Paus

Presenter från en lillebror

Ingenting värmer mitt hjärta så mycket som när ungarna är fina mot varandra. Var och varannan dag har Alfred med sig en present hem från förskolan till sin storasyster. En målad pinne. En teckning. Ett begagnat Hello Kitty-plåster som han hittade på gården. Häromdagen kom han hem med det här:

Jag: Snygg, Affe! Men vad är det?

Båda ungarna (överseende tonfall): Men mamma. Det är ju en skjutare.


*

Pappa

Kanske är den annalkande julen som gör mig vemodig. Eller om det är det obarmhärtiga vintermörkret. Kanske är det hela min tillvaros brist på förutsägbarhet som gör mig modfälld. Kanske är det en blandning. Jag känner mig inte ens deppig. Tårarna droppar och jag suckar.

Han: Är du ledsen?

Jag (snörvlar): Nej, inte egentligen. Jag är... melankolisk. Det är vad jag är. Och vet du vem jag sitter här och saknar mitt i alltihop?

Han: Pappa?

Jag (förbluffad): Ja.

Pappa är en grönklädd fågelmålare som bor i skogen. Han är den lugnaste person jag vet. Jag har aldrig hört honom höja rösten. Han har aldrig bråkat på mig, inte ens när jag var fjorton och jobbig. Det låter ju inte klokt, men det är sant. Det elakaste han har sagt till mig är "skitplätt". Han är inte särskilt... flärdfull. Han bryr sig inte om vad folk tycker. (Minne: Jag är tonåring och står med med honom i Konsum-kassan. Han hivar upp en sån där jättebal dasspapper på bandet, kastar en snabb blick på sin dotter, som redan tycker att allt är pinigt, och säger sen högt till kassörskan: "Nu ska här skitas". Och jag vill bara lägga mig ner och dö.) Han är snäll. Han är så lugn och trygg. Jag är melankolisk och längtar efter honom.

Ursäkta mig, jag ska gå och ringa ett samtal.     

*

Americas Next Top Model

Okej. Jag blir både förbannad och äcklad av den så kallade skönhetsindustrin, dess falskhet och ytlighet, dess hets, dess brutalitet, dess besatthet vid att få vackra smala flickor att tro att de är feta och fula. Jag blir matt. Jag blir avtänd. Ändå sitter jag och glor på Americas Next Top Model på webben. Avsnitt efter avsnitt ser jag. Jag är så fascinerad. Jag kan inte sluta titta. Bland alla supermagra flickor finns det en som inte är supermager, utan bara smal - det är hon som är programmets plus size model. Jag tror jag skrattar på mig. Och samtidigt sitter jag och käkar på den här pizzan.

En mager flicka och en fet pizza.

*

Fyllesoffa

Jag la just ut en Blocket-annons. Men självklart har ni, kära läsare, första tjing.

"Totalt omöjlig soffgrupp (2+3) säljes. Sofforna ser okej ut, men går inte att sitta i. Man sjunker ner tills man har hakan mellan knäna och sen kommer man inte upp med mindre än att man voltar ur soffan, med risk för att bryta halva skallen av sig. Ett frimodigt alternativ är givetvis att stanna kvar i den livet ut. Stommarna är helt galet tunga; det är ta mig fan ett skämt att två så små soffor kan väga flera ton. Att de finns i mitt hem beror på att jag köpte dem på fyllan. Jag skulle imponera på en okänd tjej och one thing led to another: jag blev på kanelen och fylleköpte två amerikanska helt omöjliga schabrak till åbäken. Det känns inte som om priset blir så högt. Finns i södra Stockholm. Intresserad?"

En av två hatobjekt.

Jag säger som Alma: Och jag skämtar inte.

*

Jag vägrar säga "särbo"

Det låter idiotiskt att kalla en man i den åldern för pojkvän. Jag kan inte säga fästman, för vi är inte förlovade. Och min sambo är han ännu inte, även om vi bor hos varandra i praktiken. "Hur går det med loverboy?" frågar en väninna. Det låter ju mysigt, men räcker inte. "Hur är det med gubben?" frågar en annan. Tveksamt. Ordet särbo vägrar jag använda. Käraste låter vackert, men så väldigt gammaldags. Partner låter väl neutralt. Han är min man, men inte min make. 

Jag har ett angenämt problem.  

*

Det perfekta julklappsstället

Jag har inte köpt några julklappar än. Det kanske kunde vara nåt att ta tag i?

Jag brukar köpa så många julklappar som möjligt från ett och samma ställe - och Bolaget är det perfekta julklappsstället: öl till brorsan, jordgubbsvin till farmor, madeira till pappa, finwhiskey till killkompisen osv. Det är bara det att det här året har vi bestämt att nu får det vara slut med vuxenklappar. Vi köper till ungarna bara. Det är rätt många ungar i omlopp nu, och jag sitter här och inser att jag måste hitta ett nytt ställe att handla ifrån. Eller?


