Americas Next Top Model

Okej. Jag blir både förbannad och äcklad av den så kallade skönhetsindustrin, dess falskhet och ytlighet, dess hets, dess brutalitet, dess besatthet vid att få vackra smala flickor att tro att de är feta och fula. Jag blir matt. Jag blir avtänd. Ändå sitter jag och glor på Americas Next Top Model på webben. Avsnitt efter avsnitt ser jag. Jag är så fascinerad. Jag kan inte sluta titta. Bland alla supermagra flickor finns det en som inte är supermager, utan bara smal - det är hon som är programmets plus size model. Jag tror jag skrattar på mig. Och samtidigt sitter jag och käkar på den här pizzan.

En mager flicka och en fet pizza.

*

Att vänta

Han (stressad): Ah! Jag måste bara springa in och handla en sak till. Väntar du i bilen? Det går snabbt.

Han flyger iväg och jag sitter kvar med en känsla av att jag har suttit i bilen och väntat på honom ganska ofta den senaste tiden. Det gör mig inget. Jag behöver aldrig vänta länge; han är av den svischiga sorten. Och så ligger det nån slags vardagsnjutning i att vänta på någon som man längtar efter och som kommer snart. Och dessutom är jag begåvad nog att underhålla mig själv medan jag väntar.

Jag (munnen full): Jag råkade öppna den här. 

Han: Bra.
   

Lunch.

 *

Dadelskräck

Jag vet inte vad det är med de här små julskeptikerna. Alfred blir gråtfärdig av Skånepepparkakor, och Alma är rädd för dadlar:

"Mamma, jag vågar faktiskt inte äta de här. Och du berättar ju inte ens om det är frukter eller bär!"


Ring BRIS - igen.


*

Skånepepparkakor

Helt plötsligt börjar julen smyga sig in i mitt hus: choklad, glitter, julmust, ljus och en bedövande tung doft av hyacint. Det är otippat men synnerligen trevligt. Och så köper jag Skånepepparkakor - de där mjuka, mumsiga. Men det finns vissa som är lite...  skeptiska.

Alfred: Men mammaaaa. De här Skånepepparkakorna är så sura. (gråtfärdig) Kan jag inte få en sån där Stockholmspepparkaka?

Vem ringer BRIS?

*

Ingen julångest idag

Änglar i min närhet gör hela december till julafton för mig och ungarna: bloggkompisar, grannar, vänner, familj. Jag kan inte säga hur rörd jag är.

Jag har tidigare skrivit om glitterpaket från Cajsas Faster och adventsljusstakar från barndomsbästisen. Igår fick jag av en kär, kär vän tre stora kassar proppfulla med coola kläder till Alfred. Det är inte första gången hon klär min pojke. Tack, du fantastiska kvinna.

Och häromdan la min svägerska ett stort paket i min famn med orden "du hade visst inte så mycket jul hemma?". Jag öppnar paketet och hittar en massa julgrejer, glöggmuggar, pepparkaksdeg, pepparkaksformar, julmust och brorsans hembakta - ännu varma - lussebullar. Ja, det är klart jag lipade en skvätt.

Och nu har kidsen och jag invigt formarna och degen:

Kavlar är så överreklamerade.

Stay focused, baby.

Skåden dessa perfekta figurer!

"Hur många sekunder är sju minuter, mamma?"

  
*

Pressat läge

Vid åttarycket däckar jag mellan ungarna, i deras säng. Jag är helt färdig och somnar medan jag nattar dem. Efter nån timme vaknar jag av att jag är totalt manglad i nån slags gosig tvåfrontsattack: den ena har kravlat upp på mig och den andra klänger sig fast i sömnen. Jag lirkar mig ur deras grepp, trycker ner en kudde mellan dem och raglar över till min säng.

Efter en stund kommer först den ena och sen den andra lilla squeezaren efter. Press och mangling, en från varje håll. Jättemysigt, men helt omöjligt att sova. När de sover som djupast smyger jag därifrån och lägger mig i deras säng igen. Jag brer ur mig och njuter av att ingen pressar ihop mina lungor eller ligger på mina ben eller lägger en arm över mitt ansikte - en liten stund.

