Från barn och dårar

Paus

2010-12-19T16:45:00.005+01:00

Presenter från en lillebror

2010-12-17T14:49:00.001+01:00

Ingenting värmer mitt hjärta så mycket som när ungarna är fina mot varandra. Var och varannan dag har Alfred med sig en present hem från förskolan till sin storasyster. En målad pinne. En teckning. Ett begagnat Hello Kitty-plåster som han hittade på gården. Häromdagen kom han hem med det här:

Jag: Snygg, Affe! Men vad är det?

Båda ungarna (överseende tonfall): Men mamma. Det är ju en skjutare.

*

Pappa

2010-12-16T16:34:00.003+01:00

Kanske är den annalkande julen som gör mig vemodig. Eller om det är det obarmhärtiga vintermörkret. Kanske är det hela min tillvaros brist på förutsägbarhet som gör mig modfälld. Kanske är det en blandning. Jag känner mig inte ens deppig. Tårarna droppar och jag suckar.

Han: Är du ledsen?

Jag (snörvlar): Nej, inte egentligen. Jag är... melankolisk. Det är vad jag är. Och vet du vem jag sitter här och saknar mitt i alltihop?

Han: Pappa?

Jag (förbluffad): Ja.

Pappa är en grönklädd fågelmålare som bor i skogen. Han är den lugnaste person jag vet. Jag har aldrig hört honom höja rösten. Han har aldrig bråkat på mig, inte ens när jag var fjorton och jobbig. Det låter ju inte klokt, men det är sant. Det elakaste han har sagt till mig är "skitplätt". Han är inte särskilt... flärdfull. Han bryr sig inte om vad folk tycker. (Minne: Jag är tonåring och står med med honom i Konsum-kassan. Han hivar upp en sån där jättebal dasspapper på bandet, kastar en snabb blick på sin dotter, som redan tycker att allt är pinigt, och säger sen högt till kassörskan: "Nu ska här skitas". Och jag vill bara lägga mig ner och dö.) Han är snäll. Han är så lugn och trygg. Jag är melankolisk och längtar efter honom.

Ursäkta mig, jag ska gå och ringa ett samtal.

*

Americas Next Top Model

2010-12-16T03:59:00.003+01:00

Okej. Jag blir både förbannad och äcklad av den så kallade skönhetsindustrin, dess falskhet och ytlighet, dess hets, dess brutalitet, dess besatthet vid att få vackra smala flickor att tro att de är feta och fula. Jag blir matt. Jag blir avtänd. Ändå sitter jag och glor på Americas Next Top Model på webben. Avsnitt efter avsnitt ser jag. Jag är så fascinerad. Jag kan inte sluta titta. Bland alla supermagra flickor finns det en som inte är supermager, utan bara smal - det är hon som är programmets plus size model. Jag tror jag skrattar på mig. Och samtidigt sitter jag och käkar på den här pizzan.

En mager flicka och en fet pizza.

Fyllesoffa

2010-12-15T22:13:00.010+01:00

Jag la just ut en Blocket-annons. Men självklart har ni, kära läsare, första tjing.

"Totalt omöjlig soffgrupp (2+3) säljes. Sofforna ser okej ut, men går inte att sitta i. Man sjunker ner tills man har hakan mellan knäna och sen kommer man inte upp med mindre än att man voltar ur soffan, med risk för att bryta halva skallen av sig. Ett frimodigt alternativ är givetvis att stanna kvar i den livet ut. Stommarna är helt galet tunga; det är ta mig fan ett skämt att två så små soffor kan väga flera ton. Att de finns i mitt hem beror på att jag köpte dem på fyllan. Jag skulle imponera på en okänd tjej och one thing led to another: jag blev på kanelen och fylleköpte två amerikanska helt omöjliga schabrak till åbäken. Det känns inte som om priset blir så högt. Finns i södra Stockholm. Intresserad?"

En av två hatobjekt.

Jag säger som Alma: Och jag skämtar inte.

Jag vägrar säga "särbo"

2010-12-14T21:12:00.012+01:00

Det låter idiotiskt att kalla en man i den åldern för pojkvän. Jag kan inte säga fästman, för vi är inte förlovade. Och min sambo är han ännu inte, även om vi bor hos varandra i praktiken. "Hur går det med loverboy?" frågar en väninna. Det låter ju mysigt, men räcker inte. "Hur är det med gubben?" frågar en annan. Tveksamt. Ordet särbo vägrar jag använda. Käraste låter vackert, men så väldigt gammaldags. Partner låter väl neutralt. Han är min man, men inte min make.

Jag har ett angenämt problem.

Det perfekta julklappsstället

2010-12-14T13:33:00.000+01:00

Jag har inte köpt några julklappar än. Det kanske kunde vara nåt att ta tag i?

Jag brukar köpa så många julklappar som möjligt från ett och samma ställe - och Bolaget är det perfekta julklappsstället: öl till brorsan, jordgubbsvin till farmor, madeira till pappa, finwhiskey till killkompisen osv. Det är bara det att det här året har vi bestämt att nu får det vara slut med vuxenklappar. Vi köper till ungarna bara. Det är rätt många ungar i omlopp nu, och jag sitter här och inser att jag måste hitta ett nytt ställe att handla ifrån. Eller?

*

Dagens sökord

2010-12-14T04:54:00.001+01:00

Det här är är dagens Google-sökningar som har lett till min blogg. Plötsligt känns allt så seriöst.

Grannbarn

2010-12-13T15:28:00.005+01:00

Jag bor i ett område med många barn. Det är trevligt. Det är framförallt toppen för mina barn, de veckor de bor här. Men måste de små liven vara så himla affärsmässiga, och måste de springa och ringa på här hela tiden? Om jag inte vore en så alltigenom älskvärd *harkel* person, skulle jag lätt kunna falla igenom och bli områdets bitchiga tant.

Riiiiiiiiiiiiiiiing.

Affärssnille 1: Hej, vill du köpa julklappspapper till överpris?

Jag: Absolut, bara för att det är du.

Pojkvännen (teaterviskar): Jättedyrt....

Jag: Det är min barndomsbästis dotter; jag köper vad som helst av den här flickan.

Riiiiiiiiiiiiiiiing.

Affärssnille 2: Hej, ska jag skotta din uppfart?

Jag: Vad betalar du?

Affärssnille 2: (flackande blick)

Jag: Jag menar vad tar du?

Affärssnille 2: Tjugofem kronor.

Jag (tänker på alla grannar som tittar snett på mina snödrivor): Topp!

Riiiiiiiiiiiiiiiing (signalen kan väcka en död, så även mig - som sover).

Affärssnille 3: Hej jag undrar om du har några pantflaskor?

Jag (nära en hjärtinfarkt efter att ha rusat upp): Eh?

Affärssnille 3: Pantflaskor? Som vi kan få?

Affärssnille 3:s kompis: Säg "ursäkta att vi väckte dig".

Affärssnille 3: Ursäkta att vi väckte dig.

Jag (försöker få igång hjärnan): Amen det är ingen fara, gubben. Visst kan du få pantflaskor.

Sen droppar de av och jag undrar hur de kunde se att jag sov för trettio sekunder sen. En blick i speglen räcker: totalt likblek, skärrad blick, håret som ett skatbo, mosig uppsyn, sunkigt nattlinne, trettio år extra uppepå de redan befintliga trettiosju. De måste ha fått en nära döden-upplevelse, men så går det när man ringer på hos en småbarnsmamma med barnen utleasade klockan tio på förmiddagen.

Så sitter jag och kontemplerar när jag inser att det dessutom är Lucia idag. Jaha? Kommer det att komma en massa små affärssnillen idag med? Vad tar de för en pepparkaka och en falsksång nuförtiden? (Ursäkta sarkasmen; det är så jag hanterar att jag - due to pappavecka - missar mina egna barns luciatåg.)

Glögg, någon?

Att dö för kärleken och leva för den

2010-12-13T03:56:00.004+01:00

Alma: Visst älskar du oss så här mycket: Om det kom en tjuv som ville döda oss, men han sa till dig "om jag får döda dig istället så får dina barn leva" - visst skulle du säga att han skulle döda dig då istället för oss? Ja? Men visst skulle du ändå inte låta honom döda dig - för du vill ju leva, så att du kan vara med oss?

Jag: ... Precis.

Vi snackar lite om kärlek och liv och död.

Att vänta

2010-12-12T14:55:00.001+01:00

Han (stressad): Ah! Jag måste bara springa in och handla en sak till. Väntar du i bilen? Det går snabbt.

Han flyger iväg och jag sitter kvar med en känsla av att jag har suttit i bilen och väntat på honom ganska ofta den senaste tiden. Det gör mig inget. Jag behöver aldrig vänta länge; han är av den svischiga sorten. Och så ligger det nån slags vardagsnjutning i att vänta på någon som man längtar efter och som kommer snart. Och dessutom är jag begåvad nog att underhålla mig själv medan jag väntar.

Jag (munnen full): Jag råkade öppna den här.

Han: Bra.

Lunch.

Walk a mile in my shoes

2010-12-11T23:14:00.005+01:00

De sjöng verkligen på sista versen. Jag vet inte hur många år jag har haft dem. Många! De har varit perfekta: sköna och med ett sånt stuk som jag tycker om. Men de senaste åren har de inte bara blivit fula, utan också trasiga. Man kan inte ha vinterkängor med hål överallt. De ville helt enkelt dö.

Jag har gjort ett antal besök på DinSko och en massa andra billiga skobutiker den här hösten, men har inte hittat några skor jag vill ha. Nej, så klart jag inte har, eftersom den stilen som jag letar efter inte finns på såna affärer. Ändå går jag dit igen och igen, eftersom prisklassen är den rätta. För att förtydliga: det finns självklart en massa snygga skor på DinSko, men inte just precis de där som jag ser framför mig, som jag tycker är så snygga och som jag vet passar mig med mina runda vader: kängor med riktigt tung attityd - men som också passar så bra till mjuka, kvinnliga plagg. Såna skor finns, det är bara det att de kostar fem gånger så mycket som jag är beredd att betala.

Han: Men nu får du skärpa dig. Du måste ju ha ordentliga skor. Kan jag inte få köpa skor åt dig som present? Nu genast?

Jag: Jo.