*

Dagens sökord

Det här är är dagens Google-sökningar som har lett till min blogg. Plötsligt känns allt så seriöst.

*

Grannbarn

Jag bor i ett område med många barn. Det är trevligt. Det är framförallt toppen för mina barn, de veckor de bor här. Men måste de små liven vara så himla affärsmässiga, och måste de springa och ringa på här hela tiden? Om jag inte vore en så alltigenom älskvärd *harkel* person, skulle jag lätt kunna falla igenom och bli områdets bitchiga tant.


Riiiiiiiiiiiiiiiing.

Affärssnille 1: Hej, vill du köpa julklappspapper till överpris?

Jag: Absolut, bara för att det är du.

Pojkvännen (teaterviskar): Jättedyrt....

Jag: Det är min barndomsbästis dotter; jag köper vad som helst av den här flickan.


Riiiiiiiiiiiiiiiing.

Affärssnille 2: Hej, ska jag skotta din uppfart?

Jag: Vad betalar du?

Affärssnille 2: (flackande blick)

Jag: Jag menar vad tar du?

Affärssnille 2: Tjugofem kronor.

Jag (tänker på alla grannar som tittar snett på mina snödrivor): Topp! 

Riiiiiiiiiiiiiiiing (signalen kan väcka en död, så även mig - som sover).

Affärssnille 3: Hej jag undrar om du har några pantflaskor?

Jag (nära en hjärtinfarkt efter att ha rusat upp): Eh?

Affärssnille 3: Pantflaskor? Som vi kan få?

Affärssnille 3:s kompis: Säg "ursäkta att vi väckte dig".

Affärssnille 3: Ursäkta att vi väckte dig.

Jag (försöker få igång hjärnan): Amen det är ingen fara, gubben. Visst kan du få pantflaskor.

Sen droppar de av och jag undrar hur de kunde se att jag sov för trettio sekunder sen. En blick i speglen räcker: totalt likblek, skärrad blick, håret som ett skatbo, mosig uppsyn, sunkigt nattlinne, trettio år extra uppepå de redan befintliga trettiosju. De måste ha fått en nära döden-upplevelse, men så går det när man ringer på hos en småbarnsmamma med barnen utleasade klockan tio på förmiddagen.

Så sitter jag och kontemplerar när jag inser att det dessutom är Lucia idag. Jaha? Kommer det att komma en massa små affärssnillen idag med? Vad tar de för en pepparkaka och en falsksång nuförtiden? (Ursäkta sarkasmen; det är så jag hanterar att jag - due to pappavecka - missar mina egna barns luciatåg.)

Glögg, någon?

*

Att dö för kärleken och leva för den

Alma: Visst älskar du oss så här mycket: Om det kom en tjuv som ville döda oss, men han sa till dig "om jag får döda dig istället så får dina barn leva" - visst skulle du säga att han skulle döda dig då istället för oss? Ja? Men visst skulle du ändå inte låta honom döda dig - för du vill ju leva, så att du kan vara med oss?

Jag: ... Precis.

Vi snackar lite om kärlek och liv och död.

*

Att vänta

Han (stressad): Ah! Jag måste bara springa in och handla en sak till. Väntar du i bilen? Det går snabbt.

Han flyger iväg och jag sitter kvar med en känsla av att jag har suttit i bilen och väntat på honom ganska ofta den senaste tiden. Det gör mig inget. Jag behöver aldrig vänta länge; han är av den svischiga sorten. Och så ligger det nån slags vardagsnjutning i att vänta på någon som man längtar efter och som kommer snart. Och dessutom är jag begåvad nog att underhålla mig själv medan jag väntar.

Jag (munnen full): Jag råkade öppna den här. 

Han: Bra.
   

Lunch.

 *

Walk a mile in my shoes

De sjöng verkligen på sista versen. Jag vet inte hur många år jag har haft dem. Många! De har varit perfekta: sköna och med ett sånt stuk som jag tycker om. Men de senaste åren har de inte bara blivit fula, utan också trasiga. Man kan inte ha vinterkängor med hål överallt. De ville helt enkelt dö.

Jag har gjort ett antal besök på DinSko och en massa andra billiga skobutiker den här hösten, men har inte hittat några skor jag vill ha. Nej, så klart jag inte har, eftersom den stilen som jag letar efter inte finns på såna affärer. Ändå går jag dit igen och igen, eftersom prisklassen är den rätta. För att förtydliga: det finns självklart en massa snygga skor på DinSko, men inte just precis de där som jag ser framför mig, som jag tycker är så snygga och som jag vet passar mig med mina runda vader: kängor med riktigt tung attityd - men som också passar så bra till mjuka, kvinnliga plagg. Såna skor finns, det är bara det att de kostar fem gånger så mycket som jag är beredd att betala.

Han: Men nu får du skärpa dig. Du måste ju ha ordentliga skor. Kan jag inte få köpa skor åt dig som present? Nu genast?