Sen kommer de små envetna trädkramarna efter mig och gosar in sig och tränger sig på. Vi är tillbaka där vi började. Jag inser att jag kan ge upp tanken på nån törnrosasömn den här natten. Och jag tänker att jag har det allra, allra käraste av besvär.

*

Nakenfis

Varför har jag inte kommit på det här tidigare? Man lockar med hjälp av mumsig mat och intelligent svammel ut en frimodig människa till förorten och låter henne sitta modell en stund.

Tack kära nakenfis för att du näckade för mig. En coolare modell har jag aldrig sett. Och tack för vinet. Och tack för en glad kväll och natt med mycket skratt och inga tårar.

Elin Damberg ©

Elin Damberg ©

*

Plättar gjorda på smet med kakao

Fördel: Gott.

Nackdel: Liknar nyttiga rågplättar. Men man kan ju blunda.

*

Vad är det för modernt skit?

Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker. Det är lite skönt att nångång slippa spetsa öronen efter ett litet ovilligt "nej" mitt i någons "ja".

Jag ska fixa iordning lite käk åt mig och pojkvännen (gubben) på nattkröken. Det är jag faktiskt riktigt fin på. Jag kan inte baka, men jag kan laga mat. (Mitt trick är följande: öppna kylskåpet och ta ut vad som helst, fräs det i svindyr god olivolja, en himmelens massa vitlök och sambal oelek. Servera till vilka kolhydrater som helst samt strö över något som är snyggt.)

Jag får en beställning på spagetti och "sånt där gott som du brukar göra". Det är bara det att jag är småbarnsmor och äter spagetti jämt. Plötsligt ser jag en chans till förnyelse.

Jag: Inte för att vara näbbig... men är du för gammal för quinoa?

Pojkvännen (skeptisk): Ki-noa, vad är det?

Jag: Det är nånslags frö eller sädesslag. Tänk bulgur, fast mycket godare.

Pojkvännen (flackar till med blicken): Äh - vi tar spagetti, va?


Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker.



Och påsen är ännu oöppnad, som ni ser.
Vem vill komma och käka quinoa med mig?


*

Typ

Lördagkväll. Vi har festmiddag, bara vi tre. Jag frågar kidsen vad de allra helst vill ha till middag: "Ni får önska er precis vad ni vill." De vill ha vatten, makaroner och köttbullar. Jag kompletterar med vin, stekt halloumi och broccoli med riven parmesan.

Jag: Skål världens sötaste Alfred, skål världens sötaste Alma, skål världens sötaste mamma.

Alfred: Jag tycker inte att du är så söt, mamma.

Jag: Va, tycker du inte?

Alma: Är det för att hon är så himla stor?

Jag (varnande tonfall): Å ja.

Alfred: Ja, det är därför. För du är ju inte liten som en bebis, mamma.

Alma: Nä, för mamma är ju... typ vuxen.

Jag: Jaja. Skål era rumptroll.

*

Käka näsa

Ungarna kämpar på med en snögubbe. De rullar snöbollar genom det tunna lagret med kramsnö. Det blir lika mycket gräs och blad som snö i den snögubben.

Ungarna: Mammaaaa. Kan vi får en morot?

Jag: Absolut. Här.

(en minut senare)

Jag: Vad käkar ni på? Och var är snögubbens näsa?

Ungarna: Men mamma. Vi var ju så hungriga.

*

Åttiofem

Farmor fyllde åttiofem år idag. Med ålderns rätt deklarerade hon att hon inte hade lust att stanna hemma och baka tårta åt släkten. Istället bjöd hon ut ett av sina barnbarn på galej. Hon frågade en gång extra om jag verkligen hade lust att spendera kvällen med en gammal kärring, och jag sa att det hade jag verkligen. Jag menade egentligen att jag älskade henne och att jag blev glad, rörd och stolt över att hon - av alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn - ville fira sin dag just med mig.

Det blev en skön kväll i stan med många skratt och några tårar, mumsigt käk och gott vin. Min farmor och äldsta väninna. Tack.

 
*

Ja tack

*

Bärare - kom tillbaka!

Och ta lådan med dig.

