Klockan tio ropar jag in dem, för vi ska gå på kalas. Jag tänker kanske lite flyktigt att Alfred är lite väl varm - men vem reagerar på att en unge som klättrar i berg och jagar sjörövare och hoppar från gungor och gör jujutsu med en buske och klänger på staket är svettig och varm när han kommer in? Avtvättning, klädbyte, presentinslagning.
Klockan elva noterar jag att Alfred är gnällig, och det är ta mig sjutton ovanligt. Nu ska vi åka om en kvart. Men herre gud vad varm han är. Och när han plötsligt börjar klaga på att han har ont i bröstet och magen vaknar jag till. Det är ju samma symtom som när han hade lunginflammation för exakt en månad sen.
Klockan halv tolv ligger han i en hög och kvider. Jag må vara en slarvig mamma, men lunginflammation skojar jag inte med. Några pilsnabba samtal till kalasfolket (vi kommer inte, men får Alma sova hos er i natt utifall att), vårdupplysningen (hur många minuter ska jag avvakta), barnens far (vilken avdelning låg han sist på nu igen), barnens mormor (kan du ta Alma imorgon utifall att) samt pojkvännen (kvällens aktiviteter är kanske avblåsta).
Under tiden har Alfred somnat på golvet. Det här känns inte bra. Jag slänger ner det nödvändigaste i en väska, bär ut tjugo kilo feberbylte till den lånade bilen, manar samtidigt på Alma. Jag kör över henne till min brorsa med familj, åker sen till akuten med Alfred.
Sjuksystern: Har han fått alvedon?
Jag: Nä, jag lät bli att ge det. Jag visste inte om han skulle få antibiotika här, jag menar om det skulle visa sig vara lunginflammation igen... alltså, ifall det skulle krocka. Jag tänkte att... Jag menar...
Sjuksystern: Pojken har 39,4. Här är alvedon. (vänd till Alfred) Gapa.
Och - tack och lov. Det var inte lunginflammation. Sänkan var finfin och lungorna lät som friskaste fjällluft. Det var bara en kraftig feberförkylning. Med alvedon i kroppen är han riktigt käck. Det onda i magen och bröstet är lite mystiskt. Kanske var det febervärk. Kanske har jag frågat så många gånger om det gjorde ont att andas, att han till slut själv började tala om det. Jag vet inte. Det är i alla fall borta nu, säger han. Jag har ungen under uppsikt, och är trots dagens cirkus mycket nöjd med att jag tog det säkra före det osäkra.
 |
| Feberpojke. |
Puh! Och jag höll andan hela texten igenom. Känner så igen mig. Kram till er alla tre!
SvaraRaderaSäger som Singelmamman..höll andan hela vägen till slutet.
SvaraRaderaSkönt att det inte var värre än feber. Och snacka om rationellt handlande! :)
Oftast blir det bättre på väg in till läkarvård. När man sen sitter med en skitpigg unge hos läkaren försöker man förklara "men innan vi åkte var det mycket värre..." *ler*
SvaraRaderaTur att det var falskt alarm!! Krya på dig Alfred!
Det är det jag säger...har man barn måste man känna till vägen till akuten!
Kram Elle
Det är jobbigt när barn blir sjuka. Man vet inte hur allvarligt det är. Bättre att överreagera än att inte reagera alls.
SvaraRaderaStackars liten, och stackars mamma. Inte kul situation det där heller, men kan tycka att du inte alls är slarvig, inte där iallafall.
SvaraRaderaKrya på han!
Du är en toppenmamma!!!!
SvaraRaderaJättegullig bild! :) kram från Gittan
SvaraRaderaSingelmamman: Kram tillbaka!
SvaraRaderaChrissan: Det var ju värsta vardagsgrejen, men jag slog för en gångs skull på stora trumman. Jag blev larvigt stolt när du kallade mitt handlande rationellt. Känner mig nästan alltid rätt irrationell. Så tack för det!
Elle: Precis! Affe var jättekäck i väntrummet, så jag sa åt honom att försöka se lite mer medtagen ut. ;-)
Conny: Så är det!
Madelene: Tack x 4. :-)
StrandviksVillan: ♥!
Gittan: Välkommen hit - och tack!