fredag 10 september 2010

Kvinnor kan

Jag köper lampor på IKEA. Det är billigt. Det är billigt för att man ska göra jobbet själv. Vi talar om sladdar som ska förkortas och kopplas och upphängningar som ska ordnas. Jag tvivlar starkt på att jag ska ro det här i land. Men nu ska jag vara en god förebild och bara fixa det här. Jag får inte ge upp, trots att jag redan känner svordomarna kittla gommen.

Första gången jag försöker montera ihop eländet, står jag ut en hel minut innan jag slänger allt ifrån mig. Det är självklart otroligt patetiskt, men jag blir omedelbart gråtfärdig av ilska. Det slår slint i huvudet på mig när jag ska göra nåt sånt här; det bara låser sig. Varför ska det vara så omöjligt? Är jag så dum i huvudet så att jag inte kan följa ens de enklaste anvisningar? 

Jag tar en paus, andas djupt. Vill jag att mina ungar ska se att mamma klarar biffen eller vill jag det inte? Kvinnor kan, damn it. Jag skrider till verket en andra gång. Lägger upp alla prylarna. Jaha, en sladd. Jaha, en till och en till. Jaha, här är socklarna eller vad det nu heter. Och de här ska kopplas om och de här ska förkortas och de här grejerna ska monteras på rätt sätt inne i de här grejerna. Lugn och fin, ingen panik. Nu tar vi det här i tur och ordning, bara läsa lugnt i lilla IKEA-boken utan att känna efter.

Den här gången står jag ut i hela två minuter innan jag får ett utbrott som innehåller svordomar och tårar och en hatkampanj mot Kamprad. Jag hatar allt tekniskt skit, jag hatar att känna mig så här vulgärt våpig, jag hatar sannerligen att vara den enda vuxna i det här hushållet. Med en enorm självövervinnelse låter jag bli att ha sönder nåt eller slänga det i soporna.

Jag är verkligen ett otekniskt känslospektakel utan vare sig tålamod eller värdighet. Jag är en pissig förebild.  



Nu sitter i alla fall lamporna uppe. Alma och jag roade oss en hel kväll med att måla glitter på dem, klistra fast små pärlor och paljetter och måla glödlamporna röda. Det här hemmet börjar få en överdos av mys och kitsch, men det är precis så det ska vara.

Va? Hur jag fick upp dem? Min pojkvän monterade upp dem åt mig.


*

18 kommentarer:

  1. Själv klarar jag mig tekniskt/praktiskt - men mat...!! (Vem f*n kom på denna "uppfinning" - LAGA mat..?!)
    Dottern har precis beställt spagetti, så det är väl bara att ordna det nu då. Tillbehör: värma på en tub skinkost - kanske funkar(?)

    Kram,
    KaosHouse a.k.a. Gourmetkocken

    SvaraRadera
  2. Kvinnor kan, men jag har inte någon som helst vilja eller intresse för lamp-helv..-eländen. Funderar på att låna in någon kompis som vill.

    SvaraRadera
  3. Äh, man måste inte kunna allt. Sist jag försökte mig på att byta sladd på en fönsterlampa blåste jag huvudsäkringen i det hyreshus jag bodde i. Hyresvärden hade sina åsikter men ingen kan anklaga mig för att inte försöka *skrattar*
    Nu för tiden tänker jag att det är ju bara snällt att låta nån annan få hjälpa till och känna sig lite nyttig...

    SvaraRadera
  4. Men vad har man annars män till...? *ler*

    Att hänga upp lampor är nog en av de saker jag INTE gör, det kan gott maken göra. Jag är livrädd att få en stöt av elen. (här i tyskland kopplar man ihop sladdarna...)
    Att montera möbler är däremot "min" uppgift, då vet jag att blir rätt iallafall.
    I våras köpte vi en stor garderob som skulle byggas ihop. När plattan till baksidan skulle monteras sade jag: - Varför gör vi inte så att...
    men jag skulle bara vara lugn, maken kunde det här och det var inget problem. Efter ett par minuters lirkande och tryckande blev hans humör ungefär som du beskriver i inlägget. Jag tog då tag i plattan, gjorde som jag trodde och VIPS var den monterad!!
    En bra kvinna reder sig själv...*blink*