*

På begäran

Alma: Mamma, du måste ta en bild på den här lilla ostormen och visa på din blogg!

Jag: Ja, absolut. Allt annat vore så fel.

*

Konvalescentkaka

Alfred är hemma med feber. Han är bedrägligt pigg så länge alvedonet verkar, men dippar däremellan. Vi gör vårt bästa för att hålla oss på gott humör.

Alfred: Ska vi baka?

Jag (hatar att baka): ... okej då.

Alfred: Va? Du kan ju inte det?

Jag: Står du och är uppkäftig? Kom nu så bakar vi.

Som vanligt har vi varken ägg eller smör hemma, men vi rör ihop olivolja, socker, mjöl och kakao. Hej vad det går och bananer på toppen.

Alfred: Mamma, det här ser ut som en bajskorv med en massa små fina ljus ovanpå.

Jag (lätt uppgivet): Visst gör det. Vad gott det ska bli.

Jag skulle ljuga om jag sa att det blev gott, men vad gör man inte för en liten konvalescent? Men nu är Den Goda Modern trött på att spela Bolibompa-spelet, läsa saga, leka monster och baka äckliga banankakor som ser ut som bajskorvar med små fina ljus ovanpå. Nu ska Den Goda Modern ta en vulgo-latte och bara vara tråkig.

*

Gyllene måsen

Gud vad jag hatar McDonalds. Det är inte för att vara präktig eller så; jag bara råkar hata blöta pommes frites och lukten av gamla grillade kadaver. En irriterad vegetarian göre sig där helt enkelt icke besvär. Ursäkta att jag rimmar.

Men... man är ju inte mer än människa. Och timmen är sen och hungern påtaglig. Vi är ute och kör och passerar ju ändå stället. Vi kör fram till luckan och jag beställer vegoburgaren McBean.

En kvart senare sitter jag hemma och packar upp paketet och får i min hand... ett stycke kryddat kosslik. Jag orkar inte ens bli upprörd. Pojkvännen ryar om det en stund, men jag ids verkligen inte. Jag har varit med om ungefär samma grej tusen gånger förr. Hela situationen känns så självklar: vad annars, liksom. Alla vegetarianer vet vad jag talar om.

Lite onödigt dock att slösa den här icke-servicen på mig. Jag hatade ju McDonalds redan innan.

Inte vegoburgare, jag försäkrar.

*

Vad är det för fel på den här bilden?

En annan sak som hjälper när allt känns kallt och bråkigt, är att åka hem till en kompis som bara låter en vara, och som dessutom alltid bjuder på gott käk. Jag har köpt en flaska Gnarly Head (personlig favorit, prisvärt gott vin) till honom och den här flaskan till mig:

Vad är det för fel på den här bilden?

Men vänner, vad är det för fel på bilden? Jo. Vinet är alkoholfritt. Jag får låna en bil ikväll och känner redan nu hur mycket skönare det kommer att bli att köra hem en kvart i en varm bil än att knuffas med fulla ungdomar på nattbussen medan den kör en timslång sightseeingtur genom Stockholms alla söderförorter.

Nu får ni ursäkta mig; jag måste ducka. Det är så många vuxenpoäng som flyger runt i luften här.


*

Bästa fyllan

"Verkligen?" tänker jag i affären. Jag ska inte ens ha flingor, så jag fattar inte varför jag ids läsa denna reklam: Kellogg's. Bästa Fyllan.

Men sen ser jag att jag har läst fel, tråkigt nog. 

Fylleflingor.



*

Slå en drill?

Vi käkar fiskpinnar och konverserar belevat kring middagsbordet.

Alfred: Jag måste gå och kissa.

Jag: Mm, hälsa.

Alfred: Jag ska bara pinka, alltså.

Jag: Jag fattar.

Alfred (gör sin grej, kommer tillbaka): Nu har jag pinkat... fett mycket.

Jag: Hahaha. Men Alfred, vem är det som säger så?

Alfred: Jag?

Jag: Jo jo.

Alfred: En del människor säger att de ska (koncentrerar sig)... urinera. Men jag känner inte nån sån.

Jag: Fler fiskpinnar, någon?


*