Jag: Jo.

Om jag hade koll på mode (men det har jag inte) och om det här vore en modeblogg (men det är det inte), skulle jag göra reklam och säga varifrån de här sjukt snygga kängorna kommer. Men nu spelar det ingen roll. Jag tog emot en jättefin present utan omsvep och jag är glad utan omsvep.


*

Bådar gott

Jag: Jag har lånat en film till oss.

Pojkvännen: Jag med.

När jag ser vad han har lånat, ler jag mycket brett och tänker att det blir nog bra, det här.

"Se mig" av Agnès Jaoui x 2.  

*

Dadelskräck

Jag vet inte vad det är med de här små julskeptikerna. Alfred blir gråtfärdig av Skånepepparkakor, och Alma är rädd för dadlar:

"Mamma, jag vågar faktiskt inte äta de här. Och du berättar ju inte ens om det är frukter eller bär!"


Ring BRIS - igen.


*

Som en gratis men oglammig fylla

Det är en sak att ha lite feber när man ligger på rygg i soffan med en chokladbit i munnen. No problemo och ett tämligen naivt "det var ju inte så farligt, det här".

Det är en helt annan sak att ha samma feber när man en timme senare flänger runt på ärenden med två småungar. Herre gud vad ineffektivt och svettigt och omständligt och dimmigt det känns att bara handla hem lite mat och låna några böcker. Att ha feber har - som den gode Robban påpekade - vissa likheter med att vara på lyset: 

Affe försvann vid mjölken utan att jag reagerade. Jag höll på att välta omkull en ställning med fikon. Vid kassan kunde jag inte för mitt liv minnas koden till Visakortet. Utanför kassan hittade ungarna under alla mössor och vantar i botten av vagnen en gigantisk morot som jag inte hade betalat för ("hamnar vi i fängelse nu, mamma?"). På biblioteket höll jag på att krocka med mammas kille utan att känna igen honom. Sen satt bibliotekarien och sträckte ut handen mot mig en timme innan jag fattade att hon ville ha mitt lånekort. 

Jag fick i alla fall småtrollen att dra hem grejerna.

 

Dagens NOTE TO SELF:
Vid feber - ligg på rygg, ät choklad. Absolut inget annat.


*

Skånepepparkakor

Helt plötsligt börjar julen smyga sig in i mitt hus: choklad, glitter, julmust, ljus och en bedövande tung doft av hyacint. Det är otippat men synnerligen trevligt. Och så köper jag Skånepepparkakor - de där mjuka, mumsiga. Men det finns vissa som är lite...  skeptiska.

Alfred: Men mammaaaa. De här Skånepepparkakorna är så sura. (gråtfärdig) Kan jag inte få en sån där Stockholmspepparkaka?

Vem ringer BRIS?

*

"Indiska" written all over

Det låg ett litet paket från "tomten" i brevlådan. Det här är vad som trillade fram mellan ungarnas ivriga fingrar. Så vältajmat, så rörande och så himla jättegulligt. Tack snälla söta tomten, som den här gången heter Chrissan, som bergis råkar veta nåt om min vurm för Indiska.

*

Fördelar

Fördelar med att ha influensa:

- Folk blir så snälla.

- Man behöver sannerligen inte vara duktig.

- Elräkningen halveras eftersom man själv är hela familjens element.

- Man får en så sinnessjukt sensuell och raspig röst.

- Det uppstår perfekta lägen att prova ut olika divalater när man däckar i soffan. 

Vad har jag glömt? Man sover så bra? Nej, den var det inte.

*

Feber

I ett par dagar har jag låtsas som ingenting. Klart man huttrar och fryser i den här kylan! Klart man är allmänt eländig när saker inte blir som man har tänkt sig! Klart man har ont i halsen och i huvudet när man känner efter! 

Men det blir allt svårare att ignorera fakta. Jag har feber. Jag har ont. Jag är ett ynklo. Men ungarna ska ändå ha käk och tas om hand, och "jag orkar inte" fungerar inte när man har barn. Och Affe kör handpåläggning på mig och säger "åh vad du är varm och skön, mamma", så inget ont som inte - och så vidare.

Men herre gud, vad är det här? Lite feber och influensa light - det är inte synd om mig. Det är det faktiskt inte. Så länge jag inte får vinterkräksjukan tänker jag inte klaga. Eh. Det där skrev jag inte.

*

Ingen julångest idag

Änglar i min närhet gör hela december till julafton för mig och ungarna: bloggkompisar, grannar, vänner, familj. Jag kan inte säga hur rörd jag är.

Jag har tidigare skrivit om glitterpaket från Cajsas Faster och adventsljusstakar från barndomsbästisen. Igår fick jag av en kär, kär vän tre stora kassar proppfulla med coola kläder till Alfred. Det är inte första gången hon klär min pojke. Tack, du fantastiska kvinna.

