*harkel*
Jo hörrni. Det är ruskigt vad det blåser ute i natten. Så långt är allt fint; jag älskar när det blåser. Vad jag inte älskar är att det störande ofta knackar och klonkar till i väggarna av allsköns bråte som blåser emot dem. Jag sitter ta mig sjutton och blir självskrämd, precis som en ko.
Gud, vad jag hatar att vara den enda vuxna i detta hushåll! Var finns det en man att hålla hårt i handen när man som allra mest behöver en?? (Jo, han finns för tillfället i Småland. Idiotiskt.)
Nyss knackade det verkligen till. Knack-knack-knack. Det där kan inte vara blåsten! Vem kommer nu, och utan att ringa först? Knack-knack! Vad gör jag? Det är klart att det är en våldtäktsman eller mördare eller psyko, vem skulle det annars vara? Men jag kan ju inte låta bli att öppna, som en annan förskrämd mupp. Vad göra? Knack-knack-knack. Hjärtat dunkar och händerna darrar, men jag greppar mobilen och slår 112 utan att klicka på själva ring-knappen - men är ruggigt beredd att göra just det - och öppnar dörren med en kallsvettig hand. Vem är det? Svar: det är Alfreds pinnar som ligger och blåser fram och tillbaka på trappan.
Jag har inte nerver för det här.
 |
| Förskräckt troll, Elin Damberg ©. |
*
Saknar också.
SvaraRaderaDu verkar ha det mysigt värre! Och, jag håller med dig, det ÄR mysigt när det blåser ute. Särskilt om det finns träd i närheten, så det viner i trädtopparna. Fattas bara några ugglor också, som hoar i bakgrunden. Hoo Hoo...
SvaraRaderaFick lite morden i midsomer känsla nu alltså...
SvaraRaderaBor i hus på landet, här knakar det och knirkar det i husväggar och tak. Äpplen som blåser ner på verandan och det säger klonk i rören och ja....
Du vet....
Hoppas det har lugnat ner sig lite nu då, men vinden alltså.
Här är det kallt idag. Nu har vi 5 minus. Men ingen snö.... När den kommer blir det ljust, kallt och väldigt tyst ute. Skönt det.
Kramen på dig.
Älskling, du är inte ensam.
SvaraRaderaSjälv blev jag märkt för livet i barndomen, då vi bodde i ett äldre hus med plåttak. Varje gång det blåste ordentligt, så bågnade, vände och vred sig plåtsektionerna av vinden. De förde ett himla väsen. Mamma hade också berättat att det förra plåttaket, vid stormen -67, hade rullat av som locket på en sardinburk och att morfar blivit gråhårig över en natt.
Jodåsåatt. Där satt den.
Behöver jag säga att jag blir nervsvag när det "friskar i"?
*fniss* Jag ska snart ingjuta lite mod i mig och gå upp på vinden och kolla om plåttaket ligger kvar, det lät inte så igår kväll...
SvaraRaderaFighter: Men du har en till natten? I drömmen, om jag minns rätt? ;-)
SvaraRaderaConny: Absolut, du tolkade mig helt rätt. Det var bara skräckfilmsugglorna jag saknade. Tack, du är så omtänksam och förstående.
Synnöve: Kära nån. Man kan ju förvärra sin mörkrädsla för mindre... Och minus?? Hur långt norrut bor du egentligen?
Anna: Min morsmors syster blåste ner för en trappa och bröt nacken i den stormen. (Nu blev stämningen inte mer lättsam.) Men jag har ingenting emot alla luftmassor som byter plats med varandra. Jag är rädd för alla ljuden av diverse objekt som klonkar in i huset och som låter som psykotiska spökmördare. Joråsåatte.
Fru Venus: Ups. Och gjorde det det?
Jag skulle nog inte fixa att bo själv.
SvaraRaderaMörkrädd och vild fantasi är ingen bra kombination.;)
Jag är den mest mörkrädda som finns tror jag. Trots att jag har min man bredvid mig, värsta är om hunden morrar till på natten, då tror jag att det är någon i huset. Huvva.
SvaraRaderaMen jag är inte mörkrädd längre. Det slutade jag med när vi flyttade in i det här huset. Vi har någon som passar på oss. Hon leker med lampor och lite annat...
SvaraRaderaSå jag är aldrig ensam vilket jag är glad för.
Kallt är det idag med.
Runt 5 minus ute.
Fortfarande ingen snö.
Hur långt norrut?
I höjd med Arvika-Charlottenberg. Leta efter Kongsvinger på din norska karta.... Två mil norr om Kongsvinger. Där bor jag...
klems.
Aaaahhh... vad vore väl livet utan vår föreställningsförmåga (ska jag säga som brukar kunna skutta till p g a min egen skugga)??
SvaraRaderaChrissan: En mycket dum kombination...
SvaraRaderaRut-Knut-Tjut: Åh nej. Annars trodde jag i min enfald att en hund skulle hjälpa och beskydda och lindra mörkrädslan..?
Synnöve: Du är inte rädd längre... eftersom ni har... en gengångare som ser till er..? Det är nånting i din förklaring som jag inte förstår. Det är nånting i det du säger som gör mig stel av skräck.
RoSt: Men ibland önskar man att den inte vore så... okontrollerad?