söndag 31 oktober 2010

Plötsligt så händer det

Jag har en pissdag, men tar mig iväg för att köpa födelsedagspresenter till min svägerska och min brorson. Jag har inte nerver för att stångas med folkmassor i stan, så jag åker till lilla Tumba. Jaha, då ska vi se. Bokaffären, Leksaksaffären, H&M, KappAhl, Lindex.

Sen vet jag inte vad som händer. Plötsligt har jag plockat med mig en röd klänning till provrummet. Jag känner mig mer blekfet, fel och ledsen än på länge, har en dunkande huvudvärk och tårar som bränner bakom ögonlocken. Och just då väljer jag att prova kläder i det mest obarmhärtiga ljus som finns, i en trång hytt med elaka speglar. Jag borde verkligen få huvudet undersökt. Och dessutom en röd klänning; jag som alltid bara går i svart, alltid.

Men jag kränger på mig klänningen och den är bara... min. Den sitter som en smäck. Jag har för länge sen gjort slut med Jante och ser hur skitsnygg jag är. - Ja ja ja. Snygg? Det putar ut både här och där och jag liknar inte på minsta sätt modellerna med sin överjordiska skönhet; jag är i själva verket deras motsats. Jag skiter i det. Jag har grinat hela morgonen, men står plötsligt blekfet i en provhytt med en röd klänning och är otippat vacker. Livet slår mig i bakhuvudet med sin brutalt poetiska känsla för tajming. 

Den är för dyr för mig, men jag köper den ändå.




Och jag är i alla fall så pass gammal att det räcker väldigt långt om det bara finns en enda människa på jorden som tycker så: jag själv.


*

lördag 30 oktober 2010

Vad är det för fel på den här bilden?

En annan sak som hjälper när allt känns kallt och bråkigt, är att åka hem till en kompis som bara låter en vara, och som dessutom alltid bjuder på gott käk. Jag har köpt en flaska Gnarly Head (personlig favorit, prisvärt gott vin) till honom och den här flaskan till mig:


Vad är det för fel på den här bilden?

Men vänner, vad är det för fel på bilden? Jo. Vinet är alkoholfritt. Jag får låna en bil ikväll och känner redan nu hur mycket skönare det kommer att bli att köra hem en kvart i en varm bil än att knuffas med fulla ungdomar på nattbussen medan den kör en timslång sightseeingtur genom Stockholms alla söderförorter.

Nu får ni ursäkta mig; jag måste ducka. Det är så många vuxenpoäng som flyger runt i luften här.


*

One of those days

Det börjar bli lite mycket nu. Jag kryssar mellan det så gott jag kan. Jag har parerat länge nu, men idag är jag för långsam och för hudlös för att fixa det. Livets stora trassel smittar av sig på de små: jag har varken trygghet eller toapapper hemma.

Det enda som möjligtvis hjälper är att ta sig ur denna lägenhet som jag hyr i andra hand, som jag oftast älskar men idag hatar. Jag ska åka och köpa en sexårspresent till en liten unge som inte är min, men ändå min. Jag får fokusera på livets ljuvligheter, och en älskad brorson är sannerligen en sådan.


Kusin Vitamin och Alma.
*

fredag 29 oktober 2010

Ett undermåligt på pricken-porträtt

Jag jobbar på en porträtt och känner mig schizofren.

Det är en beställning och jag vill att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli likt. Jag vill att mottagaren ska kunna skymta personens själ i de där strecken jag har dragit.

Schizofren känner jag mig eftersom jag ideligen pendlar mellan hur dåligt jag finner porträttet och hur på pricken-bra jag tycker att det är.

Det är inte ens likt.

Det är verkligen han.

Till Malin, blyertsskiss, Elin Damberg ©.
 *

torsdag 28 oktober 2010

Vad sa ungen?

Jag: God natt nu, trollungar. Sov gott.

Alma: God natt, mamma.

Alfred: Fuck you...

Jag: (mållös)

Alfred: "Fuck you" är ett jättefult ord, eller hur mamma? God natt.


Affe snackar engelska.