Och häromdan la min svägerska ett stort paket i min famn med orden "du hade visst inte så mycket jul hemma?". Jag öppnar paketet och hittar en massa julgrejer, glöggmuggar, pepparkaksdeg, pepparkaksformar, julmust och brorsans hembakta - ännu varma - lussebullar. Ja, det är klart jag lipade en skvätt.

Och nu har kidsen och jag invigt formarna och degen:

Kavlar är så överreklamerade.

Stay focused, baby.

Skåden dessa perfekta figurer!

"Hur många sekunder är sju minuter, mamma?"

  
*

Soppatorsk

Okej, varningslampan började lysa redan i morse. Det gjorde den. Men jag trodde att man kunde köra ett antal mil efter att den hade börjat lysa. Jag trodde nämligen att varningen skulle uttolkas "hjärtat, nu kan du börja fundera på vilken dag du ska tanka" - inte "du kommer att få soppatorsk i en snödriva snart, pucko". 

Men det fick jag alltså.  

Jag är på väg för att hämta ungarna på förskola och fritids. Varningslampan har lyst i högst två mil. Nu har den slocknat, och det tar jag dåraktigt nog som ett tecken på att det kanske inte var så lite bensin kvar trots allt. Helt fel slutsats, mina damer och herrar. I en kraftig uppförsbacke slutar plötsligt treans växel att fungera. Sen tappar jag tvåan. Tack gode gud att jag är på gångavstånd från ungarna. Jag hinner precis i slow motion sladda in bilen på ettans växel i snösörjan längs vägkanten innan den säger god natt.

Det är inte första gången jag orsakar bensinstopp, men det är första gången jag sitter ensam i bilen när det händer. I en lånad bil också, nota bene!

Jag hör mig själv tänka: "Inte bryta ihop nu, first things first. Ungarna." Jag går och hämtar Alfred, för han är närmast. Sen går jag så metodiskt till väga som jag förmår. I min värld ser det ut så här:

- Tvinga mig själv att inte ringa pojkvännen, pappa, brorsan eller nån annan karl och pipa.
- Öppna bagageluckan och brista ut i en lovsång till min mor (tillika bilägaren) när jag hittar en fylld reservdunk.
- Leta i panik efter en tratt eller dylikt.
- Förklara för Alfred vad "soppatorsk" betyder.
- Frysa händerna av mig.
- Fråga Alfred om han inte kan tänkas hålla sig.
- Ringa mamma och fråga om det finns en tratt nånstans.
- Gå iväg och kissa med Alfred.
- Göra ett överslag om huruvida vi ska gå till fots och hämta Alma eller fortsätta bråka med dunken.
- Fortsätta bråka med dunken.
- Svära.
- Hitta en slang, skruva på den på dunken, bryta en nagel.
- Inte hinna vara trevlig mot tre (3) bekanta som ringer.
- Hoppa undan för alla bilar som hela tiden sladdar förbi.
- Hälla i bensinen.
- Få en del på kläderna.
- Andas in bensinångor och tänka på cancer.
- Inte hitta tanklock, som borde ligga på biltaket (väl?).
- Leta länge efter tanklock, svära ganska lång ramsa.
- Ringa mamma och fråga om det verkligen fanns ett tanklock, kanske jag letar i onödan?
- Tjafsa med förbipasserande människor med mycket åsikter.
- Leta tanklock bland snödrivorna i mörkret.
- Ge upp.
- Starta bilen, heureka, åka och hämta nästa unge.
- Inte lyssna på en översocial pappa på fritids. 
- Åka till macken och tanka.
- Fylla reservdunken med bensin.
- Missbedöma trycket och spruta ner kläder, ansikte och hela macken med bensin.
- Köpa nytt tanklock.
- Göra annat kul på kvällen.
- Åka hem, parkera, hitta gamla tanklocket i bilen.

*

NOTE TO SELF
Aldrig mer igga varningslampan, för den lyser inte för att det ska se mysigt ut!!!!   


*

Varsågod, mitt barn

Alfred (håller i en CD): Vad är det här?

Jag (i ett andetag): Det där, det är ju Sundström, du vet han som sjunger "Sabina" - gud vad han är bra - men det där är alltså en annan skiva; "Sabina" finns inte med på den.

Alfred: Mamma, jag förstod inte. Du förklarade för fort. Säg igen.

Jag (andas mellan meningarna): Du vet den där sången "Sabina" som vi brukar sjunga? Det är Stefan Sundström som sjunger den. Och på den där skivan sjunger samma farbror - fast andra låtar.

Alfred: Jaha! Tack mamma för att du förklarar så bra.

Jag tittar förundrat på honom och undrar hur många år det kommer att dröja innan han säger exakt samma sak, men med ett mycket ironiskt tonfall.


