fredag 19 november 2010

Mäns behov

Det är nånting med män och deras behov av att upplysa om Hur Det Är. Detta behov är så stort att det till varje pris måste tillfredsställas - även om tajmingen är fel och även den som ska upplysas inte är intresserad. (Ja, det är klart jag generaliserar! Annars blir det ju inget kul.) 

En nära väninna berättade om hur hon en särskilt jobbig kväll bad sin man att få slippa höra hans föreläsning om hur hon borde leva sitt liv. Han fortsatte eftersom hon uppenbarligen inte visste sitt eget bästa - att genast och i detalj bli upplyst om detta. Hon försökte förklara att just den här kvällen var det inte läge. Hon förklarade detta många gånger, mer förtvivlat för varje gång och med en tilltagande känsla av att tala med en vägg. Men han föreläste vidare tills hon föll i gråt, och sen satt de i varsitt hörn och tyckte att den andra var störd.

När min väninna berättade om det här, tänkte jag att det är ju självklart att lama böner om att få slippa få en föreläsning uppkörd i fejan (när man bara vill ha en kopp te och en kram) inte hjälper. Lama böner är så ineffektiva.

Efter ganska många års träning har jag lärt mig vara mycket tydlig i lägen som dessa. Jag har det visserligen inte naturligt i mig, men jag har utvecklat en så effektiv teknik att jag i hemlighet står och applåderar mig själv. Men - och nu kommer poängen - vad hjälper tydlighet när man har att göra med Mäns Behov Av Att Upplysa? Inte ett skit, kan jag i förtroende berätta. Inte ens om denna tydlighet är intill handfast våld tydlig.

Bakgrund:

Pojkvännen vet att jag fullständigt saknar lokalsinne. Jag svär; jag kör fel när jag ska hämta ungarna på dagis, när jag ska handla i min egen affär, när jag ska hälsa på vänner som jag har varit hemma hos hundra gånger. Jag kör alltid fel. 


Det handlar inte om att jag tror att det verkar charmigt bohemiskt eller gulligt kvinnovåpigt att köra vilse. Det handlar inte om att jag tycker att det är så roligt att fråga grannarna efter vägen hem. Det handlar inte om att jag tycker att det är en så bra idé att bränna soppa i onödan. Det handlar inte om att jag tycker att det är så fantastiskt kul att hela tiden ta fel avfart och därför hamna i stressig stadstrafik och med kallsvettig skrämselhicka försöka snurra ut ur stan - igen.

Det är inte med flit, jag försöker verkligen köra rätt. Men jag känner inte igen mig. Ansikten däremot glömmer jag aldrig. En del människor är ansiktsblinda. Jag tror jag är vägblind. "Här har jag aldrig varit förut" tänker jag och vet att det är en lögn.

Och: Jag är helt oförmögen att ta emot instruktioner som innehåller ord som "höger" eller "efter andra korsningen". Jag säger bara "ja ja" men hör ingenting. Det är en spärr, en låsning, en störning. Min enda chans är att i tio minuter stirra på en karta och memorera själva bilden ovanifrån som en jädra björktrast. (Det är därfär jag aldrig kör fel den när jag ska till min kompis Hansolo, trots alla filbyten och korsningar och roddiga rondeller. Han har gjort en jättefin karta åt mig.)

Detta vet min pojkvän. Ändå är hans Behov Av Att Upplysa så gigantiskt att han bara måste ge mig muntliga vägbeskrivningar trots att det är både meningslöst och taskigt. Och trots min genom åren uppövade talang att vara snortydlig - misslyckas jag med att stoppa honom.

Pojkvännen: Du kan inte åka vilse. Kör bara rakt fra...


Jag: Hahaha, lägg av.

Pojkvännen: Men lyssna nu, det är oerhört enkelt att hitta. Du kör bara...

Jag: Nu tänker jag vara tydlig: Sluta prata genast!

Pojkvännen: Ja, det var ju tydligt. (mummel mummel) Jag tycker ändå att det är märkligt att du inte bara kan ta de här enkla instruktionerna...

Jag: Jag står lätt ut med att du tycker att det är märkligt.

Pojkvännen (kan inte hålla sig): Det är ju så enkelt. Kör bara...

Jag: Tyst.

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag: Tyst...

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag (hotfullt): Tyst..! 

Pojkvännen (skriker): Kör bara rakt fram och sen höger!!

Jag (lappar till honom lite hårdare än ni tror): Sepeunge!!!!


