Mäns behov

Det är nånting med män och deras behov av att upplysa om Hur Det Är. Detta behov är så stort att det till varje pris måste tillfredsställas - även om tajmingen är fel och även den som ska upplysas inte är intresserad. (Ja, det är klart jag generaliserar! Annars blir det ju inget kul.) 

En nära väninna berättade om hur hon en särskilt jobbig kväll bad sin man att få slippa höra hans föreläsning om hur hon borde leva sitt liv. Han fortsatte eftersom hon uppenbarligen inte visste sitt eget bästa - att genast och i detalj bli upplyst om detta. Hon försökte förklara att just den här kvällen var det inte läge. Hon förklarade detta många gånger, mer förtvivlat för varje gång och med en tilltagande känsla av att tala med en vägg. Men han föreläste vidare tills hon föll i gråt, och sen satt de i varsitt hörn och tyckte att den andra var störd.

När min väninna berättade om det här, tänkte jag att det är ju självklart att lama böner om att få slippa få en föreläsning uppkörd i fejan (när man bara vill ha en kopp te och en kram) inte hjälper. Lama böner är så ineffektiva.

Efter ganska många års träning har jag lärt mig vara mycket tydlig i lägen som dessa. Jag har det visserligen inte naturligt i mig, men jag har utvecklat en så effektiv teknik att jag i hemlighet står och applåderar mig själv. Men - och nu kommer poängen - vad hjälper tydlighet när man har att göra med Mäns Behov Av Att Upplysa? Inte ett skit, kan jag i förtroende berätta. Inte ens om denna tydlighet är intill handfast våld tydlig.

Bakgrund:

Pojkvännen vet att jag fullständigt saknar lokalsinne. Jag svär; jag kör fel när jag ska hämta ungarna på dagis, när jag ska handla i min egen affär, när jag ska hälsa på vänner som jag har varit hemma hos hundra gånger. Jag kör alltid fel. 

Det handlar inte om att jag tror att det verkar charmigt bohemiskt eller gulligt kvinnovåpigt att köra vilse. Det handlar inte om att jag tycker att det är så roligt att fråga grannarna efter vägen hem. Det handlar inte om att jag tycker att det är en så bra idé att bränna soppa i onödan. Det handlar inte om att jag tycker att det är så fantastiskt kul att hela tiden ta fel avfart och därför hamna i stressig stadstrafik och med kallsvettig skrämselhicka försöka snurra ut ur stan - igen.

Det är inte med flit, jag försöker verkligen köra rätt. Men jag känner inte igen mig. Ansikten däremot glömmer jag aldrig. En del människor är ansiktsblinda. Jag tror jag är vägblind. "Här har jag aldrig varit förut" tänker jag och vet att det är en lögn.

Och: Jag är helt oförmögen att ta emot instruktioner som innehåller ord som "höger" eller "efter andra korsningen". Jag säger bara "ja ja" men hör ingenting. Det är en spärr, en låsning, en störning. Min enda chans är att i tio minuter stirra på en karta och memorera själva bilden ovanifrån som en jädra björktrast. (Det är därfär jag aldrig kör fel den när jag ska till min kompis Hansolo, trots alla filbyten och korsningar och roddiga rondeller. Han har gjort en jättefin karta åt mig.)

Detta vet min pojkvän. Ändå är hans Behov Av Att Upplysa så gigantiskt att han bara måste ge mig muntliga vägbeskrivningar trots att det är både meningslöst och taskigt. Och trots min genom åren uppövade talang att vara snortydlig - misslyckas jag med att stoppa honom.

Pojkvännen: Du kan inte åka vilse. Kör bara rakt fra...

Jag: Hahaha, lägg av.

Pojkvännen: Men lyssna nu, det är oerhört enkelt att hitta. Du kör bara...

Jag: Nu tänker jag vara tydlig: Sluta prata genast!

Pojkvännen: Ja, det var ju tydligt. (mummel mummel) Jag tycker ändå att det är märkligt att du inte bara kan ta de här enkla instruktionerna...

Jag: Jag står lätt ut med att du tycker att det är märkligt.

Pojkvännen (kan inte hålla sig): Det är ju så enkelt. Kör bara...

Jag: Tyst.

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag: Tyst...

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag (hotfullt): Tyst..! 

Pojkvännen (skriker): Kör bara rakt fram och sen höger!!

Jag (lappar till honom lite hårdare än ni tror): Sepeunge!!!!


Och jag riktigt ser på honom hur fysiskt lättad han är över att han fick häva denna upplysning ur sig. Behovet är tillfredsställt. 

*

Kontentan av detta är inte att män är djur eller så. :-) Kontentan är att vissa behov är så starka att man underkastar sig dem trots att man vet att de är helt meningslösa och att de får till följd att ens partner i värsta fall börjar gråta eller i bästa fall lappar till en. "Men ahhh, det var det värt."  

 *