*

Vardagsrealism

Det känns helt rätt att på kvällen planka in på områdets förskola med två små pluttar. Det är liiite för sent och egentligen hög tid för pyjamas och lilla tandborsten. Det är lerigt, det är mörkt och det är kallt. Det är höst och vardag och förort, och jag är en ensamstående småbarnsmorsa som står och huttrar i för tunna kläder (varför går man ut i regnet i klänning och strumpbyxor?). Jag fotar mina glada barn med en nerstänkt mobil. Det känns som om jag är med i en film. Leran och hela tillvarons totala brist på lyx känns mer än uthärdlig. Den känns helt klockren.

För att säga det rätt ut: jag har det ganska bra.








*

onsdag 27 oktober 2010

Bästa fyllan

"Verkligen?" tänker jag i affären. Jag ska inte ens ha flingor, så jag fattar inte varför jag ids läsa denna reklam: Kellogg's. Bästa Fyllan.

Men sen ser jag att jag har läst fel, tråkigt nog. 

Fylleflingor.

*

tisdag 26 oktober 2010

Tröst

Det blir en sån kväll, en sån natt.

Matkassarna är så extra tunga, bussarna så extra försenade, maten så extra tråkig, ovissheten kring boende-ekonomi-jobb så extra påtaglig, hemmet så extra kallt, precis allt så extra motigt. Mycket viktiga samarbeten håller på att haverera, och ikväll tryter min kraft. Ångesten ligger bakom en krök och lurar, och jag fulgrinar i smyg. Jag är frestad att ta ett glas vin för att göra kvällen lite mjukare. Avstår. Barnen är lugna och glada, och det är verkligen inte min förtjänst att det går så fint att få dem i säng. Jag är ledsen och ful och fel. Jag försöker kliva ur det jag geggar runt i och säger: "Det är bara en sån kväll, du vet att det känns bättre i morgon". Tveksam framgång. Jag ger fingret åt den bleka, supertråkiga, fula kvinnan i spegeln med skitigt hår och utan självdistans, sveper den otäckaste gamla trasan jag hittar omkring mig. Då hör jag en liten kär röst vid höfthöjd, som påminner mig om varför jag älskar att leva.

Alfred (nyper i den jättefula trasan): Mamma, jag tycker du är så snygg i den här lena klänningen.

Tröst och mening.
*

måndag 25 oktober 2010

Slå en drill?

Vi käkar fiskpinnar och konverserar belevat kring middagsbordet.

Alfred: Jag måste gå och kissa.

Jag: Mm, hälsa.

Alfred: Jag ska bara pinka, alltså.

Jag: Jag fattar.

Alfred (gör sin grej, kommer tillbaka): Nu har jag pinkat... fett mycket.

Jag: Hahaha. Men Alfred, vem är det som säger så?

Alfred: Jag?

Jag: Jo jo.

Alfred: En del människor säger att de ska (koncentrerar sig)... urinera. Men jag känner inte nån sån.

Jag: Fler fiskpinnar, någon?


*

Mjölk

Jag: Okej ungar. Nu kör vi gröt till middag igen. Tyvärr är mjölken slut; vi får försöka överleva ändå.

Alma: Men mamma. Jag vet hur man får mjölk om man inte har en ko. Det är enkelt: man tar bara en kille, pussar på den jättelänge och sen föder man ut en bebis och sen har man mjölk i tuttarna. Smart jag är, va?


*

söndag 24 oktober 2010

Utnötningsmetoden

Alma: Snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla söta mamma, kan du inte föda ut en bebis?


Alma och dockan Adam.
*

lördag 23 oktober 2010

Haben Sie Bier hier in Deutschland?

Hemma från Berlin. Det blev inte så mycket turistande, men desto mer nattligt flanerande på måfå, ölsmuttande och idiotsvammel på tyska - vilket var målet med hela vistelsen.

Jag (på varje restaurang och pub): Ich hätte gern ein Bier. Haben Sie ein dunkles Bier? 

Knäckt kypare: Was glauben Sie, dumme schwedische Gans? Eh, aber natürlich. 


Fri översättning:

Jag (på varje restaurang och pub): Jag är sugen på öl faktiskt. Har ni nåt mörkt öl?

Knäckt kypare: Amen vad tror du, svenska pucko? Eh, visst har vi det.




Tänk att de hade öl i Tyskland..!



Nattspaning.

Det är lite oklart hur det här gick till.
 
Köpte nästan.
 