Om jag hade koll på mode (men det har jag inte) och om det här vore en modeblogg (men det är det inte), skulle jag göra reklam och säga varifrån de här sjukt snygga kängorna kommer. Men nu spelar det ingen roll. Jag tog emot en jättefin present utan omsvep och jag är glad utan omsvep.

*

Bådar gott

2010-12-11T11:59:00.024+01:00

Jag: Jag har lånat en film till oss.

Pojkvännen: Jag med.

När jag ser vad han har lånat, ler jag mycket brett och tänker att det blir nog bra, det här.

"Se mig" av Agnès Jaoui x 2.

Dadelskräck

2010-12-10T17:40:00.000+01:00

Jag vet inte vad det är med de här små julskeptikerna. Alfred blir gråtfärdig av Skånepepparkakor, och Alma är rädd för dadlar:

"Mamma, jag vågar faktiskt inte äta de här. Och du berättar ju inte ens om det är frukter eller bär!"

Ring BRIS - igen.

Som en gratis men oglammig fylla

2010-12-10T10:52:00.005+01:00

Det är en sak att ha lite feber när man ligger på rygg i soffan med en chokladbit i munnen. No problemo och ett tämligen naivt "det var ju inte så farligt, det här".

Det är en helt annan sak att ha samma feber när man en timme senare flänger runt på ärenden med två småungar. Herre gud vad ineffektivt och svettigt och omständligt och dimmigt det känns att bara handla hem lite mat och låna några böcker. Att ha feber har - som den gode Robban påpekade - vissa likheter med att vara på lyset:

Affe försvann vid mjölken utan att jag reagerade. Jag höll på att välta omkull en ställning med fikon. Vid kassan kunde jag inte för mitt liv minnas koden till Visakortet. Utanför kassan hittade ungarna under alla mössor och vantar i botten av vagnen en gigantisk morot som jag inte hade betalat för ("hamnar vi i fängelse nu, mamma?"). På biblioteket höll jag på att krocka med mammas kille utan att känna igen honom. Sen satt bibliotekarien och sträckte ut handen mot mig en timme innan jag fattade att hon ville ha mitt lånekort.

Jag fick i alla fall småtrollen att dra hem grejerna.

Dagens NOTE TO SELF:
Vid feber - ligg på rygg, ät choklad. Absolut inget annat.

*

Skånepepparkakor

2010-12-09T20:13:00.003+01:00

Helt plötsligt börjar julen smyga sig in i mitt hus: choklad, glitter, julmust, ljus och en bedövande tung doft av hyacint. Det är otippat men synnerligen trevligt. Och så köper jag Skånepepparkakor - de där mjuka, mumsiga. Men det finns vissa som är lite... skeptiska.

Alfred: Men mammaaaa. De här Skånepepparkakorna är så sura. (gråtfärdig) Kan jag inte få en sån där Stockholmspepparkaka?

Vem ringer BRIS?

"Indiska" written all over

2010-12-09T19:27:00.001+01:00

Det låg ett litet paket från "tomten" i brevlådan. Det här är vad som trillade fram mellan ungarnas ivriga fingrar. Så vältajmat, så rörande och så himla jättegulligt. Tack snälla söta tomten, som den här gången heter Chrissan, som bergis råkar veta nåt om min vurm för Indiska.

Fördelar

2010-12-09T05:06:00.001+01:00

Fördelar med att ha influensa:

- Folk blir så snälla.

- Man behöver sannerligen inte vara duktig.

- Elräkningen halveras eftersom man själv är hela familjens element.

- Man får en så sinnessjukt sensuell och raspig röst.

- Det uppstår perfekta lägen att prova ut olika divalater när man däckar i soffan.

Vad har jag glömt? Man sover så bra? Nej, den var det inte.

Feber

2010-12-08T19:29:00.000+01:00

I ett par dagar har jag låtsas som ingenting. Klart man huttrar och fryser i den här kylan! Klart man är allmänt eländig när saker inte blir som man har tänkt sig! Klart man har ont i halsen och i huvudet när man känner efter!

Men det blir allt svårare att ignorera fakta. Jag har feber. Jag har ont. Jag är ett ynklo. Men ungarna ska ändå ha käk och tas om hand, och "jag orkar inte" fungerar inte när man har barn. Och Affe kör handpåläggning på mig och säger "åh vad du är varm och skön, mamma", så inget ont som inte - och så vidare.

Men herre gud, vad är det här? Lite feber och influensa light - det är inte synd om mig. Det är det faktiskt inte. Så länge jag inte får vinterkräksjukan tänker jag inte klaga. Eh. Det där skrev jag inte.

Ingen julångest idag

2010-12-07T16:24:00.005+01:00

Änglar i min närhet gör hela december till julafton för mig och ungarna: bloggkompisar, grannar, vänner, familj. Jag kan inte säga hur rörd jag är.

Jag har tidigare skrivit om glitterpaket från Cajsas Faster och adventsljusstakar från barndomsbästisen. Igår fick jag av en kär, kär vän tre stora kassar proppfulla med coola kläder till Alfred. Det är inte första gången hon klär min pojke. Tack, du fantastiska kvinna.

Och häromdan la min svägerska ett stort paket i min famn med orden "du hade visst inte så mycket jul hemma?". Jag öppnar paketet och hittar en massa julgrejer, glöggmuggar, pepparkaksdeg, pepparkaksformar, julmust och brorsans hembakta - ännu varma - lussebullar. Ja, det är klart jag lipade en skvätt.

Och nu har kidsen och jag invigt formarna och degen:

Kavlar är så överreklamerade.

Stay focused, baby.

Skåden dessa perfekta figurer!

"Hur många sekunder är sju minuter, mamma?"

Soppatorsk

2010-12-07T02:05:00.006+01:00

Okej, varningslampan började lysa redan i morse. Det gjorde den. Men jag trodde att man kunde köra ett antal mil efter att den hade börjat lysa. Jag trodde nämligen att varningen skulle uttolkas "hjärtat, nu kan du börja fundera på vilken dag du ska tanka" - inte "du kommer att få soppatorsk i en snödriva snart, pucko".

Men det fick jag alltså.

Jag är på väg för att hämta ungarna på förskola och fritids. Varningslampan har lyst i högst två mil. Nu har den slocknat, och det tar jag dåraktigt nog som ett tecken på att det kanske inte var så lite bensin kvar trots allt. Helt fel slutsats, mina damer och herrar. I en kraftig uppförsbacke slutar plötsligt treans växel att fungera. Sen tappar jag tvåan. Tack gode gud att jag är på gångavstånd från ungarna. Jag hinner precis i slow motion sladda in bilen på ettans växel i snösörjan längs vägkanten innan den säger god natt.

Det är inte första gången jag orsakar bensinstopp, men det är första gången jag sitter ensam i bilen när det händer. I en lånad bil också, nota bene!

Jag hör mig själv tänka: "Inte bryta ihop nu, first things first. Ungarna." Jag går och hämtar Alfred, för han är närmast. Sen går jag så metodiskt till väga som jag förmår. I min värld ser det ut så här:

- Tvinga mig själv att inte ringa pojkvännen, pappa, brorsan eller nån annan karl och pipa.
- Öppna bagageluckan och brista ut i en lovsång till min mor (tillika bilägaren) när jag hittar en fylld reservdunk.
- Leta i panik efter en tratt eller dylikt.
- Förklara för Alfred vad "soppatorsk" betyder.
- Frysa händerna av mig.
- Fråga Alfred om han inte kan tänkas hålla sig.
- Ringa mamma och fråga om det finns en tratt nånstans.
- Gå iväg och kissa med Alfred.
- Göra ett överslag om huruvida vi ska gå till fots och hämta Alma eller fortsätta bråka med dunken.
- Fortsätta bråka med dunken.
- Svära.
- Hitta en slang, skruva på den på dunken, bryta en nagel.
- Inte hinna vara trevlig mot tre (3) bekanta som ringer.
- Hoppa undan för alla bilar som hela tiden sladdar förbi.
- Hälla i bensinen.
- Få en del på kläderna.
- Andas in bensinångor och tänka på cancer.
- Inte hitta tanklock, som borde ligga på biltaket (väl?).
- Leta länge efter tanklock, svära ganska lång ramsa.
- Ringa mamma och fråga om det verkligen fanns ett tanklock, kanske jag letar i onödan?
- Tjafsa med förbipasserande människor med mycket åsikter.
- Leta tanklock bland snödrivorna i mörkret.
- Ge upp.
- Starta bilen, heureka, åka och hämta nästa unge.
- Inte lyssna på en översocial pappa på fritids.
- Åka till macken och tanka.
- Fylla reservdunken med bensin.
- Missbedöma trycket och spruta ner kläder, ansikte och hela macken med bensin.
- Köpa nytt tanklock.
- Göra annat kul på kvällen.
- Åka hem, parkera, hitta gamla tanklocket i bilen.

*

NOTE TO SELF
Aldrig mer igga varningslampan, för den lyser inte för att det ska se mysigt ut!!!!

*

Varsågod, mitt barn

2010-12-06T14:18:00.003+01:00

Alfred (håller i en CD): Vad är det här?

Jag (i ett andetag): Det där, det är ju Sundström, du vet han som sjunger "Sabina" - gud vad han är bra - men det där är alltså en annan skiva; "Sabina" finns inte med på den.

Alfred: Mamma, jag förstod inte. Du förklarade för fort. Säg igen.

Jag (andas mellan meningarna): Du vet den där sången "Sabina" som vi brukar sjunga? Det är Stefan Sundström som sjunger den. Och på den där skivan sjunger samma farbror - fast andra låtar.

Alfred: Jaha! Tack mamma för att du förklarar så bra.

Jag tittar förundrat på honom och undrar hur många år det kommer att dröja innan han säger exakt samma sak, men med ett mycket ironiskt tonfall.

*

Vänskap är kärlek utan feber

2010-12-06T01:59:00.009+01:00

Jag har känt henne sen jag var fyra år och hon tre. De var våra nyinflyttade grannar, och hon stod vid brevlådan och spanade. Hon blev min bästis redan vid vårt första "hejvadheterdu". Och sen: hoppa hage, leka skola, leka häst, leka med barbie, sjunga i hopprep, starta hemliga klubbar. Det var i hennes garderob jag gömde mig när jag rymde hemifrån och gjorde mamma och pappa sjuka av oro. Det var med hjälp av henne jag stal en kanin från Torekällberget. Det var hon och jag som kom på den geniala idén att banta genom att bara äta is. Det var ihop med henne jag tjänade mina första egna pengar. Vi var helt enkelt bästisar i vått och torrt.