Och jag riktigt ser på honom hur fysiskt lättad han är över att han fick häva denna upplysning ur sig. Behovet är tillfredsställt. 

*

Kontentan av detta är inte att män är djur eller så. :-) Kontentan är att vissa behov är så starka att man underkastar sig dem trots att man vet att de är helt meningslösa och att de får till följd att ens partner i värsta fall börjar gråta eller i bästa fall lappar till en. "Men ahhh, det var det värt."  

 *

25 kommentarer:

  1. Vid vissa situationer borde de stannat kvar på Mars. Eller fötts med dragkedja över munnen, öppnas vid behov liksom ;-)

    SvaraRadera
  2. När jag läser detta tänker jag att det är rätt skönt att man är själv ändå;)

    SvaraRadera
  3. En sak har jag lärt mig: att hålla tyst när jag blir ombedd att hålla tyst och bara lyssna. Mina tjejkompisar uppskattar det. Därför är de fortfarande mina kompisar!

    SvaraRadera
  4. Gud så skönt att klappa till nån...gör jag allt för sällan;)

    SvaraRadera
  5. Japp allt du skriver där är sant. Helt otroligt sant faktiskt....
    Jag är inget mattegeni vilket maken vet. Så ska han då förklara för mig hur ett tal kan bli så och så...
    Jag säger att det är ingen ide, jag fattar ändå inte...
    Jo men säger han då, du gör så här bara....
    Efter att han har försökt i flera minuter så ger han upp. Irriterad på mig för att jag inte fattar, själv sitter man där med gråten i halsen och känner sig...... dum!
    Sen går det några minuter så kommer han ber om förlåtelse för att han var dum. För han vet säger han...

    Hur gick det förresten, hittade du fram?
    Kramen Synnöve.

    SvaraRadera
  6. Jag är tämligen säker på att det inte handlar om nåt behov. Och jag är lika säker på att problemet består i svårigheten att leva sig in i och förstå den andres tankemönster. Vissa män har många ggr en "stelbent" syn på tillvaron och omvärlden, och upplever sin subjektiva tydlighet som tydlig också för mottagaren av instruktionerna.
    I såna här fall har instruktören ingen kunskap om hur hans tydlighet landar. Mäns "behov" som du kallar det för- i såna här fall- är helt enkelt en oförmåga att på ett pedagogiskt sätt, förklara hur du ska köra. Han upplever sig alltså som tydlig, och är det också för de flesta. Men för Elina måste man använda sig av andra metoder (kväver ett skratt). Om hon inte är i kvarteret Muffen förstås, för där hittar hon som i sin egen...ficka!

    Ps. Bli inte förvånad om han önskar sig tandskydd och hjälm i julklapp. :-D

    SvaraRadera
  7. Apropå vägbeskrivningar. För numera rätt många år sedan var jag och bilade på Irland med en kompis. Det är trots både kartor och vägbeskrivningar lätt att köra fel där, irländare tror nämligen inte på att sätta upp synliga skyltar. Men det mest förvirrande av allt var att stanna och fråga vänliga irländare om hjälp när man kört vilse. Irländare kan tydligen inte säga att de inte vet, så de ger en vägbeskrivning och man hamnar om möjligt ännu mer vilse. Eller så får man en otroligt beskrivande vägbeskrivning i stil med "Åk den där vägen och så kommer du till ett gult hus" (man tänker, aha - det är där någon lämplig avtagsväg ligger) "Det är ett vackert gult hus. Åk förbi det. Fortsatt rakt fram till du kommer till en rondell." (aaah, där ska jag svänga höger?) "Åk rakt fram i den. Sen kommer en till rondell." (okej, höger i den kanske?) "Sen kommer en skola på vänster sida. Det är byns äldsta skola, byggd 1857..." (man slutar lyssna lite) "Ja, sen kommer du till en tredje rondell, där svänger du höger och då kommer du rätt".

    Så om du någonsin bilar på Irland - införskaffa en GPS! :-)

    Oj vad långt det blev... ;-)

    SvaraRadera
  8. Fru Venus: Och aldrig har ditt namn varit så passande som nu.

    Oroshjärta: Hahaha. Människor är så jobbiga.

    Lennart: Wow. Du är klok, du.

    Cajsas Faster: Det är aldrig för sent att börja. Lite spö piggar upp ibland!

