måndag 29 november 2010

Julångest

Det börjar dra ihop sig.

Den här gången ska jag försöka hålla förväntningarna så låga att de kryper längs marken. Jag ska andas djupt och bara foka på det som är viktigt. Ungarna. Att de får en mysig jul är det enda riktigt viktiga. Och jag fattar att de inte får det mysigt om jag mår skit. Jag ska foka på dem, på att umgås med andra nära och kära. Lite värme. Musik. Kanske en lussebulle.

Jag är inte ensam om att känna julångest. 

En kär, kär vän satt i min soffa igår kväll och bet ihop om sina tårar: "Jag vill bara hoppa över julen. Jag ska försöka få ett jobbpass på julafton."

En annan vän sa nyligen: "Helst vill jag bara supa mig redlös kvällen före julafton, och sen sova bort hela julen."

Jag tjuvlyssnade på en dam i affären, som uppgivet sa till sin väninna: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."


Med detta sagt -

Jag unnar verkligen alla som ser fram emot julen en riktigt fin och mysig jul. Ni ska inte bry er om mitt deprimerande prat om julångest.

Men till alla er som ungefär vid den här tiden börjar bita ihop och längta till januari. Hej. Vi är ganska många som känner så här. Kramar till er.  
 


*

14 kommentarer:

  1. Jag önskar att alla skulle ha positiva känslor vad gäller julen. Kram!

    SvaraRadera
  2. Själv har jag två jular. En mitt på dagen då jag och tonåringarna är hos min mamma och styvfar. Sen skjutsar jag tonåringarna till sin pappa och sen är jag bortbjuden på kvällen, men, jag kanske stannar hemma och är för mig själv. En skön, självvald egen tid. Så jag slipper julångesten i år, för jag bestämmer själv.

    SvaraRadera
  3. Jag har aldrig brytt mig om julhelgen. Men jag har brytt mig om min mor, som jag alltid besökt under julhelgen. Men det har alltid varit mitt beslut. Och ska så förbli.

    SvaraRadera
  4. Åh...vad jag känner igen dina tankar och känslor!
    Jag släpade mig igenom fem jular efter skilsmässan då barnens pappa vägrade samarbeta och julafton hamnade på "hans" vecka!
    Jag tog extrajobb för att slippa sitta själv, låtsades att det inte var julafton och ville bara att dagarna skulle gå...
    (jag hade ingen annan familj i Sverige heller)
    Nu efter snart 10 år känns det bättre. Jag har en ny kärlek och barnen är så stora att de väljer att vara en stund hos mig i vilket fall.
    Fast....den riktigt trevliga "julkänslan" vet jag inte om den någonsin kommer infinna sig.

    Stora kramar till dig och dina förtjusande barn!
    Jag har följt dig från Ranas horisont - tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  5. Jul vartannat år hade varit mer lagom. Och den där j***a stressen innan, för tre ynka dagar....näe. Usch.

    SvaraRadera
  6. Jag känner så med dej. Önskar det fanns nåt jag kunde göra. Kram Och Tankar!!

    SvaraRadera
  7. Jag förstår precis vad du menar. Har varit med om några jular som barn,som var så bedrövliga att jag inte vill tala om dem. Att barnen får det mysigt är det viktigaste, precis som du säger.

    Som vuxen är jag också trött på julen. Den börjar ju för fan 2 mån INNAN den börjat, och slutar en mån EFTER att den slutat. 3 mån jul alltså. Jag förstår så innerligt väl alla som har julångest.

    SvaraRadera
  8. Veckorna innan jul är jobbiga för mig. Dels har jag hemlängtan till familjen i Sverige, sen har man barnens önskemål som man vet att man inte kan uppfylla, till på köpet en tysk släkt som man har känslan av att tvångsbjuda hit för att känna lite sammanhållning - men lika glad är man när de kör hem...
    Tacka vet jag jularna med min familj i Sverige, men dit räcker inte pengarna..för fjärde julen i rad...

    SvaraRadera
  9. Mmmm Jag vet också att väldigt många har ångest när julen närmar sig, men måste man ha det? man bestämmer själv hur man vill ha det och om julen är för någon så är det för barnen skull.
    Önskar dig och dina härliga ungar en riktigt god jul som ni vill ha det!

    SvaraRadera
  10. Nej du är långt ifrån ensam att känna julångest! Men vad är det som gör av vi känner så? Alla förväntningar, alla måsten, allt som vi tror att vi måste leva upp till? Jag tror att fixar du en bra jul, en jul där du och barnen har det mysigt tillsammans, ni gör nåt så banalt som att bara skratta till Kalle, äter det ni själva gillar (skit samma om det är julmat), kanske t.o.m. kommer överens om att ni ska ha "en annorlunda jul", kanske besöka Stadsmissionen, låta barnen slå in ett paket med ett par raggsockor till nån behövande... eller.. jag vet inte. Men jag vet att numera känner jag inte pressen, jag gör som jag vill... och jag tror mina anhöriga accepterar det.
    Ha det bra Elin och jag är helt säker på att dina barn får en helt fantastisk jul tillsammans med dig, vad ni än hittar på.
    /Småländskan

    SvaraRadera
  11. Hundra ton kärlek i ett oinslaget paket skickas härmed med ilfartsexpress till Stockholm. Barna skickar med en extra kram till Alfred och Alma. Lilla Svalan säger titt som tätt: -Kommer du ihåg den där lille killen, han som var så rolig!

    SvaraRadera
  12. Att känna julångest har inget med avsaknad av kärlek att göra, det kan bero på mycket....
    Jag har haft julångest dom senaste 5 åren pga att inte kan ge barnen allt dom vill ha!!!! Jag har 4 barn med samma kvinna, vi bor ihop, har (bra, hygglig) ekonomi (lite vill ha mer)....... Jag tror att julångest ofta bottnar i att man känner sig otillräcklig, man vill ge alla nära och kära allt och lite till men kan inte.

    SvaraRadera