Det går några år. Man tar studenten, reser utomlands, pluggar vidare, flyttar några gånger, jobbar, gifter sig, skaffar några barn, renoverar hus, skiljer sig.

Plötsligt bor vi grannar igen. Jag är så våldsamt glad över att ha henne kvar i mitt liv. Känslan är densamma som för tio eller tjugo eller trettio år sen. Det är vardag, det är kärlek, det är den fullständiga vissheten om att man får vara precis som man är.

Hon (sms): Kan jag komma över en snabbis?

Jag (sms): Jag käkar chips till middag. Kom ba.

Sen står hon i dörren, bedårande vacker och i världens fulaste kläder.

Hon: Jag målar egentligen.

Sen sitter hon en stund hos mig, och vi river av lite väsentligheter. Hon ser att jag inte har några julsaker uppe och hon vet varför. Så klart hon gör. Hon vet allt annat också.

Tre minuter efter att hon har gått hem, ringer det på dörren igen. Tre minuter - det är tiden det tar för henne att gå hem till sig, plocka med sig två adventsljusstakar och komma tillbaka till mig med dem. Hon räcker över dem till mig. Min bästis. Vacker som en julnatt i mycket fula kläder.

*

Pressat läge

2010-12-05T16:58:00.001+01:00

Vid åttarycket däckar jag mellan ungarna, i deras säng. Jag är helt färdig och somnar medan jag nattar dem. Efter nån timme vaknar jag av att jag är totalt manglad i nån slags gosig tvåfrontsattack: den ena har kravlat upp på mig och den andra klänger sig fast i sömnen. Jag lirkar mig ur deras grepp, trycker ner en kudde mellan dem och raglar över till min säng.

Efter en stund kommer först den ena och sen den andra lilla squeezaren efter. Press och mangling, en från varje håll. Jättemysigt, men helt omöjligt att sova. När de sover som djupast smyger jag därifrån och lägger mig i deras säng igen. Jag brer ur mig och njuter av att ingen pressar ihop mina lungor eller ligger på mina ben eller lägger en arm över mitt ansikte - en liten stund.

Sen kommer de små envetna trädkramarna efter mig och gosar in sig och tränger sig på. Vi är tillbaka där vi började. Jag inser att jag kan ge upp tanken på nån törnrosasömn den här natten. Och jag tänker att jag har det allra, allra käraste av besvär.

Kärleksförklaringar och dess orsaker

2010-12-04T18:28:00.001+01:00

Alma: Tycker du om mig lika mycket som jag tycker om dig?

Jag: Ja. Men hur ska vi kunna jämföra det? Tycker du om mig lika mycket som jag tycker om dig?

Alma: Det beror på. Hur mycket tycker du om mig?

Jag: Jag tycker om dig mer än vad man kan säga.

Alma: Säger du så bara för att vara snäll?

Jag: Hahaha. Nej, verkligen inte.

Alma: Men säger du så för att inte polisen ska ta dig?

Jag: Hahaha. Eh... nej.

Paket

2010-12-04T12:00:00.001+01:00

Det kom ett paket. Det var den urgulliga Cajsas Faster som ville överraska ungarna samt ge mig lite mysigare vibbar kring julen. Och jag kan lova att mina ögon blev blanka och att ungarnas dito tindrade glatt och lite mer osentimentalt. Ett paket fyllt av glittriga saker, godis, leksaker och omtanke. Tusen tack, kära du!

Alma: Och vilket tur att det var så här krulliga snören också.

Alfred (om kortet med romantiska rosenblad i kupade händer): Så här ser man ut inne i magen.

Nakenfis

2010-12-03T10:22:00.002+01:00

Varför har jag inte kommit på det här tidigare? Man lockar med hjälp av mumsig mat och intelligent svammel ut en frimodig människa till förorten och låter henne sitta modell en stund.

Tack kära nakenfis för att du näckade för mig. En coolare modell har jag aldrig sett. Och tack för vinet. Och tack för en glad kväll och natt med mycket skratt och inga tårar.

Elin Damberg ©

Dejt med en modell

2010-12-02T13:22:00.001+01:00

Ikväll har jag en dejt med en bloggpuma som jag inte har träffat tidigare. Jag ser fram emot detta med barnslig förtjusning.

Varje gång jag har träffat bloggvänner i verkligheten, har jag blivit överraskad och fått alla mina förutfattade meningar omkullvälta. Den Trevliga visade sig vara skärpt, kul och apcool. Den Präktiga visade sig vara frigjord, skön och existentiellt generös. Den Svåra visade sig vara varm, mysig och superrolig. Jag har träffat en handfull bloggerskor till, och precis varenda gång har jag stått där med öppen mun och häpet skratt. Varenda gång har jag fått revidera min bild fullständigt.

Frågan är på vilket sätt min bild av kvällens Blonda Yrhätta till bloggdejt kommer att förändras. Hon kanske visar sig vara en moralistisk dysterkvist, men nånting säger mig att det inte blir så. Men hon blir förlåten oavsett, för hon ska modella för mig.

Kroki 90:1, blyertsskiss,Elin Damberg ©

Tonåringar

2010-12-01T19:26:00.003+01:00

Jag har inga tonårsbarn. Mina är ju småpluttar fortfarande.

Jag läser på andras bloggar om tonåringarna, de störiga och ljuvliga. Det finns många träffsäkra skribenter som återger helt underbara samtal som de har med sina tonåringar: Singelmamman ("ministern blev riktigt ägd"), Lussan ("mamma tittar bara på fotboll för att se vilka som tar av sig tröjorna efter matchen"), Sus ("asså, det luktar fan skit") och många, många till.

Hahaha. Jag skrattar så att jag gråter, och ser fram emot den tiden då mina kottar blir tonåringar. Jag njuter av nuet, men ser ändå fram emot det.

Jag försöker föreställa mig hur ungarna ska se ut också - som nioåringar, trettonåringar, sjuttonåringar. Helt omöjligt. Man borde kunna gissa hur de ska utvecklas och förändras; samma grunddrag kommer ju att finnas kvar. Men det går ändå inte. Min fantasi sviker mig. Kvar finns bara en lycklig förväntan.

Alfred noll-ett-två-tre-fyra år gammal.

December

2010-12-01T14:07:00.002+01:00

Det är nåt fel på Bloggers tidsinställning. Den anger att det har blivit DECEMBER, men det kan naturligtvis inte stämma.

Nog för att jag gärna slipper november - jag kan inte nog betona hur gärna jag drar ett streck över hela det här årets november - men rätt ska ju vara rätt.

*

Julångest

2010-11-29T20:09:00.003+01:00

Det börjar dra ihop sig.

Den här gången ska jag försöka hålla förväntningarna så låga att de kryper längs marken. Jag ska andas djupt och bara foka på det som är viktigt. Ungarna. Att de får en mysig jul är det enda riktigt viktiga. Och jag fattar att de inte får det mysigt om jag mår skit. Jag ska foka på dem, på att umgås med andra nära och kära. Lite värme. Musik. Kanske en lussebulle.

Jag är inte ensam om att känna julångest.

En kär, kär vän satt i min soffa igår kväll och bet ihop om sina tårar: "Jag vill bara hoppa över julen. Jag ska försöka få ett jobbpass på julafton."

En annan vän sa nyligen: "Helst vill jag bara supa mig redlös kvällen före julafton, och sen sova bort hela julen."

Jag tjuvlyssnade på en dam i affären, som uppgivet sa till sin väninna: "Och snart är den där jävla julen här, med julklappar och hela helvetet."

Med detta sagt -

Jag unnar verkligen alla som ser fram emot julen en riktigt fin och mysig jul. Ni ska inte bry er om mitt deprimerande prat om julångest.

Men till alla er som ungefär vid den här tiden börjar bita ihop och längta till januari. Hej. Vi är ganska många som känner så här. Kramar till er.

*

Have faith

2010-11-28T18:31:00.000+01:00

Jaha, hörrni. Nu är det bara sex månader kvar.

Sommar.

En lycklig fattiglapp

2010-11-28T11:46:00.001+01:00

Jag är helt fascinerad över hur billigt det går att leva.

Här är det inga pengar in, men det är sannerligen knappt några ut heller. Jag köper helt enkelt inte en pryl som jag inte behöver. Jag har skurit bort varenda månadsavgift jag kan avvara. Och så hänger vi en del på second hand-affärerna här omkring.

Och för att förekomma både de med pekpinnar och de som lägger huvudet på sned: jag ligger inte samhället till last med en enda krona. Och det är inte ett dugg synd om mig; det här är mitt medvetna val.

Medan jag bygger upp firman, lever jag på sparade tillgångar och trollar med knäna. Det kommer inte att vara mysigt att leva så här snålt i längden, men under en period är det så här det kommer att vara.

Och kolla in det senaste fyndet: en Spidermandräkt från Myrorna med såna där insydda muskler - för bara några tior. Helt trasig såklart, annars hade den ju kostat mer. Men jag har en jättesnäll mamma som är Queen of Sewing, som trollade så att den blev som ny. Tack!

Senaste fynden från Myrorna.

Venus från Förorten

2010-11-28T01:08:00.002+01:00

Det här är Venus från Willendorf.

Och det här, mina vänner, är Venus från Förorten. Hon är också en liten stengudinna, om än inte lika mysig. Men hon har istället en hel del välbehövlig attityd.

Venus från Förorten, Elin Damberg ©.

Och så finns det en skön bloggerska som heter Fru Venus. Henne kan ni gott kolla in.

*

Konsten att sova ut

2010-11-27T12:41:00.009+01:00

Jag har varit vaken de senaste nätterna. Den här morgonen/dagen skulle jag verkligen sova ut.