*

Vänskap är kärlek utan feber

Jag har känt henne sen jag var fyra år och hon tre. De var våra nyinflyttade grannar, och hon stod vid brevlådan och spanade. Hon blev min bästis redan vid vårt första "hejvadheterdu". Och sen: hoppa hage, leka skola, leka häst, leka med barbie, sjunga i hopprep, starta hemliga klubbar. Det var i hennes garderob jag gömde mig när jag rymde hemifrån och gjorde mamma och pappa sjuka av oro. Det var med hjälp av henne jag stal en kanin från Torekällberget. Det var hon och jag som kom på den geniala idén att banta genom att bara äta is. Det var ihop med henne jag tjänade mina första egna pengar. Vi var helt enkelt bästisar i vått och torrt.

Det går några år. Man tar studenten, reser utomlands, pluggar vidare, flyttar några gånger, jobbar, gifter sig, skaffar några barn, renoverar hus, skiljer sig.

Plötsligt bor vi grannar igen. Jag är så våldsamt glad över att ha henne kvar i mitt liv. Känslan är densamma som för tio eller tjugo eller trettio år sen. Det är vardag, det är kärlek, det är den fullständiga vissheten om att man får vara precis som man är.

Hon (sms): Kan jag komma över en snabbis?

Jag (sms): Jag käkar chips till middag. Kom ba.

Sen står hon i dörren, bedårande vacker och i världens fulaste kläder.

Hon: Jag målar egentligen.

Sen sitter hon en stund hos mig, och vi river av lite väsentligheter. Hon ser att jag inte har några julsaker uppe och hon vet varför. Så klart hon gör. Hon vet allt annat också.

Tre minuter efter att hon har gått hem, ringer det på dörren igen. Tre minuter - det är tiden det tar för henne att gå hem till sig, plocka med sig två adventsljusstakar och komma tillbaka till mig med dem. Hon räcker över dem till mig. Min bästis. Vacker som en julnatt i mycket fula kläder.


*

Pressat läge

Vid åttarycket däckar jag mellan ungarna, i deras säng. Jag är helt färdig och somnar medan jag nattar dem. Efter nån timme vaknar jag av att jag är totalt manglad i nån slags gosig tvåfrontsattack: den ena har kravlat upp på mig och den andra klänger sig fast i sömnen. Jag lirkar mig ur deras grepp, trycker ner en kudde mellan dem och raglar över till min säng.

Efter en stund kommer först den ena och sen den andra lilla squeezaren efter. Press och mangling, en från varje håll. Jättemysigt, men helt omöjligt att sova. När de sover som djupast smyger jag därifrån och lägger mig i deras säng igen. Jag brer ur mig och njuter av att ingen pressar ihop mina lungor eller ligger på mina ben eller lägger en arm över mitt ansikte - en liten stund.

Sen kommer de små envetna trädkramarna efter mig och gosar in sig och tränger sig på. Vi är tillbaka där vi började. Jag inser att jag kan ge upp tanken på nån törnrosasömn den här natten. Och jag tänker att jag har det allra, allra käraste av besvär.

*

Kärleksförklaringar och dess orsaker

Alma: Tycker du om mig lika mycket som jag tycker om dig?

Jag: Ja. Men hur ska vi kunna jämföra det? Tycker du om mig lika mycket som jag tycker om dig?

Alma: Det beror på. Hur mycket tycker du om mig?

Jag: Jag tycker om dig mer än vad man kan säga.

Alma: Säger du så bara för att vara snäll?

Jag: Hahaha. Nej, verkligen inte.

Alma: Men säger du så för att inte polisen ska ta dig?

Jag: Hahaha. Eh... nej.

 *

Paket

Det kom ett paket. Det var den urgulliga Cajsas Faster som ville överraska ungarna samt ge mig lite mysigare vibbar kring julen. Och jag kan lova att mina ögon blev blanka och att ungarnas dito tindrade glatt och lite mer osentimentalt. Ett paket fyllt av glittriga saker, godis, leksaker och omtanke. Tusen tack, kära du!

Alma: Och vilket tur att det var så här krulliga snören också.

Alfred (om kortet med romantiska rosenblad i kupade händer): Så här ser man ut inne i magen. 

*

Nakenfis

Varför har jag inte kommit på det här tidigare? Man lockar med hjälp av mumsig mat och intelligent svammel ut en frimodig människa till förorten och låter henne sitta modell en stund.

Tack kära nakenfis för att du näckade för mig. En coolare modell har jag aldrig sett. Och tack för vinet. Och tack för en glad kväll och natt med mycket skratt och inga tårar.

Elin Damberg ©

Elin Damberg ©

*

Dejt med en modell

Ikväll har jag en dejt med en bloggpuma som jag inte har träffat tidigare. Jag ser fram emot detta med barnslig förtjusning. 

Varje gång jag har träffat bloggvänner i verkligheten, har jag blivit överraskad och fått alla mina förutfattade meningar omkullvälta. Den Trevliga visade sig vara skärpt, kul och apcool. Den Präktiga visade sig vara frigjord, skön och existentiellt generös. Den Svåra visade sig vara varm, mysig och superrolig. Jag har träffat en handfull bloggerskor till, och precis varenda gång har jag stått där med öppen mun och häpet skratt. Varenda gång har jag fått revidera min bild fullständigt. 