    Synnöve: Hahaha. Det är helt klart nån gigantiskt kommunikationsmiss här. Vad driver dem liksom?? Den där mattegrejen känner jag igen från min uppväxt. Tusen tårar i den där matteboken, och pappa som förklarade igen och igen och igen och igen och igen. - - - Svaret på din fråga är: Jag slapp åka; han åkte själv istället. Ja-a, det är sagolikt patetiskt. :-)

    Conny: Jag tänkte väl att du skulle gå igång på det här! :-) Du brukar ju tala så varmt om mäns och kvinnors kommunikation. "Han upplever sig som tydlig..." Jojo. Problemet är inte att informationen är för otydlig - problemet är att den är totalt oönskad!!! Det vilar en avgrund här, Bonny. ;-) Ang. tandskydd och hjälm. Jag slår nästan aldrig mot huvudet. Krampårej.

    Cath: Hahahahaha. Och ändå är du en av de mest bilkompetenta människor jag känner. Jädra irländare. De trodde kanske det var sightseeing du var ute efter? Hahaha. Men det där om att inte kunna säga "jag vet inte" - det gäller även svenska män. Oh yes. (Värst vad jag ar på krigsstigen med det otäcka könet just idag.) Japp, GPS vore nog grejen för mig. Jag fattar det.

    SvaraRadera
  9. Hmmm... har faktiskt en mor och en moster som påminner om det beskrivna...

    Ja, annars kan jag till en del hålla med om att det finns många pojkar, män & gubbar som agerar "lärare" i vissa (många) specifika situationer...

    Samtidigt: det där med att "män är från Mars och kvinnor från Venus"..? Frågar mig (igen) vad jag skulle kunna tänkas vara, eftersom jag vet att jag är från Jorden??? :/

    SvaraRadera
  10. Satan i gatan så mitt i prick. Det finns också bloggare och kommentatorer som sitter inne med den absoluta sanningen och heller inte försitter ett tillfälle att delge den. Av mankön vill jag förtydliga.

    SvaraRadera
  11. Jag är mest glad över att det finns fler än jag som kör vilse på sin egen gata ;-)

    Kram/ Jeanette

    SvaraRadera
  12. Jag frågar mig också, liksom Robban, vad är jag, då jag är nästan säker på att jag är född på Jorden? :-)

    SvaraRadera
  13. Ingabritt: Hahahaha...Jag har alltid tyckt att du har en komisk ådra, som du inte är sen att visa upp. :-D

    SvaraRadera
  14. Ingabritt: Om du hade önskat att förtydliga hade du namngett bloggaren, och inte kommit med insinuationer. Elina och jag kör med raka rör, och ibland har vi olika åsikter, men vi är ärliga mot varandra, och gömmer oss inte bakom skitsnack!

    SvaraRadera
  15. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  16. På pricken rätt, det du skriver! =)

    Snöiga Hälsningar. Kram.

    SvaraRadera
  17. RoSt: Hahaha. Av vad du tidigare har berättat om Alptoppens Ros är jag inte förvånad över att hon (med syster) agerar upplysningsfanatiker. Jag vill kanske nyansera inlägget ovan med att tillägga att jag har både killkompisar och kusiner som inte alls passar in på min kategoriska beskrivning. Ang. planettillhörighet. Vad skoj att du nämner det. Jag kommer nämligen inte heller från Mars eller Venus, utan från Merkurius som just du vet. :-)

    Ingabritt: Hahahaha!! Din humör och ditt språk är så exakt.

    Jeanette: Skönt med en till med samma hopplösa otalang. :-)

    Conny: "Nästan säker" är gott nog.

    ToT: Haha. Kram tillbaka!

    SvaraRadera
  18. Nä nu ni grabbar, ni har inget att säga till om i detta inlägg känns de som ;)
    Alla tidigare kvinnliga kommentatorer, ikl. jag själv, fastställer detta fenomen, och jag tycker också att det är OTROLIGT irriterande när min sambo ska förklara för mig hur jag ska göra när jag inte bett om hjälp.
    Även om jag gör fel, så är jag inte dum i huvudet.
    Låt mig göra det jag håller på med, på mitt sätt, utan instruktioner, och vill jag ha hjälp eller råd, då vet jag hur man använder kakhålet och frågar..
    (detta brukar uppstå här hemma när jag exempelvis ska säta i nya batterier i datamusen, ändra inställningar på digitalkameran, eller möblera om vardagsrummet. Vilket jag klarar av alldeles, fantastiskt, utomordentligt!)