När jag vaknar - utan väckarklocka, en lördag, utan tider att passa och utan ungar hemma - raglar jag ut i köket, kollar klockan och inser att jag har sovit elva timmar. Elva timmar, det är ju perverst. Så länge har jag aldrig sovit. Jag sover sällan mer än fem timmar. Lätt chockad tänker jag att jag nu alltså borde vara norra Europas mest utsövda människa. Varför känns det inte så? Varför känns det mer som om jag har blivit överkörd av en lastbil? Jag har kanske sovit för länge. Man kanske når en gräns vad gäller utsövdhet; sen går det bakåt igen. Idiottankar.

Jag fumlar fram en latte, skriver ett blogginlägg, funderar på att köra upp pojkvännen. Han har också sovit i elva timmar. Så här kan vi ju inte ha det. Jag kastar en blick på klockan igen. Vänta nu. Tiden har... backat? Vad är klockan egentligen (och vad heter jag)? Det går långsamt upp för mig att jag i mitt dimmiga tillstånd måste ha förväxlat den långa och korta visaren. Jag börjar förtvivlat räkna på fingrarna, och inser att jag inte alls har sovit elva timmar, utan fyra.

Min sömn är verkligen på ett sluttande plan.

*

Tinnitus

2010-11-27T10:58:00.003+01:00

Jag ligger vaken på natten och lyssnar på susandet. Det liknar mest ljudet av en kraftigt vinande vind - som oftast tjuter, men ibland bara susar lite försynt. Det är inga skärande ljud, inga elaka pip. Det gör inte ont. Det är visserligen tråkigt att jag aldrig mer kommer att få uppleva absolut tystnad, men det är ingen katastrof. Det värsta är nog att det var så himla onödigt.

Dåvarande maken tjatade jämt om att jag skulle vara rädd om mina öron. Han hade i sin ungdom pajat sina, genom att springa på konserter och oskyddat låta alla diskanttoner och basgångar välla in. Därför ville han stoppa in hörselpluppar och papperstussar i mina (och alla andras) öron så fort vi var på bio eller konsert.

En kväll var vi på libanesisk restaurang. Jag älskar libanesiskt mat. Det var livemusik också. Maten var ljuvlig, människorna glada, musiken... hög. Den var väldigt hög.

Jag noterade på natten att det susade i öronen. På morgonen var ljudet fortfarande kvar. Nu har det gått många år, men ljudet upphör aldrig. Alltid denna vinande, tjutande vind.

Ett enda tillfälle. Tinnitus big time.

Lyssna.

Att göra-lista

2010-11-25T23:46:00.001+01:00

Dammsuga upp ett guldsmycke - check.

Hälla ut en latte på golvet - check.

Packa väskan - check.

Bli osams med en vän - check.

Fixa boende (kvarstår)

Få igång firman (kvarstår)

Styra upp livet (kvarstår)

*

Vilken fräckhet!

2010-11-25T20:50:00.002+01:00

Vid nattningen:

Alma (retsamt tonfall): Jag har gjort nåt i smyg, nana-nanana..!

Jag: Okej.

Alma: Du vet inte vad det är.

Jag: Nej.

Alma: Du märkte inte när jag gjorde det.

Jag: Nej, men det spelar inte så stor roll. Nu måste du försöka komma till ro och somna.

Alma: Ska jag berätta?

Jag: Ja, kläm fram med det då. Men sen måste du so...

Alma: Jag luktade på din kind i smyg när du kramade mig god natt.

Kärleksliknelse

2010-11-25T08:32:00.000+01:00

Alma: Mamma, älskar du mig lika mycket som en krokodil bits?

*

Nyduschad doft

2010-11-25T06:56:00.000+01:00

Jag kliver rätt ur duschen in i armarna på lilla dottern.

Alma: Åh mamma, vad gott du luktar.

Jag: Ja? Tack...

Alma: Du luktar som rostad lök!

*

Bådar gott inför natten

2010-11-24T21:39:00.003+01:00

Alma: Vet du hur trött jag är?

Jag: Nej..?

Alma: Så trött att jag nästan är pigg!

Jag: På det viset...

Alma: Bra, va?

*

Plättar gjorda på smet med kakao

2010-11-24T17:45:00.001+01:00

Fördel: Gott.

Nackdel: Liknar nyttiga rågplättar. Men man kan ju blunda.

Vad är det för modernt skit?

2010-11-23T14:18:00.006+01:00

Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker. Det är lite skönt att nångång slippa spetsa öronen efter ett litet ovilligt "nej" mitt i någons "ja".

Jag ska fixa iordning lite käk åt mig och pojkvännen (gubben) på nattkröken. Det är jag faktiskt riktigt fin på. Jag kan inte baka, men jag kan laga mat. (Mitt trick är följande: öppna kylskåpet och ta ut vad som helst, fräs det i ~~svindyr~~ god olivolja, en himmelens massa vitlök och sambal oelek. Servera till vilka kolhydrater som helst samt strö över något som är snyggt.)

Jag får en beställning på spagetti och "sånt där gott som du brukar göra". Det är bara det att jag är småbarnsmor och äter spagetti jämt. Plötsligt ser jag en chans till förnyelse.

Jag: Inte för att vara näbbig... men är du för gammal för quinoa?

Pojkvännen (skeptisk): Ki-noa, vad är det?

Jag: Det är nånslags frö eller sädesslag. Tänk bulgur, fast mycket godare.

Pojkvännen (flackar till med blicken): Äh - vi tar spagetti, va?

Det är ändå tryggt med folk som säger vad de tycker.

Och påsen är ännu oöppnad, som ni ser.
Vem vill komma och käka quinoa med mig?

Givetvis

2010-11-23T00:55:00.000+01:00

Alfred: Det har börjat en ny pojke på mitt dagis.

Jag: Vad kul! Hur är han då?

Alfred (tankfull): Han är väldigt... knasig. Han säger "pipen, piiiipen".

Jag: Jaha. Är han knasig på ett roligt sätt eller på ett jobbigt sätt?

Alfred: Han är så klart knasig på ett knasigt sätt!

Affe visar det rätta sättet att säga "pipen, piiipen."

Indiska

2010-11-22T18:40:00.008+01:00

Vi kollar julpynt på Indiska av gud vet vilket anledning. Förresten vet jag också:

Vid bodelningen för ett drygt ett år sen, strandade jag just vid julprylarna. Jag bara inte pallade att dela upp det också: en röd kula åt mig och julgransfoten åt dig, fina julduken åt mig och adventsstakarna åt dig... Nej, jag pallade inte. Orken var slut och nerverna också. Ta det, tänkte jag. Ta rubbet.

Men nu är det jul om en månad och jag äger inte en julpinal, inte en enda. Jag tänker inte beklaga mig ett enda vitten över detta, hör ni det. Vi ska köpa hela rasket på Myrorna. Det är billigt. Det är bra. Det är ta mig sjutton den perfekta ambitionsnivån för julen, vad mig anbelangar. Och det vi inte hittar där, ~~stjäl~~ tillverkar vi. Resten skiter vi i.

Och det var just det vi skulle göra igår: köpa julgrejer på Myrorna i Skäris. Men det var söndagsstängt där (vilket jag egentligen visste, men hade glömt).

Jag: Alltså... Vi skulle kunna gå på Indiska, nu när vi ändå är här. Vi kan inte köpa nånting där, för det är så dyrt. Men de har jättevackra grejer där. (vaknar till) Det är ju iochförsig helt meningslöst att gå dit, om vi ändå inte ska kö...

Alma (vänligt): Men mamma, vi kan ju bara titta.

Okej, vi går till Indiska. Guldelefanterna glittrar exotiskt, julgranskulorna strålar i lila och silver, julstjärnorna blänker som Orientens skatter. Jag får stålsätta mig mer mot min egen längtan efter vackra ting än ungarnas hänförda prat.

Alma (suckar): Mamma... Här skulle jag vilja bo..!

Ett vackert... hem.

"Din mammas..."

2010-11-22T11:14:00.003+01:00

Vi drar till lekparken. Jag kryper in i kojan under rutschkanorna och betraktar intresserat de lokala konstnärernas tankeväckande alster. Jag försöker verkligen bli provocerad och upprörd, men det vill inte riktigt lyckas. Jag ser de små snoriga och finniga vandalerna så tydligt framför mig; jag ser hur de kämpar och markerar och jävlas och håller på. "Se mig, se mig!" Jag känner mer ömhet än indignation.

Färgbokstäver

2010-11-21T19:53:00.000+01:00

Alma: Ser du vad det här är?

Jag: Bokstäver..?

Alma (otålig): Ja, så klart. Men vilka bokstäver..?

Jag: Eh, dina favoritbokstäver?

Alma: Men mamma. Det är ju färgbokstäverna!

Jag: Färgbokstäver? Vad är det? Börjar färgerna på de här bokstäverna..?

Alma: Men mamma, fattar du inte. Det är ju alla bokstäver man kan färglägga!

Färgbokstäver.

Jag tror att jag har legat av mig.

*

Typ

2010-11-20T20:52:00.000+01:00

Lördagkväll. Vi har festmiddag, bara vi tre. Jag frågar kidsen vad de allra helst vill ha till middag: "Ni får önska er precis vad ni vill." De vill ha vatten, makaroner och köttbullar. Jag kompletterar med vin, stekt halloumi och broccoli med riven parmesan.

Jag: Skål världens sötaste Alfred, skål världens sötaste Alma, skål världens sötaste mamma.

Alfred: Jag tycker inte att du är så söt, mamma.

Jag: Va, tycker du inte?

Alma: Är det för att hon är så himla stor?

Jag (varnande tonfall): Å ja.

Alfred: Ja, det är därför. För du är ju inte liten som en bebis, mamma.

Alma: Nä, för mamma är ju... typ vuxen.

Jag: Jaja. Skål era rumptroll.

Käka näsa

2010-11-20T14:13:00.002+01:00

Ungarna kämpar på med en snögubbe. De rullar snöbollar genom det tunna lagret med kramsnö. Det blir lika mycket gräs och blad som snö i den snögubben.

Ungarna: Mammaaaa. Kan vi får en morot?

Jag: Absolut. Här.

(en minut senare)

Jag: Vad käkar ni på? Och var är snögubbens näsa?

Ungarna: Men mamma. Vi var ju så hungriga.

Mäns behov

2010-11-19T13:39:00.004+01:00

Det är nånting med män och deras behov av att upplysa om Hur Det Är. Detta behov är så stort att det till varje pris måste tillfredsställas - även om tajmingen är fel och även den som ska upplysas inte är intresserad. (Ja, det är klart jag generaliserar! Annars blir det ju inget kul.)