Frågan är på vilket sätt min bild av kvällens Blonda Yrhätta till bloggdejt kommer att förändras. Hon kanske visar sig vara en moralistisk dysterkvist, men nånting säger mig att det inte blir så. Men hon blir förlåten oavsett, för hon ska modella för mig.

Kroki 90:1, blyertsskiss,Elin Damberg ©

 

*

Tonåringar

Jag har inga tonårsbarn. Mina är ju småpluttar fortfarande. 

Jag läser på andras bloggar om tonåringarna, de störiga och ljuvliga. Det finns många träffsäkra skribenter som återger helt underbara samtal som de har med sina tonåringar: Singelmamman ("ministern blev riktigt ägd"), Lussan ("mamma tittar bara på fotboll för att se vilka som tar av sig tröjorna efter matchen"), Sus ("asså, det luktar fan skit") och många, många till. 

Hahaha. Jag skrattar så att jag gråter, och ser fram emot den tiden då mina kottar blir tonåringar. Jag njuter av nuet, men ser ändå fram emot det. 

Jag försöker föreställa mig hur ungarna ska se ut också - som nioåringar, trettonåringar, sjuttonåringar. Helt omöjligt. Man borde kunna gissa hur de ska utvecklas och förändras; samma grunddrag kommer ju att finnas kvar. Men det går ändå inte. Min fantasi sviker mig. Kvar finns bara en lycklig förväntan.

Alfred noll-ett-två-tre-fyra år gammal.

*

December

Det är nåt fel på Bloggers tidsinställning. Den anger att det har blivit DECEMBER, men det kan naturligtvis inte stämma.

Nog för att jag gärna slipper november - jag kan inte nog betona hur gärna jag drar ett streck över hela det här årets november - men rätt ska ju vara rätt.





*

Julångest

Det börjar dra ihop sig.

Den här gången ska jag försöka hålla förväntningarna så låga att de kryper längs marken. Jag ska andas djupt och bara foka på det som är viktigt. Ungarna. Att de får en mysig jul är det enda riktigt viktiga. Och jag fattar att de inte får det mysigt om jag mår skit. Jag ska foka på dem, på att umgås med andra nära och kära. Lite värme. Musik. Kanske en lussebulle.

Jag är inte ensam om att känna julångest. 

En kär, kär vän satt i min soffa igår kväll och bet ihop om sina tårar: "Jag vill bara hoppa över julen. Jag ska försöka få ett jobbpass på julafton."

En annan vän sa nyligen: "Helst vill jag bara supa mig redlös kvällen före julafton, och sen sova bort hela julen."

Jag tjuvlyssnade på en dam i affären, som uppgivet sa till sin väninna: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."


Med detta sagt -

Jag unnar verkligen alla som ser fram emot julen en riktigt fin och mysig jul. Ni ska inte bry er om mitt deprimerande prat om julångest.

Men till alla er som ungefär vid den här tiden börjar bita ihop och längta till januari. Hej. Vi är ganska många som känner så här. Kramar till er.  
 


*

Have faith

Jaha, hörrni. Nu är det bara sex månader kvar.

Sommar.

*

En lycklig fattiglapp

Jag är helt fascinerad över hur billigt det går att leva. 

Här är det inga pengar in, men det är sannerligen knappt några ut heller. Jag köper helt enkelt inte en pryl som jag inte behöver. Jag har skurit bort varenda månadsavgift jag kan avvara. Och så hänger vi en del på second hand-affärerna här omkring. 

Och för att förekomma både de med pekpinnar och de som lägger huvudet på sned: jag ligger inte samhället till last med en enda krona. Och det är inte ett dugg synd om mig; det här är mitt medvetna val. 

Medan jag bygger upp firman, lever jag på sparade tillgångar och trollar med knäna. Det kommer inte att vara mysigt att leva så här snålt i längden, men under en period är det så här det kommer att vara.

Och kolla in det senaste fyndet: en Spidermandräkt från Myrorna med såna där insydda muskler - för bara några tior. Helt trasig såklart, annars hade den ju kostat mer. Men jag har en jättesnäll mamma som är Queen of Sewing, som trollade så att den blev som ny. Tack! 

Senaste fynden från Myrorna.

*

Venus från Förorten

Det här är Venus från Willendorf.

Och det här, mina vänner, är Venus från Förorten. Hon är också en liten stengudinna, om än inte lika mysig. Men hon har istället en hel del välbehövlig attityd. 

Venus från Förorten, Elin Damberg ©.

Och så finns det en skön bloggerska som heter Fru Venus. Henne kan ni gott kolla in.


*

Konsten att sova ut

Jag har varit vaken de senaste nätterna. Den här morgonen/dagen skulle jag verkligen sova ut. 