Köttdisken är lite traumatisk för en vegetarian.


*

måndag 18 oktober 2010

Berlin

Nun fahren wir. Verhalten Sie sich jetzt und küssen einander oft. Wir sehen uns bald wieder.




*

Startkablar, någon?

Vad är det man inte inte inte vill orsaka när man får låna en bil? Svar: ett urladdat batteri och därefter soppatorsk och därefter stereohaveri med fastnad skiva. Bilägaren - tillika pojkvännen - log och sa: "Det verkar som om du är på ett sluttande plan när det gäller min bil". Och vi kan nog utgå ifrån att han inte menade detta bokstavligt.

Förlåt.



Och tusen tack till klippan som hjälpte till med kablarna! Och vem var det? Ringde jag på hos närmaste granne som en normal, vuxen person hade gjort? Nä, jag ringde mammas kille och pep. Jävla barnunge.

*

söndag 17 oktober 2010

En ko dricker öl

Mödrar är inte betrodda när de talar om sina barns begåvningar. Så klart de inte är; mödrar skryter ohämmat och har ingen distans alls. Framförallt har de absolut ingen koll på hur lite andra människor bryr sig om just deras genier till ungar.

Men kolla här. Alfred fyllde fyra i juli, men har för länge sen knäckt bokstavskoden. Lycklig springer han runt och ljudar, och säger "Alfred börjar på A, dinosaurie börjar på D, och du mamma börjar på E, och bajs börjar på B, hahahaha". Jag tycker att det är storartat. Och så skriver han. Orden blir till små berättelser. Jag läser vad han skriver och tycker att han är rasande begåvad. Den senaste sagan hette "En ko dricker öl". Ungen har just fyllt fyra.




"En ko dricker öl" - bara titeln måste ju vara värd ett nobelpris i litteratur. Nu får ni ursäkta mig; jag måste tyvärr gå. Jag har ett litet telefonsamtal att göra. Vem har numret till Svenska Akademien?


*

lördag 16 oktober 2010

Dejt

Jag var på dejt igår. Med min pojkvän. Det är såklart fånigt att kalla det för "dejt" när vi har varit tillsammans i snart ett år och jag i praktiken bor hos honom de veckor jag inte har barnen. Och det kan ju verka fånigt att lägga ner timmar på att välja ut klänning och måla naglar och fixa håret och spola ner böcker i toan - när jag ska träffa en man som delar min vardag och har sett mig synnerligen sunkig oglammig? Varför gör jag det? För att det är lustfyllt. För att vi inte hade setts på tre dagar. För att det är omöjligt att gå lugnt, när den man längtar efter säger "kom".


Det roligaste var dejtens oväntade slut. Vi åt gott (billig hämtmat) och drack gott (ett alldeles för dyrt vin) och dansade. Det vill säga: jag dansade. Inte han. Han satt med Spotify och klickade exalterat fram den ena gamla slagdängan efter den andra. Han är så att säga lite äldre än jag, och Spotify är en nyhet för honom. Men det var en fulländad dejt på alla sätt: mat, vin, musik... med mera. Och i finalen fick vi oväntat sällskap, när hans vuxne son plötsligt kliver in genom dörren.

"Tjena..."

Om jag blev generad är det ingenting mot vad han blev.

Men ändå. Mina egna små barn hade sen några timmar tillbaka påbörjat sin pappavecka, och saknaden efter barnen ligger alltid och värker strax under ytan. Då kändes det poetiskt på nåt sätt (försökte jag tänka) att ett annat barn dök upp. Även om det barnet var en ung man på två meter, som aldrig kommer att säga "mamma" till mig. När jag skriver detta ligger både han och hans far och sover några meter härifrån.


*

fredag 15 oktober 2010

En riktig skitbok

Hur fumlig får man vara?

Jag har lite bråttom iväg. Eller - egentligen inte bråttom: jag ska iväg på en efterlängtad dejt och är därför ivrig och taggad och allmänt schvungig. Man skulle möjligtvis kunna säga: övertänd. Jag hoppar in och ut ur duschen, springer lite ostrukturerat runt och fixar håret och byter kläder och målar tånaglar och sveper kaffe. En sista snabbis i badrummet innan jag drar: på med sista puderdutten, i med sista mousseklutten och på med ett armband till. Och här ligger en bok också, har man sett. Men gud vilken röra - snabbt ska jag bara slänga in alla burkar och flaskor och skit i skåpet innan jag drar. Ivrigt och schvungigt vevar jag loss, och nånstans i den vevan ramlar boken ner i toan.