En nära väninna berättade om hur hon en särskilt jobbig kväll bad sin man att få slippa höra hans föreläsning om hur hon borde leva sitt liv. Han fortsatte eftersom hon uppenbarligen inte visste sitt eget bästa - att genast och i detalj bli upplyst om detta. Hon försökte förklara att just den här kvällen var det inte läge. Hon förklarade detta många gånger, mer förtvivlat för varje gång och med en tilltagande känsla av att tala med en vägg. Men han föreläste vidare tills hon föll i gråt, och sen satt de i varsitt hörn och tyckte att den andra var störd.

När min väninna berättade om det här, tänkte jag att det är ju självklart att lama böner om att få slippa få en föreläsning uppkörd i fejan (när man bara vill ha en kopp te och en kram) inte hjälper. Lama böner är så ineffektiva.

Efter ganska många års träning har jag lärt mig vara mycket tydlig i lägen som dessa. Jag har det visserligen inte naturligt i mig, men jag har utvecklat en så effektiv teknik att jag i hemlighet står och applåderar mig själv. Men - och nu kommer poängen - vad hjälper tydlighet när man har att göra med Mäns Behov Av Att Upplysa? Inte ett skit, kan jag i förtroende berätta. Inte ens om denna tydlighet är intill handfast våld tydlig.

Bakgrund:

Pojkvännen vet att jag fullständigt saknar lokalsinne. Jag svär; jag kör fel när jag ska hämta ungarna på dagis, när jag ska handla i min egen affär, när jag ska hälsa på vänner som jag har varit hemma hos hundra gånger. Jag kör alltid fel.

Det handlar inte om att jag tror att det verkar charmigt bohemiskt eller gulligt kvinnovåpigt att köra vilse. Det handlar inte om att jag tycker att det är så roligt att fråga grannarna efter vägen hem. Det handlar inte om att jag tycker att det är en så bra idé att bränna soppa i onödan. Det handlar inte om att jag tycker att det är så fantastiskt kul att hela tiden ta fel avfart och därför hamna i stressig stadstrafik och med kallsvettig skrämselhicka försöka snurra ut ur stan - igen.

Det är inte med flit, jag försöker verkligen köra rätt. Men jag känner inte igen mig. Ansikten däremot glömmer jag aldrig. En del människor är ansiktsblinda. Jag tror jag är vägblind. "Här har jag aldrig varit förut" tänker jag och vet att det är en lögn.

Och: Jag är helt oförmögen att ta emot instruktioner som innehåller ord som "höger" eller "efter andra korsningen". Jag säger bara "ja ja" men hör ingenting. Det är en spärr, en låsning, en störning. Min enda chans är att i tio minuter stirra på en karta och memorera själva bilden ovanifrån som en jädra björktrast. (Det är därfär jag aldrig kör fel den när jag ska till min kompis Hansolo, trots alla filbyten och korsningar och roddiga rondeller. Han har gjort en jättefin karta åt mig.)

Detta vet min pojkvän. Ändå är hans Behov Av Att Upplysa så gigantiskt att han bara måste ge mig muntliga vägbeskrivningar trots att det är både meningslöst och taskigt. Och trots min genom åren uppövade talang att vara snortydlig - misslyckas jag med att stoppa honom.

Pojkvännen: Du kan inte åka vilse. Kör bara rakt fra...

Jag: Hahaha, lägg av.

Pojkvännen: Men lyssna nu, det är oerhört enkelt att hitta. Du kör bara...

Jag: Nu tänker jag vara tydlig: Sluta prata genast!

Pojkvännen: Ja, det var ju tydligt. (mummel mummel) Jag tycker ändå att det är märkligt att du inte bara kan ta de här enkla instruktionerna...

Jag: Jag står lätt ut med att du tycker att det är märkligt.

Pojkvännen (kan inte hålla sig): Det är ju så enkelt. Kör bara...

Jag: Tyst.

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag: Tyst...

Pojkvännen: (mumlar frustrerat)

Jag (hotfullt): Tyst..!

Pojkvännen (skriker): Kör bara rakt fram och sen höger!!

Jag (lappar till honom lite hårdare än ni tror): Sepeunge!!!!

Och jag riktigt ser på honom hur fysiskt lättad han är över att han fick häva denna upplysning ur sig. Behovet är tillfredsställt.

*

Kontentan av detta är inte att män är djur eller så. :-) Kontentan är att vissa behov är så starka att man underkastar sig dem trots att man vet att de är helt meningslösa och att de får till följd att ens partner i värsta fall börjar gråta eller i bästa fall lappar till en. "Men ahhh, det var det värt."

*

Åttiofem

2010-11-18T23:42:00.002+01:00

Farmor fyllde åttiofem år idag. Med ålderns rätt deklarerade hon att hon inte hade lust att stanna hemma och baka tårta åt släkten. Istället bjöd hon ut ett av sina barnbarn på galej. Hon frågade en gång extra om jag verkligen hade lust att spendera kvällen med en gammal kärring, och jag sa att det hade jag verkligen. Jag menade egentligen att jag älskade henne och att jag blev glad, rörd och stolt över att hon - av alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn - ville fira sin dag just med mig.

Det blev en skön kväll i stan med många skratt och några tårar, mumsigt käk och gott vin. Min farmor och äldsta väninna. Tack.

Ungefär så

2010-11-18T12:52:00.002+01:00

Jag har tidigare skrivit om Kvarteret Muffen, som de håller på och bygger i Fru(!)ängen. Jag kommer inte över hur otroligt bra namn det där är. Varje gång vi passerar skylten blir jag på gott humör.

Jag: Nu, ungar, passerar vi Kvarteret Muffen.

Alfred: "Muffen"! Det låter precis som... en muff?

Kvarteret Muffen.

Snodd sladd

2010-11-18T01:53:00.005+01:00

Häromdan försvann den där lilla sladden som jag behöver för att föra över bilder från mobilen till datorn (läs: till bloggen).

Jag har letat överallt, men den är bara tvärborta. Jag har dammsugit hela lägenheten (endast bildligt talat, naturligtvis) i min jakt på sladden. Jag pallade tillochmed upp mina idiottunga soffor med böcker för att kunna kolla under dem, så då förstår ni desperationen. Det är ett mysterium. Min lägenhet är inte stor, och så många saker har jag inte heller. Ungarna är rätt snälla och brukar inte gömma mina prylar. Inga kleptomaner har varit här de senaste dagarna. Och jag har inte varit särskilt full på sistone heller. Så att sladden helt plötsligt är borta är helt enkelt en gåta.

Jag har inte bloggat sen den försvann, så läget var helt klart kritiskt. (Okej, det kanske finns lite andra orsaker också, men nu ska vi inte förstöra en bra story med det.) Idag tvingade ~~jag mig själv~~ min pojkvän mig att gå in på både Clas Ohlsson och på Kjell & Company. Det kändes inte naturligt alls att gå in där, men resultatet blev bra. Sladdfan är inköpt.

På plats.

Och vips: ett inlägg med mobilfoto.

Alla fattar att den första lilla sladden kommer att komma fram nu.

*

Ja tack

2010-11-17T22:25:00.000+01:00

Vems?

2010-11-15T17:13:00.001+01:00

Jag hittar en önskelista i ungarnas rum:

RÄSEBIL
ROBOT
MONSTER
SPINDEL

Och så på baksidan:

SVÄRD
PUMPA
STAVÅRS (Starwars)

Hm, jag undrar vems det är. Flickans eller pojkens?

Viskurs

2010-11-15T00:16:00.002+01:00

Jag har varit på viskurs den här helgen. Svensk folkmusik. Jag trodde att jag skulle få skråla loss och sjunga med lite härligt opretentiöst i roliga, burleska låtar och ge mig hän i smäktande visor om bortsprungna getter och jungfrur som saknade vännen sin.

Men den där kursen var ingen lek; det kan jag försäkra er. Det var märkliga dialektala fraser och otroligt invecklade melodier och borduner och kvartstoner och stämsång och upphämtstoner och knepiga drillar. Här var det inte fråga om att gasta med lite på känn.

Kära vänner. Jag har varit så koncentrerad att jag är alldeles borta i skallen. Och inte en enda låt kommer jag ihåg nu efteråt.

*

För man vill ju inte överdriva

2010-11-13T09:10:00.005+01:00

Alma: Jag vill alltid vara med dig... för du är så mjuk, mamma. Du har de mjukaste musklerna i hela världen! Eller i alla fall i våran världsdel.

Vår världsdels mjukaste muskler.

Bärare - kom tillbaka!

2010-11-12T23:21:00.000+01:00

Och ta lådan med dig.

Lika lent

2010-11-12T09:47:00.003+01:00

Alma (har borstat håret tio minuter): Känn på mitt hår, Alfred. Visst är det lent? Visst är det lika lent som en häxas hår?

Alfred (andäkigt): Jaa...

Häxhår?

På begäran

2010-11-11T20:43:00.004+01:00

Alma: Mamma, du måste ta en bild på den här lilla ostormen och visa på din blogg!

Jag: Ja, absolut. Allt annat vore så fel.

Pungkungen

2010-11-11T14:15:00.003+01:00

Och så tar vi en tur till sjukhuset igen.

Den här gången ska vi till nån himla testikelexpert. Eftersom Alfred för en månad sen kom in med en misstänkt blindtarmsinflammation (som visade sig vara lunginflammation) blev han den gången ordentligt genomknådad. Nån av läkarna tog ett ordentligt punggrepp på honom och tyckte att kulorna var på vift. Nån dag senare var de tillbaka, men det där kulskojandet var tillräckligt för att han skulle bli kallad till testikelexperten - vilket alltså är dagens äventyr.

Jag: Nu, Affe, åker vi in till pungkungen!

Det tar en timme att låta bli att åka vilse till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det tar en halvtimme att hitta parkering. Det tar femton sekunder för testikelexperten att skoja kläderna av Alfred, klämma honom på pungen och konstatera: allt är som det ska!

Alfred (med hög röst när vi går ut från rummet): Mamma, den där pungkungen var verkligen snabb..!

Snabb blick över axeln. Pungkungen bara skrattar.

