Dejt

Jag var på dejt igår. Med min pojkvän. Det är såklart fånigt att kalla det för "dejt" när vi har varit tillsammans i snart ett år och jag i praktiken bor hos honom de veckor jag inte har barnen. Och det kan ju verka fånigt att lägga ner timmar på att välja ut klänning och måla naglar och fixa håret och spola ner böcker i toan - när jag ska träffa en man som delar min vardag och har sett mig synnerligen sunkig oglammig? Varför gör jag det? För att det är lustfyllt. För att vi inte hade setts på tre dagar. För att det är omöjligt att gå lugnt, när den man längtar efter säger "kom".

Det roligaste var dejtens oväntade slut. Vi åt gott (billig hämtmat) och drack gott (ett alldeles för dyrt vin) och dansade. Det vill säga: jag dansade. Inte han. Han satt med Spotify och klickade exalterat fram den ena gamla slagdängan efter den andra. Han är så att säga lite äldre än jag, och Spotify är en nyhet för honom. Men det var en fulländad dejt på alla sätt: mat, vin, musik... med mera. Och i finalen fick vi oväntat sällskap, när hans vuxne son plötsligt kliver in genom dörren.

"Tjena..."

Om jag blev generad är det ingenting mot vad han blev.

Men ändå. Mina egna små barn hade sen några timmar tillbaka påbörjat sin pappavecka, och saknaden efter barnen ligger alltid och värker strax under ytan. Då kändes det poetiskt på nåt sätt (försökte jag tänka) att ett annat barn dök upp. Även om det barnet var en ung man på två meter, som aldrig kommer att säga "mamma" till mig. När jag skriver detta ligger både han och hans far och sover några meter härifrån.

*