Hur prioriterar man? Fiskar man upp boken och (önske)tänker att toan var kliniskt ren och påbörjar Projekt Boktorkning? Nej, det gör man inte. Man slänger boken i soporna och tänkar att väninnor som glömmer skitböcker i ens badrum får skylla sig själva, och så rusar man iväg på sin dejt. Ivrig, taggad och med schvung.


Skitböcker hamnar i toan.

(Ta det lugnt, systrar. Jag kan det här. Jag coolar ner mig på vägen dit. När jag kommer fram kommer min barnsliga iver att vara skickligt dold under en yta av avmätt nonchalans. Not.)

*

Pärlsnoddar

Jag känner en pärlbesatt kvinna som gör konst av sitt pärltrillande. Hon har gjort en pärlmuff till mig som jag bara älskar (den ska jag visa en annan gång) och massor av fina saker till ungarna. Nu beställde jag hårsnoddar till Alma: lika ljusblå som flickebarnets ögon och med pärlor som rasslar kring öronen. Jag försökte såklart betala, men den pärlbesatta vägrade och ville istället ge det som en födelsedagspresent. Vad gör man åt sånt? Man skickar väl pärlpussar och säger tack tack tack


Alma med pärlsnoddar.

*

torsdag 14 oktober 2010

Knack-knack-knack

Det här är så löjligt. Så himla jättelöjligt. Jag vet precis hur löjligt det är. Hjälper inte.

*harkel*

Jo hörrni. Det är ruskigt vad det blåser ute i natten. Så långt är allt fint; jag älskar när det blåser. Vad jag inte älskar är att det störande ofta knackar och klonkar till i väggarna av allsköns bråte som blåser emot dem. Jag sitter ta mig sjutton och blir självskrämd, precis som en ko.

Gud, vad jag hatar att vara den enda vuxna i detta hushåll! Var finns det en man att hålla hårt i handen när man som allra mest behöver en?? (Jo, han finns för tillfället i Småland. Idiotiskt.)

Nyss knackade det verkligen till. Knack-knack-knack. Det där kan inte vara blåsten! Vem kommer nu, och utan att ringa först? Knack-knack! Vad gör jag? Det är klart att det är en våldtäktsman eller mördare eller psyko, vem skulle det annars vara? Men jag kan ju inte låta bli att öppna, som en annan förskrämd mupp. Vad göra? Knack-knack-knack. Hjärtat dunkar och händerna darrar, men jag greppar mobilen och slår 112 utan att klicka på själva ring-knappen - men är ruggigt beredd att göra just det - och öppnar dörren med en kallsvettig hand. Vem är det? Svar: det är Alfreds pinnar som ligger och blåser fram och tillbaka på trappan.

Jag har inte nerver för det här.

Förskräckt troll, Elin Damberg ©.

*

Mer mohawk

Plötsligt kom jag på att Alfred är för långhårig. Plötsligt kom jag på att jag har lovat honom att fixa en mohawk till honom.

Spontanitet är en härlig sak, men nån gång skulle man kunna tänka efter före. Det är läggningstid för länge sen, men bara ena sidan av ungen är skalad. Det blir allt svårare att få honom att sitta still. Han får inte bli så speedad att han får en sax i örat - så jag måste hela tiden hålla honom lugn. Men han får inte bli så trött att han somnar i handfatet - så jag måste hela tiden smålaja med honom. Denna balansakt ska dessutom utföras under tidspress, eftersom jag är puckad nog att dra igång detta projekt så här dags. Det är ett totalt hair disaster i hela badrummet; det ser ut som om nån har sprängt en perukaffär i bitar. Och samtidigt kommer en viss insikt krypande: jag hade gissningsvis inte uppskattat om gossens far utan mitt samtycke plötsligt hade spontanklippt ungen till indian.

Men visst blev han apcool?





Badrummet tar jag imorgon...

*

Muffen

Flera gånger i veckan passerar jag den här skylten.