När jag vaknar - utan väckarklocka, en lördag, utan tider att passa och utan ungar hemma -  raglar jag ut i köket, kollar klockan och inser att jag har sovit elva timmar. Elva timmar, det är ju perverst. Så länge har jag aldrig sovit. Jag sover sällan mer än fem timmar. Lätt chockad tänker jag att jag nu alltså borde vara norra Europas mest utsövda människa. Varför känns det inte så? Varför känns det mer som om jag har blivit överkörd av en lastbil? Jag har kanske sovit för länge. Man kanske når en gräns vad gäller utsövdhet; sen går det bakåt igen. Idiottankar.

Jag fumlar fram en latte, skriver ett blogginlägg, funderar på att köra upp pojkvännen. Han har också sovit i elva timmar. Så här kan vi ju inte ha det. Jag kastar en blick på klockan igen. Vänta nu. Tiden har... backat? Vad är klockan egentligen (och vad heter jag)? Det går långsamt upp för mig att jag i mitt dimmiga tillstånd måste ha förväxlat den långa och korta visaren. Jag börjar förtvivlat räkna på fingrarna, och inser att jag inte alls har sovit elva timmar, utan fyra.

Min sömn är verkligen på ett sluttande plan. 

*

Tinnitus

Jag ligger vaken på natten och lyssnar på susandet. Det liknar mest ljudet av en kraftigt vinande vind - som oftast tjuter, men ibland bara susar lite försynt. Det är inga skärande ljud, inga elaka pip. Det gör inte ont. Det är visserligen tråkigt att jag aldrig mer kommer att få uppleva absolut tystnad, men det är ingen katastrof. Det värsta är nog att det var så himla onödigt.

Dåvarande maken tjatade jämt om att jag skulle vara rädd om mina öron. Han hade i sin ungdom pajat sina, genom att springa på konserter och oskyddat låta alla diskanttoner och basgångar välla in. Därför ville han stoppa in hörselpluppar och papperstussar i mina (och alla andras) öron så fort vi var på bio eller konsert.

En kväll var vi på libanesisk restaurang. Jag älskar libanesiskt mat. Det var livemusik också. Maten var ljuvlig, människorna glada, musiken... hög. Den var väldigt hög.

Jag noterade på natten att det susade i öronen. På morgonen var ljudet fortfarande kvar. Nu har det gått många år, men ljudet upphör aldrig. Alltid denna vinande, tjutande vind. 

Ett enda tillfälle. Tinnitus big time.

Lyssna.

*

Att göra-lista

Dammsuga upp ett guldsmycke - check.

Hälla ut en latte på golvet - check.

Packa väskan - check.

Bli osams med en vän - check.

Fixa boende (kvarstår)

Få igång firman (kvarstår)

Styra upp livet (kvarstår)


*

Vilken fräckhet!

Vid nattningen:

Alma (retsamt tonfall): Jag har gjort nåt i smyg, nana-nanana..!

Jag: Okej.

Alma: Du vet inte vad det är.

Jag: Nej.

Alma: Du märkte inte när jag gjorde det.

Jag: Nej, men det spelar inte så stor roll. Nu måste du försöka komma till ro och somna.

Alma: Ska jag berätta?

Jag: Ja, kläm fram med det då. Men sen måste du so...

Alma: Jag luktade på din kind i smyg när du kramade mig god natt.

*

Kärleksliknelse

Alma: Mamma, älskar du mig lika mycket som en krokodil bits?


*

Nyduschad doft

Jag kliver rätt ur duschen in i armarna på lilla dottern.

Alma: Åh mamma, vad gott du luktar.

Jag: Ja? Tack... 

Alma: Du luktar som rostad lök! 


*

Bådar gott inför natten

Alma: Vet du hur trött jag är?

Jag: Nej..?

Alma: Så trött att jag nästan är pigg!

Jag: På det viset...

Alma: Bra, va?


*

Plättar gjorda på smet med kakao

Fördel: Gott.

Nackdel: Liknar nyttiga rågplättar. Men man kan ju blunda.

*

Vad är det för modernt skit?

Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker. Det är lite skönt att nångång slippa spetsa öronen efter ett litet ovilligt "nej" mitt i någons "ja".

Jag ska fixa iordning lite käk åt mig och pojkvännen (gubben) på nattkröken. Det är jag faktiskt riktigt fin på. Jag kan inte baka, men jag kan laga mat. (Mitt trick är följande: öppna kylskåpet och ta ut vad som helst, fräs det i svindyr god olivolja, en himmelens massa vitlök och sambal oelek. Servera till vilka kolhydrater som helst samt strö över något som är snyggt.)

Jag får en beställning på spagetti och "sånt där gott som du brukar göra". Det är bara det att jag är småbarnsmor och äter spagetti jämt. Plötsligt ser jag en chans till förnyelse.

Jag: Inte för att vara näbbig... men är du för gammal för quinoa?