*

Jag längtar till Paris

2010-11-10T13:12:00.001+01:00

Jag såg Paris-bilder hos Synnøve och började längta dit.

Jag var där med pojkvännen i somras. Det var min första tripp dit, och det var kärlek vid första ögonkastet: staden var så levande, fransyskorna så vackra, fransoserna så franska, ostarna så goda, vinet så rött. Fyra dagar i Paris och inte en enda fransk gök var snorkig. De kan möjligen ha flinat lite åt mitt "une bouteille vin du rouge bitte", men alla profetior om arroganta fransmän kom på skam. Det var bara att le och stamma fram några bakvända artigheter på deras vanvettigt vackert språk, så löste sig allt. Vi bodde på toppen av Montmatre, åt och drack gott, gled bara runt och kollade på folk och på konst. En ljuvlig resa på alla sätt.

Och så finns det liksom ett alldeles särskilt skäl att jag i skrivande stund längtar till Paris. Det är just där pojkvännen är nu...

Sacré-Cœur.

I Paris får hundarna också gå på restaurang.

Louvren.

Där är hon...

Notre Dame.

Les jardins des Tuileries.
Kolla in det rutinerade greppet om ungen!

Ordlöst.

Sockerchock

2010-11-10T09:48:00.001+01:00

Trots att det kanske inte verkar så på den här bloggen, har jag ganska normala ungar; de brakar ihop då och då och slungar både verbala och fysiska smockor mot varandra. Men ibland är det så rart att jag dånar. Det här pjollret vaknade jag till imorse. Sockervarning utfärdas.

Alma: I natt när du låg och sov så hade du tappat din nalle, men då la jag tillbaka den i din famn igen.

Alfred: Vad snällt! Då måste jag göra nåt snällt mot dig med.

Alma: Men du gör redan det, för du brukar städa mina saker och jag städar inte dina.

Alfred: Men om vi leker nåt som båda vill så är det lättare för båda att städa sen.

Och fåglarna kvittrade och lammen skuttade.

*

Både och

2010-11-09T23:04:00.000+01:00

Alfred: Det här är ett jättesnyggt nagellack, mamma.

Jag: Amen tack, gubben.

Alfred (tankfullt): Men det är också lite.... fint.

Girls will be girls will be girls

2010-11-09T18:46:00.008+01:00

Barnarbete är så underskattat. Själv har jag skaffat mig en egen liten sminkös.

Man har inte roligare än vad man gör sig, hörrni.

*

Modell sökes

2010-11-08T21:01:00.004+01:00

Jaa - nakenmodell, vad trodde ni. Jag blir galen; jag kan inte teckna på känn hur mycket som helst. Jag måste vässa mig i att iaktta och teckna det jag ser, inte bara teckna fritt ur minnet eller efter ett hyfsat anatomiskt kunnande. Jag behöver en modell. Och ungarna ser inte tjusningen i att vara stilla.

Kvalifikationer: Ju mer hull desto bättre.
Var: Stockholm, söderförort.
Arvode: Otäcka banankakor, kaffe och vin.

Typiska på känn-skisser,
Elin Damberg ©

Konvalescentkaka

2010-11-08T13:53:00.000+01:00

Alfred är hemma med feber. Han är bedrägligt pigg så länge alvedonet verkar, men dippar däremellan. Vi gör vårt bästa för att hålla oss på gott humör.

Alfred: Ska vi baka?

Jag (hatar att baka): ... okej då.

Alfred: Va? Du kan ju inte det?

Jag: Står du och är uppkäftig? Kom nu så bakar vi.

Som vanligt har vi varken ägg eller smör hemma, men vi rör ihop olivolja, socker, mjöl och kakao. Hej vad det går och bananer på toppen.

Alfred: Mamma, det här ser ut som en bajskorv med en massa små fina ljus ovanpå.

Jag (lätt uppgivet): Visst gör det. Vad gott det ska bli.

Jag skulle ljuga om jag sa att det blev gott, men vad gör man inte för en liten konvalescent? Men nu är Den Goda Modern trött på att spela Bolibompa-spelet, läsa saga, leka monster och baka äckliga banankakor som ser ut som bajskorvar med små fina ljus ovanpå. Nu ska Den Goda Modern ta en vulgo-latte och bara vara tråkig.

*

Att ringa

2010-11-08T09:09:00.001+01:00

Varför blir det alltid så här? Jag måste ha tag på min mor och ringer på hennes jobbnummer.

Mors röst: (ohörbart mummel)

Jag: Men hur svarar du egentligen?

Mors röst (surt): Som jag alltid svarar.

Jag: Ja, eller hur. Hahaha... Våga vägra artikulera...

Mors röst: Jaha??

Jag: Du låter... jättekonstig. Hur är det?

Mors röst: Ursäkta?

Jag (börjar ana oråd): Det är väl Kajsa?

Mors röst: Nej, det är det inte.

Jag: Men gud, ursäkta, jag trodde att det var Kajsa, min mamma.

Mors röst: Det här är Kajsas chef.

*

Sitter Danmark uppe i träden?

2010-11-07T09:15:00.001+01:00

Alfred har feber, men jag stoppar alvedon i honom och vill visa honom något vackert. Vi följer med min mor på en kort utflykt till kyrkogården. Hundratals ljus fladdrar i mörkret.

Alfred (vid minneslunden): Sitter Danmark uppe i träden nu?

Frågan kan ju verka en aning surrealistisk. Men om man just har svarat på en fyraårings högst konkreta frågor om vad "spridd för vinden" betyder - är frågan naturlig. Det är vad hans mormorsmor Dagmar blev.

Klippkort på akuten

2010-11-06T21:03:00.004+01:00

Klockan nio springer ungarna runt på gården och härjar.

Klockan tio ropar jag in dem, för vi ska gå på kalas. Jag tänker kanske lite flyktigt att Alfred är lite väl varm - men vem reagerar på att en unge som klättrar i berg och jagar sjörövare och hoppar från gungor och gör jujutsu med en buske och klänger på staket är svettig och varm när han kommer in? Avtvättning, klädbyte, presentinslagning.

Klockan elva noterar jag att Alfred är gnällig, och det är ta mig sjutton ovanligt. Nu ska vi åka om en kvart. Men herre gud vad varm han är. Och när han plötsligt börjar klaga på att han har ont i bröstet och magen vaknar jag till. Det är ju samma symtom som när han hade lunginflammation för exakt en månad sen.

Klockan halv tolv ligger han i en hög och kvider. Jag må vara en slarvig mamma, men lunginflammation skojar jag inte med. Några pilsnabba samtal till kalasfolket (vi kommer inte, men får Alma sova hos er i natt utifall att), vårdupplysningen (hur många minuter ska jag avvakta), barnens far (vilken avdelning låg han sist på nu igen), barnens mormor (kan du ta Alma imorgon utifall att) samt pojkvännen (kvällens aktiviteter är kanske avblåsta).

Under tiden har Alfred somnat på golvet. Det här känns inte bra. Jag slänger ner det nödvändigaste i en väska, bär ut tjugo kilo feberbylte till den lånade bilen, manar samtidigt på Alma. Jag kör över henne till min brorsa med familj, åker sen till akuten med Alfred.

Sjuksystern: Har han fått alvedon?

Jag: Nä, jag lät bli att ge det. Jag visste inte om han skulle få antibiotika här, jag menar om det skulle visa sig vara lunginflammation igen... alltså, ifall det skulle krocka. Jag tänkte att... Jag menar...

Sjuksystern: Pojken har 39,4. Här är alvedon. (vänd till Alfred) Gapa.

Och - tack och lov. Det var inte lunginflammation. Sänkan var finfin och lungorna lät som friskaste fjällluft. Det var bara en kraftig feberförkylning. Med alvedon i kroppen är han riktigt käck. Det onda i magen och bröstet är lite mystiskt. Kanske var det febervärk. Kanske har jag frågat så många gånger om det gjorde ont att andas, att han till slut själv började tala om det. Jag vet inte. Det är i alla fall borta nu, säger han. Jag har ungen under uppsikt, och är trots dagens cirkus mycket nöjd med att jag tog det säkra före det osäkra.

Feberpojke.

As

2010-11-06T09:45:00.005+01:00

Det här med as måste tydligen redas ut.

Alfred (glatt): Man ska inte säga "as".

Jag: Har de sagt på förskolan att "as" är ett fult ord?

Alfred: Ja.

Jag: Men vet du vad "as" betyder egentligen?

Alfred: Nää..?

Jag: Ett as är ett dött djur som andra djur käkar! Asgamar, vet du. Och det är ju inte så snällt att säga "du ditt as" då.

Alfred: För man ska ju inte äta varandra.

Jag (anar att samtalet har kantrat): Precis...

*

Javisst ja

2010-11-06T08:27:00.002+01:00

Det är lustigt vad man glömmer på en vecka.

Kl 23.30.
Alfred: Mamma, mera täcke..!

Kl. 1.
Alfred: Jag saknar efter min pappa...

Kl. 2.
Alfred: Ska du gå och lägga dig nu, mamma? Jag vill sova hos dig.

Kl. 2.30.
Alfred: Jag är törstig.

Kl. 3.
Alfred: Mamma, är du vaken?

Kl. 4.
Alfred: Jag drömde om ett får...

Kl. 5.30
Alfred: Jag vill gå upp nu.

Kl. 5.45
Alfred och Alma: Vakna mamma, vi har gjort frukost!!

Oförskämt pigga pluttar.

Ett litet g

2010-11-05T21:37:00.001+01:00

Jag (läser för Alfred): "Vid stora vulkanutbrott sprutas tjocka moln av aska, sten och gas ut. De sveper nerför vulkans sidor..."

Alfred: Mamma, "as" är ett fult ord.

Jag: Jaa... Det är det ju. Men..?

Alfred (skiner upp): Men "gas" är inte ett fult ord.

*

Samtal om etik

2010-11-05T15:33:00.000+01:00

Alfred: Jag har tjuvat en sak.

Jag: Va? Vadå?

Alfred (sorglöst): Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.

Jag: Men... Hur tänker du då?

Alfred: Jag tänker inte på det alls.

*

WTF

2010-11-05T09:24:00.000+01:00

Kolla här. Nu har If snott mitt bloggnamn. Hur stort skadeståndsbelopp ska jag dra till med? Och vem är Håkan??