Jag vet inte... Kan kommungubbarna eller stadsdelsnämnden eller porrgänget (eller vilka det nu är som namnger nya kvarter) ha varit fulla? Stolt skanderar de:

Här bygger vi Kvarteret Muffen.

Jag har sett den där skylten hundra gånger, men det hjälps inte. Precis varje gång flinar jag till. Muffen!? För de galningar som gillar ordvitsar (själv hatar jag såna) kan jag bjussa på den här också: Kvarteret Muffen ligger dessutom mitt i - håll i er - Fruängen. Helt sant.

Nu väntar vi bara på att de ska bygga Kvarteret Snorren i Herrängen, en kilometer därifrån.




*

onsdag 13 oktober 2010

Awarder, awarder, awarder

Det har ramlat in flera awarder eller utmärkelser de här senaste dagarna. Jag blir rörd och glad, men hoppar ändå över just den leken. Till givarna sänder jag givetvis mina fetaste leenden och djupaste nigningar. Men jag säger också härmed:  




Alla andra som också har blivit sockermätta får gärna sno bilden.


*

Inte riktigt läge

Jag försöker vara en tillmötesgående morsa. Jag vill inte säga nej av slentrian. Men vissa önskningar är svårare än andra att uppfylla.

Alma (med hög röst på tåget): Mamma! Kan inte du föda fram en bebis? Kan du inte göra det nu genast, direkt i min hand?
   






*

tisdag 12 oktober 2010

måndag 11 oktober 2010

Beware of the Storpotät

Ganska glad men ännu matt gosse med lunginflammation och bibliotekets gratisfilmer är en lyckad kombination. Jag har ingen teve, men har lyckats sno låna en dator med dvd-funktion. Och nu gör jag mitt bästa för att paja även generationen efter min.

Nu har turen kommit till dig, lille vän.

*

Det heter brödkniv av en anledning

Medan jag var med Alfred på sjukhuset, var Alma hos sin mormor. Hon levererades tillbaka i sällskap med en påse nybakt bröd. Jag kan ha lipat en skvätt när jag tog emot det; jag är en smula obalanserad nuförtiden. Lättnaden över att äntligen ha mina båda ungar hos mig kändes rent fysiskt. Och en påse ljuvligt doftande, nybakt bröd - till en som älskar hembakt, men aldrig bakar - är en fin gåva.

Mor (drar leende det obligatoriska skämtet): Ingenting doftar så gott som mors bak.

Till kvällsfikat när jag skär upp några mumsiga skivor av brödet, inser jag att det inte bara är jag som är ur balans i den här familjen.

Alma: Snälla söta mamma, skär inte sönder oss med den där kniven sen.


Mors bak.
 
*

söndag 10 oktober 2010

Inte värre än så

Den misstänkta blindtarmsinflammationen blev en konstaterad lunginflammation. Det kanske är en olämplig reaktion, men jag blev lättad. Alla svävande ord och trevande gissningar från läkarna tillsammans med min goda fantasi var ingen bra kombination: skräcksyner har jagat min nattsömn bort. När jag igår fick höra att Alfred "bara" hade lunginflammation, andades jag ut. 

När jag äntligen fick träffa honom igår morse, möttes jag av en medtagen, lätt hålögd och blek liten kille. Det satt ett litet leende och glittrade i ögonen, men inte mer än så. Det kostar på att ha feber och ont flera dagar i rad. 


Men i samma takt som antibiotikan trycktes in, tilltog kraften och humöret och ögonglittret. När han började antasta självaste Astrid och klättra på murar förstod jag att faran var över. Nu är vi på hemma på permis fram till tisdag.



Typiskt lunginflammationsbeteende.

*

fredag 8 oktober 2010

En ovarsam önskning

Jag skrev i onsdags att jag saknade barnen så förjordat. Nu sitter jag huxflux med en av dem intill mig, tidigare än det var tänkt. Men man ska sannerligen vara försiktig med vad man önskar. Att jag har en unge hos mig redan idag beror nämligen på att den andra ungen är på sjukhus med sin far med misstänkt blindtarmsinflammation. Feber och magsmärtor och många tårar i ett litet runt ansikte som annars brukar skina ikapp med solen. Jag verkar lugn och stark på utsidan, men vill bara skrika rätt ut och dela mig i tu.