    Och du, man kan inte fixa ALLT!!
    Ha en skön kväll!
    Kram Elle

    SvaraRadera
  5. Jag kommer inte in!!!!!! uuuäää!!!!
    (för att se skisser)

    SvaraRadera
  6. Tack för din fina kommentaren, du väckte en enorm nyfikenhet nu. Så. Berätta mer :)

    SvaraRadera
  7. Ah, skönt att läsa att jag inte är den enda som är dysteknisk. Du får tänka att du bara inte kan vara bra på allt, då vore du omänsklig. :)

    SvaraRadera
  8. Du försökte i alla fall. Jag är likadan när det kommer till matematik, det bara låser sig och jag intalar mig själv att jag inte kan.

    SvaraRadera
  9. Kvinnor kan... :-) Fast jag tycker att IKEA kan lära sig att sälja lampor som inte kräver någon som helst insats, utom att hänga upp dom!
    / Cathrin

    SvaraRadera
  10. Heja Elin! Duktigt av dig att inte ha sönder något :)

    Skulle vara bra intressant att få åskåda all kitsch.

    pusspårej

    SvaraRadera
  11. Så vad heter företaget? Och grattis såklart!

    pusspårejigen

    SvaraRadera
  12. Guten Morgen!
    Jag låter bli att skriva förnumstiga genuskommentarer om detta...och säger istället "well done". Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed.
    Rock on/Niklas

    SvaraRadera
  13. Haha, du är så härlig människa.
    Precis så där är det här med.
    Jag är inte teknisk för fem öre. Maken däremot fixar allt. Så det kan bli.
    Men både du och jag måste inse att vi är olika.
    Vi är duktiga på mycket som våra gubbar faktiskt inte kan. Så det är nog därför vi kompletterar varandra så bra.
    Alltså vi tjejer mot gubbarna...
    Men visst är det som du skriver.
    Tjejer KAN!
    Bannenammat.
    Kramen.
    Hälsa ungarna.

    SvaraRadera
  14. Jamen, det finns ju så väldans mycket annat som vi kvinnor klarar galant - så Kamprad-lamporna kan väl killarna ta hand om?

    SvaraRadera
  15. KaosHouse: Hahaha, härlig inställning. Helt rätt ambitionsnivå. Vad kul att höra av dig, gumman! :-)
    Singelmamman: Precis, så ska det lösas.
    Jeanette: Du blåste... huvudsäkringen..? Hahaha, shit. Hur mycket la du huvudet på sned sen?
    Elle: Hehe, bra sås reder sig själv.
    Osloskånskan: Men hör nu, snälla människa! Gå till http://ranashorisont.blogspot.com/ och välj etikett "måleri". Seså! ;-)
    Smilla: Hahaha. Just nu funderar jag på Dö Pörfekt Nejm. Några idéer?
    Pärlbesatt: Även solen etc.
    Fredrik: Sa du matematik? Du svär på min blogg!
    Cath: Du är en av mina mest teknikkompetenta väninnor!!
    Karin: Ja, kom hit och titta! Fjorton mil är ingenting.
    Karin igen: Företaget? Herre gud, du är värre än Sherlock. Jag nämner det på ett ställe i hela bloggosfären, första gången jag är på den bloggen såklart, tourettig som jag är. Men du såg det? Hahaha, Karin, HURRA, jag är på banan!
    Niklas: Särkilt när berget (eller var jag Mohammed i din liknelse?) bryter ihop big time varje gång det luktar teknik.
    Synnöve: Ibland är olikheter det läckraste som finns.
    StrandviksVillan: Jo. Jag kom också till denna slutledning. :-)

    SvaraRadera
  16. Jag kan, det är bara det att jag inte VILL :)

    SvaraRadera
  17. Om det är till någon tröst, så känner jag igen mig... är inte ett blaj intresserad av teknik - förutom dokumentera program med dylikt innehåll...

    SvaraRadera
  18. Katja: Jaha, det är SÅ man ska säga. :-)
    RoSt: En viss tröst är det. :-)

    SvaraRadera