    SvaraRadera
  19. Ja du Elin (Rana i min värld) varje gång jag läser ett inlägg ifrån dig så vet jag varför jag förnedrade mig och gjorde massutskick till alla dina "vänner" för att få dig tillbaka till bloggvärlden....du som jag vet att du kommit för att stanna..........det var säkert lekande lätt för dig att skriva detta fantastiska inlägg om oss män och våra behov.....fast du var säkert slut när du skrivit det, men detta inlägg är ett fullfjädrat Elin inlägg som blir enklassiker.......det hemska är att jag känner igen mig, kanske inte i just att ge vägbeskrivningar, men i mycket annat! Men va fan man kan ju bättra sig!
    Brukar ju inte tacka för kommentarer då blir ju bloggandet i princip helt djävla "omöjligt" fast idag ska jag göra det....hade du inte skrivit om din glädje över mina "rövhål" eller rättare sagt disskusionerna kring dessa då hade min blogg varit nedsläckt ännu en gång......så djävla nära balanserar jag på gränsen att ge "upp"!
    Elin...två gånger har nu Hexis sagt att jag ska ringa upp dig så du kan följa med henne på något kul release party för någon eller något!
    Inbjudningarna haglar över Lilla Frun...men det måste vara ett på kvällstid och med lite intressanta kändisar....som det jag skrev om idag med Ann Söderlund, Katarina Janoch och Linda Skugge!
    Kunde ju bli hur spännande som helst!
    Men var inte orolig du är inte "bortglömd" var sak har sin tid.......fast din och min gick nog ut för över ett år sedan..........men "blogglöden" ligger där bland soporna och lyser......lite extra syre som idag och lågan flammar upp igen!
    "Vi ska dansa i neon.....!"
    Ha en fin helg!
    Kram ifrån Peter!
    PS: När vi träffas i "verkligheten" så ska jag berätta om mitt lokalsinne...tänkt dig att jag har varit "huvudansvarig" för några av Stockholms största transporter.....ingen kollade mitt lokalsinne inte innan jag fick jobbet, men jag ser väl ut som en kille som hittar rätt! En gång tog jag en vindkraftspelare till fel hamn, skulle till Siljaterminalen men jag körde 48 meter långtradare, 3 följebilar och mig själv till Vikingterminalen istället.....jag lovar ingen skulle tro mig om jag berättae hur det gick till......lärdomen av detta är att man ska inte döma hunden efter håren....eller tro att folk gör rätt saker bara för att de ser så djävla ordentliga och kloka ut!
    Just nu jobbar jag extra i vårsvängen och de flesta tror att jag är läkare! Hmm...hoppas få berätta om det också...men det kan vi inte ta här!
    Sa jag trevlig helg och Kram?

    SvaraRadera
  20. Okej, säkert en massa stav och syftningfel i kommentaren ovan...vårdsvängen skulle det vara på slutet i vilket fall som helst!
    Hälsningar ifrån Doktor Olofsson!

    SvaraRadera
  21. Madelene: Jag säger ju det. Man vill bara lappa till dem till slut. :-)

    Conny: Japp, det är min åsikt att hennes humor och språk är just exakt. :-) Och så tror jag att du kan coola ner dig lite. Bara för att man låter bli att namnge folk är man inte oärlig och gömmer sig bakom skitsnack. Det är också min åsikt.

    Oumberligating: Hahaha. Du är just precis en sån man som jag föreställer mig skulle kunna envisas med att berätta sånt man inte vill veta - så att man till slut var tvungen att klippa till dig. ;-) !!!! Skämt åsido (vadå skämt?) - tack ska du ha. Jag blir fortfarande rörd och varm när jag tänker på din galna kampanj. :-) Jag var nog inte så slut efter det här inlägget precis, även om det var ovanligt långt för att vara jag. (Jag har ju annars gjort det till min grej att skriva treradersinlägg med en barnslig oneliner på slutet.) Däremot hoppades jag att folk (framförallt män, som var måltavlan) fattade att jag skrev inlägget med ett stort och ganska kärleksfullt flin. BRA att du inte ramlade över kanten. Din återgivna dialog var pur poesi. Mer sånt, säger jag!

    RoSt: Hahaha. Just så.

    SvaraRadera
  22. Åh så på pricken rätt du har. Jag vet ju inte om din generalisering gäller ALLA män men i alla fall ALLA jag känner, och det är ganska många.

    SvaraRadera
  23. Zäta: Hahaha. Man vill ju inte dra alla över en kam, men ibland är bevismaterialet så överväldigande stort. ;-)

    SvaraRadera