Skina ikapp med solen-leende.
 

*

torsdag 7 oktober 2010

onsdag 6 oktober 2010

Pappavecka

Barnen är hos sin pappa. Jag kan inte säga hur mycket jag saknar dem, hur fundamentalt fel det känns för mig att inte ha dem. Jag skjuter medvetet och oupphörligen denna saknad ifrån mig, eftersom min vardag måste fungera. I snart ett år har jag haft en tillvaro där jag har barnen varannan vecka. Snart ett år - och jag har inte vant mig än, inte tillnärmelsevis. Jag vet inte om jag nånsin kommer att göra det. Barnen har det fint hos en pappa som älskar dem och sköter om dem på bästa sätt; det vet jag. Min saknad är djupt självisk och river hål i mitt bröst. 

Ikväll misslyckades jag med att skjuta min saknad bort. 

Regnsmekning. Storasyster och lillebror.
*

tisdag 5 oktober 2010

Ryk

Min pojkvän röker. Eller ryker, som barnen säger. Han blir lätt besvärad de få gånger barnen ser honom puffa på de där kära gamla cigarillerna. Men Alfred muntrar så gärna upp honom.

Alfred: Varför ryker du? Ju mer man ryker, desto mer dör man.
   

Han ryker.

*

måndag 4 oktober 2010

Kärleken till en persedel

Jag slänger hellre än sparar. En gammal strumpa med nya färgfläckar kunde jag lätt ha slängt, men det hade jag alltså icke gjort. Nu beror det iochförsig mer på en slump än på djupaste kärlek. Men Alfred tror annorledes.

Alfred: Vad älskar du mest av allt i hela världen?

Jag: Mina ba...

Alfred: Älskar du den här fina strumpan mest av allt i hela världen?





*

söndag 3 oktober 2010

Osvischigt

Nu ska vi göra det här lite snabbt och smidigt. Vi ska bara svischa in i Tumba Köpcentrum på vägen mellan två aktiviteter och köpa en baddräkt till Alma. Vi har lite brådis - men det gör ingenting, för jag har två glada barn och att nappa en flickbaddräkt på Lindex är det lättaste som finns; det gör jag på två röda. Allt går som på räls. Svisch - här finns det en parkeringsruta och svisch - här har vi en liten joggande unge i varje hand och svisch - här har vi ju Lindex. Det är bara det att.

Alfred: Mamma, jag är jättekissnödig.

Alma: Jag är också kissnödig.

Jag (lugn och fin): Okej.

Jag släpper baddräkten jag håller i. Vi överger Lindex och springer till toaletterna. Naturligtvis: två är upptagna och två är trasiga. Jag känner hur hela tillvaron blir alltmer osvischig. 

Alfred: Mamma, jag kan snart inte stoppa kisset.

Okej, man gör det man måste. Jag drar med mig ungarna ut. Här finns bara busshållsplatser och parkeringar (det visste jag). Inte ett träd, inte en buske (det visste jag). Vi rundar hela centrumområdet. Jag hittar en liten dunge där Jan Banan och hans polare har tippat ölburkar och annat skräp. Den får tjänstgöra som toalett för två små ungar. 

Vi är mycket försenade och jag har inte ens köpt den där jädra baddräkten än, mina barn kissar i en knarkardunge bakom ett köpcentrum och plötsligt inser jag att det som pågår precis nu - det är livet. 
 



*

lördag 2 oktober 2010

Att komma upp sig i smöret

Alma: Jag känner tre Madeleine.

Alfred: Känner du tre?

Alma: Ja. En på mitt gamla dagis och en på mitt fritids och en som är prinsessa. 


*

fredag 1 oktober 2010

Vuxenböcker

Vi är på biblioteket och jag säger åt ungarna att de kan låna vad de vill. De svansar efter mig på vuxenavdelningen och Alfred plockar med sig en resebok om Galapagosöarna och ett antal (kanske lite för avancerade för en fyraåring) böcker om rymden. Vackert så. Alma står stjärnögd och håller två stora böcker i famnen. När jag ser vad hon vill låna, hickar jag till och känner jag att jag har misslyckats på några punkter i min barnuppfostran. Jag har helt enkelt närt en royalist vid min barm. 




*