Gyllene måsen

2010-11-04T22:17:00.001+01:00

Gud vad jag hatar McDonalds. Det är inte för att vara präktig eller så; jag bara råkar hata blöta pommes frites och lukten av gamla grillade kadaver. En irriterad vegetarian göre sig där helt enkelt icke besvär. Ursäkta att jag rimmar.

Men... man är ju inte mer än människa. Och timmen är sen och hungern påtaglig. Vi är ute och kör och passerar ju ändå stället. Vi kör fram till luckan och jag beställer vegoburgaren McBean.

En kvart senare sitter jag hemma och packar upp paketet och får i min hand... ett stycke kryddat kosslik. Jag orkar inte ens bli upprörd. Pojkvännen ryar om det en stund, men jag ids verkligen inte. Jag har varit med om ungefär samma grej tusen gånger förr. Hela situationen känns så självklar: vad annars, liksom. Alla vegetarianer vet vad jag talar om.

Lite onödigt dock att slösa den här icke-servicen på mig. Jag hatade ju McDonalds redan innan.

Inte vegoburgare, jag försäkrar.

Jag bara undrar

2010-11-04T15:35:00.000+01:00

Jag vet att jag har läsare i Finland, Norge och Tyskland. Det är roligt och känns liksom... väntat. Men i läsarstatistiken ser jag att det också finns en hel del läsare i Pakistan, Afghanistan och Kuwait. Jag bara undrar: vad de kan rimligtvis få ut av den här bloggen? Och vilka är de?

Vargar

2010-11-02T18:34:00.003+01:00

Alma (efter filmen): De där vargarna var ju jättesnälla, eller hur? Men ska det föreställa att vargarna är barn? Eller är vargarna vuxna?

Jag: Vilka vargar?

Alma: De där vargarna i filmen.

Jag: Men vadå för vargar? Det finns inga vargar i den filmen.

Alma: Men mamma! Du såg ju dem själv!

Jag: Jag fattar inte vad du menar. Vilken film pratar vi om?

Alma: Snövit såklart.

Jag: Ja, den menar jag också. Vadå för vargar?

Alma: De där sju små vargarna.

Jag: Jahaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa. Ja, de är vuxna.

Helt oförklarligt

2010-11-01T09:19:00.001+01:00

Jo, jag vet. Det har varit ett fantastiskt tjat om hull och runda bakar här på sistone. Och trots det bara måste jag dra en till.

Igår var vi på kalas. Vi fick skjuts hem efteråt, och jag tryckte ner mig i baksätet mellan två barn som satt i varsitt åbäke till bilstol. Det var... rätt trångt. Alma titttade imponerat på medan jag pressade in mig mellan dem.

Alma (lite tagen): Men mamma, att du fick plats där är ett... mysterium!

*

Bara chokladpudding

2010-11-01T01:04:00.001+01:00

Jag vill ha tag på ett brev och letar igenom diverse pappershögar som ligger överallt och osar ut sitt dåliga samvete: sortera oss, sortera oss. Jaaa, jag ska!! Jag ska bara köpa en pärm först, eller tjugo. Men det var inte det jag skulle säga.

Jag rotar igenom högarna och hittar naturligtvis inte det jag söker - däremot en gammal elräkning. Den borde vara slängd för länge sen; den gäller inte ens den här lägenheten. Men det är knappast datumet som fångar min blick, utan en handskriven försäkran om vad det är - och inte är - för slags brun fläck på räkningen. Jag kommer inte ihåg att jag skrev det, men ser att det är min handstil. Det är bland annat sånt här som får mig att undra hur jag ser ut inne i huvudet.

Räkning med viktig information.

Plötsligt så händer det

2010-10-31T11:42:00.009+01:00

Jag har en pissdag, men tar mig iväg för att köpa födelsedagspresenter till min svägerska och min brorson. Jag har inte nerver för att stångas med folkmassor i stan, så jag åker till lilla Tumba. Jaha, då ska vi se. Bokaffären, Leksaksaffären, H&M, KappAhl, Lindex.

Sen vet jag inte vad som händer. Plötsligt har jag plockat med mig en röd klänning till provrummet. Jag känner mig mer blekfet, fel och ledsen än på länge, har en dunkande huvudvärk och tårar som bränner bakom ögonlocken. Och just då väljer jag att prova kläder i det mest obarmhärtiga ljus som finns, i en trång hytt med elaka speglar. Jag borde verkligen få huvudet undersökt. Och dessutom en röd klänning; jag som alltid bara går i svart, alltid.

Men jag kränger på mig klänningen och den är bara... min. Den sitter som en smäck. Jag har för länge sen gjort slut med Jante och ser hur skitsnygg jag är. - Ja ja ja. Snygg? Det putar ut både här och där och jag liknar inte på minsta sätt modellerna med sin överjordiska skönhet; jag är i själva verket deras motsats. Jag skiter i det. Jag har grinat hela morgonen, men står plötsligt blekfet i en provhytt med en röd klänning och är otippat vacker. Livet slår mig i bakhuvudet med sin brutalt poetiska känsla för tajming.

Den är för dyr för mig, men jag köper den ändå.

Och jag är i alla fall så pass gammal att det räcker väldigt långt om det bara finns en enda människa på jorden som tycker så: jag själv.

*

Vad är det för fel på den här bilden?

2010-10-30T16:58:00.002+02:00

En annan sak som hjälper när allt känns kallt och bråkigt, är att åka hem till en kompis som bara låter en vara, och som dessutom alltid bjuder på gott käk. Jag har köpt en flaska Gnarly Head (personlig favorit, prisvärt gott vin) till honom och den här flaskan till mig:

Vad är det för fel på den här bilden?

Men vänner, vad är det för fel på bilden? Jo. Vinet är alkoholfritt. Jag får låna en bil ikväll och känner redan nu hur mycket skönare det kommer att bli att köra hem en kvart i en varm bil än att knuffas med fulla ungdomar på nattbussen medan den kör en timslång sightseeingtur genom Stockholms alla söderförorter.

Nu får ni ursäkta mig; jag måste ducka. Det är så många vuxenpoäng som flyger runt i luften här.

*

One of those days

2010-10-30T10:09:00.001+02:00

Det börjar bli lite mycket nu. Jag kryssar mellan det så gott jag kan. Jag har parerat länge nu, men idag är jag för långsam och för hudlös för att fixa det. Livets stora trassel smittar av sig på de små: jag har varken trygghet eller toapapper hemma.

Det enda som möjligtvis hjälper är att ta sig ur denna lägenhet som jag hyr i andra hand, som jag oftast älskar men idag hatar. Jag ska åka och köpa en sexårspresent till en liten unge som inte är min, men ändå min. Jag får fokusera på livets ljuvligheter, och en älskad brorson är sannerligen en sådan.

Kusin Vitamin och Alma.

Ett undermåligt på pricken-porträtt

2010-10-29T17:30:00.003+02:00

Jag jobbar på en porträtt och känner mig schizofren.

Det är en beställning och jag vill att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli likt. Jag vill att mottagaren ska kunna skymta personens själ i de där strecken jag har dragit.

Schizofren känner jag mig eftersom jag ideligen pendlar mellan hur dåligt jag finner porträttet och hur på pricken-bra jag tycker att det är.

Det är inte ens likt.

Det är verkligen han.

Vad sa ungen?

2010-10-28T22:44:00.001+02:00

Jag: God natt nu, trollungar. Sov gott.

Alma: God natt, mamma.

Alfred: Fuck you...

Jag: (mållös)

Alfred: "Fuck you" är ett jättefult ord, eller hur mamma? God natt.

Affe snackar engelska.

Vardagsrealism

2010-10-28T12:21:00.002+02:00

Det känns helt rätt att på kvällen planka in på områdets förskola med två små pluttar. Det är liiite för sent och egentligen hög tid för pyjamas och lilla tandborsten. Det är lerigt, det är mörkt och det är kallt. Det är höst och vardag och förort, och jag är en ensamstående småbarnsmorsa som står och huttrar i för tunna kläder (varför går man ut i regnet i klänning och strumpbyxor?). Jag fotar mina glada barn med en nerstänkt mobil. Det känns som om jag är med i en film. Leran och hela tillvarons totala brist på lyx känns mer än uthärdlig. Den känns helt klockren.

För att säga det rätt ut: jag har det ganska bra.

Bästa fyllan

2010-10-27T13:50:00.003+02:00

"Verkligen?" tänker jag i affären. Jag ska inte ens ha flingor, så jag fattar inte varför jag ids läsa denna reklam: Kellogg's. Bästa Fyllan.

Men sen ser jag att jag har läst fel, tråkigt nog.

Fylleflingor.

Tröst

2010-10-26T03:28:00.006+02:00

Det blir en sån kväll, en sån natt.

Matkassarna är så extra tunga, bussarna så extra försenade, maten så extra tråkig, ovissheten kring boende-ekonomi-jobb så extra påtaglig, hemmet så extra kallt, precis allt så extra motigt. Mycket viktiga samarbeten håller på att haverera, och ikväll tryter min kraft. Ångesten ligger bakom en krök och lurar, och jag fulgrinar i smyg. Jag är frestad att ta ett glas vin för att göra kvällen lite mjukare. Avstår. Barnen är lugna och glada, och det är verkligen inte min förtjänst att det går så fint att få dem i säng. Jag är ledsen och ful och fel. Jag försöker kliva ur det jag geggar runt i och säger: "Det är bara en sån kväll, du vet att det känns bättre i morgon". Tveksam framgång. Jag ger fingret åt den bleka, supertråkiga, fula kvinnan i spegeln med skitigt hår och utan självdistans, sveper den otäckaste gamla trasan jag hittar omkring mig. Då hör jag en liten kär röst vid höfthöjd, som påminner mig om varför jag älskar att leva.

Alfred (nyper i den jättefula trasan): Mamma, jag tycker du är så snygg i den här lena klänningen.

Tröst och mening.

Slå en drill?

2010-10-25T19:31:00.000+02:00

Vi käkar fiskpinnar och konverserar belevat kring middagsbordet.

Alfred: Jag måste gå och kissa.

Jag: Mm, hälsa.

Alfred: Jag ska bara pinka, alltså.

Jag: Jag fattar.