Pojkvännen (skeptisk): Ki-noa, vad är det?

Jag: Det är nånslags frö eller sädesslag. Tänk bulgur, fast mycket godare.

Pojkvännen (flackar till med blicken): Äh - vi tar spagetti, va?


Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker.



Och påsen är ännu oöppnad, som ni ser.
Vem vill komma och käka quinoa med mig?


*

Givetvis

Alfred: Det har börjat en ny pojke på mitt dagis.

Jag: Vad kul! Hur är han då?

Alfred (tankfull): Han är väldigt... knasig. Han säger "pipen, piiiipen".

Jag: Jaha. Är han knasig på ett roligt sätt eller på ett jobbigt sätt?

Alfred: Han är så klart knasig på ett knasigt sätt!




Affe visar det rätta sättet att säga "pipen, piiipen."

*

Indiska

Vi kollar julpynt på Indiska av gud vet vilket anledning. Förresten vet jag också: 

Vid bodelningen för ett drygt ett år sen, strandade jag just vid julprylarna. Jag bara inte pallade att dela upp det också: en röd kula åt mig och julgransfoten åt dig, fina julduken åt mig och adventsstakarna åt dig... Nej, jag pallade inte. Orken var slut och nerverna också. Ta det, tänkte jag. Ta rubbet.

Men nu är det jul om en månad och jag äger inte en julpinal, inte en enda. Jag tänker inte beklaga mig ett enda vitten över detta, hör ni det. Vi ska köpa hela rasket på Myrorna. Det är billigt. Det är bra. Det är ta mig sjutton den perfekta ambitionsnivån för julen, vad mig anbelangar. Och det vi inte hittar där, stjäl tillverkar vi. Resten skiter vi i.

Och det var just det vi skulle göra igår: köpa julgrejer på Myrorna i Skäris. Men det var söndagsstängt där (vilket jag egentligen visste, men hade glömt).

Jag: Alltså... Vi skulle kunna gå på Indiska, nu när vi ändå är här. Vi kan inte köpa nånting där, för det är så dyrt. Men de har jättevackra grejer där. (vaknar till) Det är ju iochförsig helt meningslöst att gå dit, om vi ändå inte ska kö...

Alma (vänligt): Men mamma, vi kan ju bara titta.

Okej, vi går till Indiska. Guldelefanterna glittrar exotiskt, julgranskulorna strålar i lila och silver, julstjärnorna blänker som Orientens skatter. Jag får stålsätta mig mer mot min egen längtan efter vackra ting än ungarnas hänförda prat.

Alma (suckar): Mamma... Här skulle jag vilja bo..!

Ett vackert... hem.

*

"Din mammas..."

Vi drar till lekparken. Jag kryper in i kojan under rutschkanorna och betraktar intresserat de lokala konstnärernas tankeväckande alster. Jag försöker verkligen bli provocerad och upprörd, men det vill inte riktigt lyckas. Jag ser de små snoriga och finniga vandalerna så tydligt framför mig; jag ser hur de kämpar och markerar och jävlas och håller på. "Se mig, se mig!" Jag känner mer ömhet än indignation. 

*

Färgbokstäver

Alma: Ser du vad det här är?

Jag: Bokstäver..?

Alma (otålig): Ja, så klart. Men vilka bokstäver..?

Jag: Eh, dina favoritbokstäver?

Alma: Men mamma. Det är ju färgbokstäverna!

Jag: Färgbokstäver? Vad är det? Börjar färgerna på de här bokstäverna..?

Alma: Men mamma, fattar du inte. Det är ju alla bokstäver man kan färglägga!

Färgbokstäver.

Jag tror att jag har legat av mig.


*

Typ

Lördagkväll. Vi har festmiddag, bara vi tre. Jag frågar kidsen vad de allra helst vill ha till middag: "Ni får önska er precis vad ni vill." De vill ha vatten, makaroner och köttbullar. Jag kompletterar med vin, stekt halloumi och broccoli med riven parmesan.

Jag: Skål världens sötaste Alfred, skål världens sötaste Alma, skål världens sötaste mamma.

Alfred: Jag tycker inte att du är så söt, mamma.

Jag: Va, tycker du inte?

Alma: Är det för att hon är så himla stor?

Jag (varnande tonfall): Å ja.

Alfred: Ja, det är därför. För du är ju inte liten som en bebis, mamma.

Alma: Nä, för mamma är ju... typ vuxen.

Jag: Jaja. Skål era rumptroll.

*

Käka näsa

Ungarna kämpar på med en snögubbe. De rullar snöbollar genom det tunna lagret med kramsnö. Det blir lika mycket gräs och blad som snö i den snögubben.

Ungarna: Mammaaaa. Kan vi får en morot?

Jag: Absolut. Här.

(en minut senare)

Jag: Vad käkar ni på? Och var är snögubbens näsa?

Ungarna: Men mamma. Vi var ju så hungriga.

*