finns mer bakom än det du visar. Du skriver vad du vill, när du vill. Om vad du vill. Men jag förstår vad du menar- jag kan känna likadant eftersom jag också väljer att skriva om "det trivsamma" för det mesta.
Livet är fullt av nyanser, oavsett vad du skriver så skriver du bra. Jag fick direkt en bra magkänsla här - på många plan.
Är glad att jag hittat dig och dina helt bedårande barn :)
Till slut: Ett efterskottsgrattis till liten börjar bli stor tjejen!
Singelmamman: Snart? :-) - - - Det är så kul att en del kommenterar på andras bloggar att den och den skriver för tråkigt, för ytligt, för dumt, för fult etc. Det är ju liksom bara att låta bli att läsa om man inte gillar det? Eller har jag missat nåt?
SvaraRaderaFreedomtravel: Gör det! Jag kommer att läsa.
Tjillevipp: Tack för dina varma, generösa ord!! :-D
Tack för en tillbakablick, säger jag som inte vet nåt alls och precis har hittat hit.
SvaraRaderaDet var väldigt fint skrivet och gick rätt in i hjärtat på mig som fortfarande lever lyckligafamiljen med samma man sedan 18 år och 4 ohängda ungar.
Men jag har flera vänner som blivit varannanveckas föräldrar och det du beskriver är exakt det jag ser hos dem.
Det är inte så enkelt som det låter att skriva ner exakt vad man känner. Jag tycker du gör det alldeles lysande!
Kram!