Alfred (gör sin grej, kommer tillbaka): Nu har jag pinkat... fett mycket.

Jag: Hahaha. Men Alfred, vem är det som säger så?

Alfred: Jag?

Jag: Jo jo.

Alfred: En del människor säger att de ska (koncentrerar sig)... urinera. Men jag känner inte nån sån.

Jag: Fler fiskpinnar, någon?

*

Mjölk

2010-10-25T09:24:00.000+02:00

Jag: Okej ungar. Nu kör vi gröt till middag igen. Tyvärr är mjölken slut; vi får försöka överleva ändå.

Alma: Men mamma. Jag vet hur man får mjölk om man inte har en ko. Det är enkelt: man tar bara en kille, pussar på den jättelänge och sen föder man ut en bebis och sen har man mjölk i tuttarna. Smart jag är, va?

*

Utnötningsmetoden

2010-10-24T11:48:00.004+02:00

Alma: Snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla söta mamma, kan du inte föda ut en bebis?

Alma och dockan Adam.

Haben Sie Bier hier in Deutschland?

2010-10-23T20:17:00.002+02:00

Hemma från Berlin. Det blev inte så mycket turistande, men desto mer nattligt flanerande på måfå, ölsmuttande och idiotsvammel på tyska - vilket var målet med hela vistelsen.

Jag (på varje restaurang och pub): Ich hätte gern ein Bier. Haben Sie ein dunkles Bier?

Knäckt kypare: ~~Was glauben Sie, dumme schwedische Gans?~~ Eh, aber natürlich.

Fri översättning:

Jag (på varje restaurang och pub): Jag är sugen på öl faktiskt. Har ni nåt mörkt öl?

Knäckt kypare: ~~Amen vad tror du, svenska pucko?~~ Eh, visst har vi det.

Tänk att de hade öl i Tyskland..!

Nattspaning.

Det är lite oklart hur det här gick till.

Köpte nästan.

Köttdisken är lite traumatisk för en vegetarian.

Berlin

2010-10-18T13:36:00.001+02:00

Nun fahren wir. Verhalten Sie sich jetzt und küssen einander oft. Wir sehen uns bald wieder.

Startkablar, någon?

2010-10-18T00:27:00.002+02:00

Vad är det man inte inte inte vill orsaka när man får låna en bil? Svar: ett urladdat batteri och därefter soppatorsk och därefter stereohaveri med fastnad skiva. Bilägaren - tillika pojkvännen - log och sa: "Det verkar som om du är på ett sluttande plan när det gäller min bil". Och vi kan nog utgå ifrån att han inte menade detta bokstavligt.

Förlåt.

Och tusen tack till klippan som hjälpte till med kablarna! Och vem var det? Ringde jag på hos närmaste granne som en normal, vuxen person hade gjort? Nä, jag ringde mammas kille och pep. Jävla barnunge.

En ko dricker öl

2010-10-17T12:53:00.002+02:00

Mödrar är inte betrodda när de talar om sina barns begåvningar. Så klart de inte är; mödrar skryter ohämmat och har ingen distans alls. Framförallt har de absolut ingen koll på hur lite andra människor bryr sig om just deras genier till ungar.

Men kolla här. Alfred fyllde fyra i juli, men har för länge sen knäckt bokstavskoden. Lycklig springer han runt och ljudar, och säger "Alfred börjar på A, dinosaurie börjar på D, och du mamma börjar på E, och bajs börjar på B, hahahaha". Jag tycker att det är storartat. Och så skriver han. Orden blir till små berättelser. Jag läser vad han skriver och tycker att han är rasande begåvad. Den senaste sagan hette "En ko dricker öl". Ungen har just fyllt fyra.

"En ko dricker öl" - bara titeln måste ju vara värd ett nobelpris i litteratur. Nu får ni ursäkta mig; jag måste tyvärr gå. Jag har ett litet telefonsamtal att göra. Vem har numret till Svenska Akademien?

*

Dejt

2010-10-16T10:08:00.002+02:00

Jag var på dejt igår. Med min pojkvän. Det är såklart fånigt att kalla det för "dejt" när vi har varit tillsammans i snart ett år och jag i praktiken bor hos honom de veckor jag inte har barnen. Och det kan ju verka fånigt att lägga ner timmar på att välja ut klänning och måla naglar och fixa håret och spola ner böcker i toan - när jag ska träffa en man som delar min vardag och har sett mig synnerligen ~~sunkig~~ oglammig? Varför gör jag det? För att det är lustfyllt. För att vi inte hade setts på tre dagar. För att det är omöjligt att gå lugnt, när den man längtar efter säger "kom".

Det roligaste var dejtens oväntade slut. Vi åt gott (billig hämtmat) och drack gott (ett alldeles för dyrt vin) och dansade. Det vill säga: jag dansade. Inte han. Han satt med Spotify och klickade exalterat fram den ena gamla slagdängan efter den andra. Han är så att säga lite äldre än jag, och Spotify är en nyhet för honom. Men det var en fulländad dejt på alla sätt: mat, vin, musik... med mera. Och i finalen fick vi oväntat sällskap, när hans vuxne son plötsligt kliver in genom dörren.

"Tjena..."

Om jag blev generad är det ingenting mot vad han blev.

Men ändå. Mina egna små barn hade sen några timmar tillbaka påbörjat sin pappavecka, och saknaden efter barnen ligger alltid och värker strax under ytan. Då kändes det poetiskt på nåt sätt (försökte jag tänka) att ett annat barn dök upp. Även om det barnet var en ung man på två meter, som aldrig kommer att säga "mamma" till mig. När jag skriver detta ligger både han och hans far och sover några meter härifrån.

En riktig skitbok

2010-10-15T14:54:00.003+02:00

Hur fumlig får man vara?

Jag har lite bråttom iväg. Eller - egentligen inte bråttom: jag ska iväg på en efterlängtad dejt och är därför ivrig och taggad och allmänt schvungig. Man skulle möjligtvis kunna säga: övertänd. Jag hoppar in och ut ur duschen, springer lite ostrukturerat runt och fixar håret och byter kläder och målar tånaglar och sveper kaffe. En sista snabbis i badrummet innan jag drar: på med sista puderdutten, i med sista mousseklutten och på med ett armband till. Och här ligger en bok också, har man sett. Men gud vilken röra - snabbt ska jag bara slänga in alla burkar och flaskor och skit i skåpet innan jag drar. Ivrigt och schvungigt vevar jag loss, och nånstans i den vevan ramlar boken ner i toan.

Hur prioriterar man? Fiskar man upp boken och (önske)tänker att toan var kliniskt ren och påbörjar Projekt Boktorkning? Nej, det gör man inte. Man slänger boken i soporna och tänkar att väninnor som glömmer skitböcker i ens badrum får skylla sig själva, och så rusar man iväg på sin dejt. Ivrig, taggad och med schvung.

Skitböcker hamnar i toan.

(Ta det lugnt, systrar. Jag kan det här. Jag coolar ner mig på vägen dit. När jag kommer fram kommer min barnsliga iver att vara skickligt dold under en yta av avmätt nonchalans. Not.)

*

Pärlsnoddar

2010-10-15T11:08:00.000+02:00

Jag känner en pärlbesatt kvinna som gör konst av sitt pärltrillande. Hon har gjort en pärlmuff till mig som jag bara älskar (den ska jag visa en annan gång) och massor av fina saker till ungarna. Nu beställde jag hårsnoddar till Alma: lika ljusblå som flickebarnets ögon och med pärlor som rasslar kring öronen. Jag försökte såklart betala, men den pärlbesatta vägrade och ville istället ge det som en födelsedagspresent. Vad gör man åt sånt? Man skickar väl pärlpussar och säger tack tack tack.

Alma med pärlsnoddar.

Knack-knack-knack

2010-10-14T22:46:00.002+02:00

Det här är så löjligt. Så himla jättelöjligt. Jag vet precis hur löjligt det är. Hjälper inte.

*harkel*

Jo hörrni. Det är ruskigt vad det blåser ute i natten. Så långt är allt fint; jag älskar när det blåser. Vad jag inte älskar är att det störande ofta knackar och klonkar till i väggarna av allsköns bråte som blåser emot dem. Jag sitter ta mig sjutton och blir självskrämd, precis som en ko.

Gud, vad jag hatar att vara den enda vuxna i detta hushåll! Var finns det en man att hålla hårt i handen när man som allra mest behöver en?? (Jo, han finns för tillfället i Småland. Idiotiskt.)

Nyss knackade det verkligen till. Knack-knack-knack. Det där kan inte vara blåsten! Vem kommer nu, och utan att ringa först? Knack-knack! Vad gör jag? Det är klart att det är en våldtäktsman eller mördare eller psyko, vem skulle det annars vara? Men jag kan ju inte låta bli att öppna, som en annan förskrämd mupp. Vad göra? Knack-knack-knack. Hjärtat dunkar och händerna darrar, men jag greppar mobilen och slår 112 utan att klicka på själva ring-knappen - men är ruggigt beredd att göra just det - och öppnar dörren med en kallsvettig hand. Vem är det? Svar: det är Alfreds pinnar som ligger och blåser fram och tillbaka på trappan.

Jag har inte nerver för det här.

Mer mohawk

2010-10-14T20:29:00.003+02:00

Plötsligt kom jag på att Alfred är för långhårig. Plötsligt kom jag på att jag har lovat honom att fixa en mohawk till honom.

Spontanitet är en härlig sak, men nån gång skulle man kunna tänka efter före. Det är läggningstid för länge sen, men bara ena sidan av ungen är skalad. Det blir allt svårare att få honom att sitta still. Han får inte bli så speedad att han får en sax i örat - så jag måste hela tiden hålla honom lugn. Men han får inte bli så trött att han somnar i handfatet - så jag måste hela tiden smålaja med honom. Denna balansakt ska dessutom utföras under tidspress, eftersom jag är puckad nog att dra igång detta projekt så här dags. Det är ett totalt hair disaster i hela badrummet; det ser ut som om nån har sprängt en perukaffär i bitar. Och samtidigt kommer en viss insikt krypande: jag hade gissningsvis inte uppskattat om gossens far utan mitt samtycke plötsligt hade spontanklippt ungen till indian.

Men visst blev han apcool?

Badrummet tar jag imorgon...

*